Omslutande gråhet

Är en person som skrattar ofta. Högt. Länge. Men också. Också en som har ett stort vemod i mig. Vi är väl alla så, kombinationer av olika delar som kanske är lite motsägelsefulla. Mitt vemod bottnar säkert i en mängd delar som jag tar med er en annan dag. När det är disigt och duggregn ute som det är hos mig idag. Då mår jag fint. Och allt känns lugnt och får plats. På något vis så omfamnar det något i mig. Omslutande. Vet att det kan kännas deppigt för en del, men vi är som sagt olika. Tycker mycket om svartvita bilder, men de bilder jag tycker mest om är nog när gråskalan också finns. När det inte blir så hårt, så polariserat. Och jag har hela dagen ledig. Inget uppbokat. När man jobbar mycket, som jag gör, så känns en hel dag som en gåva. En blank dag. Där jag slipper stressa ut, för solen lyser inte. Och ibland är det så skönt med det grå. Jag är förmodligen född i alldeles rätt klimat :) När jag varit en längre tid i ett soligt land, då blir jag rastlös. Kanske är det så att vemodsvädret balanserar upp det andra i mig? Det snabba, det högljudda, otåliga... Det som förmodligen är mer svartvitt. Men vi behöver alla nyanser. Alla i gråskalan. Och när det grå mjuka finns då får det andra plats. Då blir det plötsligt skönt att dammsuga, småplocka och fixa. Spela musik som bara jag vill höra. Alla andra i familjen jobbar och jag rår mig shälv. Dricker flera stora koppar kaffe och bestämmer mig för att ta min yoga i eftermiddag. Så fritt. Så grått. Så vackert. Som mjuk mjuk sammet runt de svarta trädens fuktiga silverdroppar. Allt finns samtidigt. Det svartvita i mig balanseras upp av det mjuka grå.