Gardinerna är nere

Gardinerna är nertagna. Och tvättade. Solen vräker in men vi packar. Hittar saker jag inte visste att jag hade... Flyttstök. Packar. Packar. Samtidigt åker vi till huset. Vårt hus som växer fram. I torsdags kväll fick jag panik. Tänk om det inte blir klart! Tänk om ingenting blir synkroniserat? Och varför sitter den här dörren här? Och skulle inte diskhon var symmetrisk under fönstret? Och och och. Som tur är har vi en pedagogisk byggledare. Som kom ut där i skymningen. Som stannade med oss i mörkret och en stor strålkastare och visade på detaljer och lyssnade. Som sa att vi är snart klara. Som faktiskt sa det. Som också sa att han skulle ha varit väldigt förvånad om vi inte hade haft någon sådan kväll. Som i torsdags... Skönt att höra. Men ändå. Allt som ska knytas ihop. Alla lösa trådändar ska bli en fin knut. Eller rosett. Eller något i alla fall. Men när gardinerna är borta då blir det naket. Och på riktigt. Och vi har börjat. Men jag andas. Jag gör verkligen det. Långt nere. Men ändå. Jag kan inte riktigt sortera. Kan inte summera. 15 år i en helt underbar lägenhet. Med den bästa av parker en minut bort. Som också varit ett vardagsrum för oss. Alla årstider. Hur ska jag kunna summera? Och barnen som flyttat först en sedan en och nu en kvar. Som också snart flyttar. Och hela livet. Är annorlunda. Jag vill ju det här. Vi vill ju det här. Men ändå. Det är så rörigt i mig. Utanför mig. Och allt händer liksom samtidigt. Trots att jag är den bästa av planerare :) Trots att jag älskar struktur. Så styr jag ändå inte allt. Kanske det som är svårast för mig att ta in...Kan inte formulera mig. Vill vara klok och lugn. Se på allt lite ovan ifrån och ha distans. Skratta och skoja om hur fast jag är i mina tankar. Men det fastnar. Det där skrattet. För jag är nog lite vilsen just nu. Ha överseende med mig snälla ni. Jag ska nog hitta den där tråden och knyta ihop allt. Riktigt snyggt. För nu är gardinerna nere och allt har börjat.