torsdag 14 april 2011
Tre små veckor
Första gången jag gick en kurs för Z var i USA 2006, men jag hade träffat honom redan 2004 på en resa i Indien. Men den kursen jag gick i Walnut Creek 2006 förändrade mig i grunden. Kanske låter det som en klyscha eller plattityd. För mig är det fullkomligt sant. Det som hände var att jag kom i kontakt med något inuti mig. Något som gjorde väldigt ont. Som jag inte visste att jag bar på. En smärta som fick mig att gråta. I tre dagar. TRE DAGAR. Grät när jag tränade, grät när jag blev korrigerad, grät när jag somnade och grät när jag vaknade. MEN. Efter tre dagar var det som att kliva ur den där fruktansvärda torktumlaren som jag hade rullat runt i. Kände mig lätt om hjärtat och fötterna. Svävade inuti. Där och då blev jag sedd. Kanske för första gången på det viset. För den jag är och att jag duger. Kan inte beskriva det annorlunda. Och de flesta tankar jag tänkte under de där tre dagarna var att jag aldrig mer skulle hålla på med yoga :) Att jag inte stod ut! Och om jag inte hade varit USA hade jag försökt ta mig därifrån. Så tufft var det för mig. MEN. Idag är mina långa kurser jag åker varje år ett slags nav som min yoga och min verksamhet snurrar runt. Men jag vet att jag aldrig kan förbereda mig, för jag vet inte vad som kommer att hända. Där kan man verkligen prata om att man måste släppa taget. Framför allt om föreställningen om sig själv. För det han gör är att visa en spegel där jag kan se mig. SJÄLV. Inte alltid som vi gillar det vi får. Inte alltid vi får det vi vill ha. Om ni förstår? Men det vi behöver serverad med klokhet, en enorm kunskap av en man med både hjärta och humor. Eller tuffare tongångar. Allt anpassat för varje människa. Individual asanas. Visst. Han är mänsklig. Har fel och brister. Naturligtvis. En del tycker inte om honom. Självklart är det så. Men för mig är han en människa som är outstanding. Och om tre veckor mina vänner, då åker jag på kurs igen. Och idag när jag är stel som en järnpinne och mitt högra knä krånglar, längtar jag dit. För jag vet att jag får vägledning som är bara för mig. Trots att kursen är fulltecknad och vi garanterat blir många. Tre små veckor.
Filmklippet visar Z när han gör en liten del av sin Nata Yoga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej!
SvaraRaderaDet låter så hårt och tufft. Men det verkar ju ha blivit bra för dig. Jag förstår att du längtar men jag kan också tänka mig hur nervös du kan vara.
Kram!
M
Det låter som en spänande resa i yogans värld.För mig kom den stora förändringen första gången jag var i Indien när jag fick prova shirodhara,när oljan droppade ner mellan ögonbrynen (tredje ögat).Efter den resan och många behandlingar åkte jag hem annorlunda på insidan.Jag längtar till Nov då åker jag igen.
SvaraRaderaHa en fantastisk resa!!!
Det var ett fint inlägg om realtioner.Jag och min man nummer 2 är väldigt noga att vårda kärleken denna gång som nu är snart 17år tillsammans, precis som du skrev så måste man ta sig tid...Mycket uppskattning och beröring i vardagen ger näring
Kram Lotta
Härligt när man hittar rätt! & tårar, jobbigt när de är där men så helande efteråt.. Jag skulle med behöva riktigt gråt-yoga just nu..
SvaraRaderaHej hej!
SvaraRaderaVad spännande att du berättar hur din yogaresa började. Det var verkligen tufft för dig, men sen blev det bara bättre och bättre. Ja, yogan är som en spegel där vi får se oss själva och det kan vara skrämmande, för att vi kanske inte uppfattar oss som vi är.
Jag kommer i håg första gången jag yogade. Det var på kundaliniyoga på öland och jag tyckte att det var jätte konstigt, lite läskigt till och med att bara andas genom näsan. När man kommer över den där första tröskeln och verkligen upptäcker yogan, då är man fast. Jag vet att man måste vara redo för det. Jag var inte redo då, utan några år senare och det måste vara rätt yogaform som blir förmedlad på ett bra sätt. Det är så många pusselbitar som ska fastna, men när det gör det skapas det magi.
Ljus*
/V
Det ser lite ut som kampsport. Jag skulle verkligen tycka om att ha en sådan mentor. Lýckliga du.
SvaraRaderaVar åker du den här gången?
SvaraRaderaDet låter onekligen helt otroligt spännande och jag avundas dig hur du lever i så nära relation till alla aspekter av dig själv.
SvaraRaderaOch samtidigt anar jag vad du menar och avser. Jag känner igen just det där med att tårarna kommer när det verkligen träffar och berör något där inne - kärnan - och bättre känsla finns ju faktiskt inte fastän det kan vara omvälvande och oförklarligt. Kram!
Dethär är en såndär gång som jag inte har något att säga, något att tillägga. Jag bara är, läser och är med dej. KRAM
SvaraRaderaM - ja det kanske det gör men det krävs väl alltid saker av oss när vi vill växa? Tack för din sypunkt. Kram
SvaraRaderaLotta - tack och tack!
Ulrika - visst är det? Och gråtyoga, den kommer och går hos mig :) som du säger, lite jobbigt ibland men oj så välgörande.
Viralila - det var inte så min yogaresa började. Jag hade faktiskt yogat i 6 år innan jag träffade Z. Men det var min resa med träning för honom som började så. Lite slarvigt uttryckt av mig :) Jag tror också man måste vara redo, men man inser inte alltid det. Kram!
Every day matters - ja det gör det! Han är influerad av olika sorters yoga, men i den här delen av hans utövande och skapande så är han nog mest influerad av Qi Gong. Tror jag. Och han är en fantastisk lärare för en mängd människor, jag är en av många :)
Yogamamma - jag åker till samma ställe som förra året, en liten stad Kaniza, i Serbien.'
k - du förstår mycket av det jag menar! Tack för kloka ord. Kram!
Nina - tack för att du är med och jag vet det! KRAM tillbaka!
Jag känner igen mig i det du beskriver, hur man liksom vaknar upp och får en helt ny typ av insikt om sig själv och sitt liv. Ibland kan det göra riktigt ont och kanske vill man fly. Så mycket smärta som kan utlösas, men så där, på andra sidan sorgen, väntar glädjen! Och hela tiden finns det nya lärdomar och insikter som kan uppnås. Kram
SvaraRaderaAnna Gabriella - ja jag tror att vi alla gör de där upptäckterna och insikterna någon gång i yogan, sen kan det förstås yttra sig på olika sätt. Tack för din synpunkt. Kram!
SvaraRaderaAtt inte utvecklas är ju svårt om man tränar regelbundet och ofta nog som tur är:) Och visst kan det yttra sig på olika sätt, och det kan ju vara viktigt att veta också, att man inte måste genomgå något särskilt, utan hur det nu än är så är det ok!
SvaraRadera