Den där våren

Våren. Ibland gör den så gott med ljuset och allt det där man längtat efter. Vårjacka. Sneakers. Inget sadelskydd och grus under däcken. Men en del dagar känns det nästan obegripligt svårt. Lågt. Som om jag virvlar hit och dit. I morse sa den lilla rösten inne i mig att jag inte skulle göra yoga, men jag gjorde. Lite. Men det kändes inte bra. Och så fullmånen på det. Nu. Jag längtar till så mycket olika saker. Men det är som det inte är greppbart. Ännu. Det där huset vi bygger till och om. Ibland känns det som ett game, som något som aldrig blir riktigt klart. För oss att flytta in i. Den där packningen som jag redan gjort i mitt huvud. Snart startar den. Eller? Som sirap just nu. Jag städar och röjer. Plockar. Stryker. Hinner med en promenad och då är allt glatt och ljust. Men efter. Då dalar min energi. Igen. Kanske kräver jag för mycket av mig själv? Flyter med men ibland kommer flyttpaniken. Hur ska jag få ihop allt? Jag som tyckt jag varit proffs på att packa :) Så strukturerad. Hmm, den strukturen känns som den fallit av. För att det känns som vi aldrig börjar. Mitt tålamod är under noll. Och våren. Den gör lite ont. Trots allt. Trots att jag tänkte att i år blir det annorlunda. Våren.