söndag 10 april 2011

Alla dessa separationer

En egen långhelg med D. Ledigt i fredags. Promenader. Afternoon tea på ett nytt kafé. Hotellrum trots att vi har ett eget sovrum hemma ;) Skumpa. Och så välbehövligt! Prat prat prat. God mat och vin. Man säger ofta hur viktigt det är att småbarnsföräldrar tar sig tid att bara vara med varandra. Jag tror att det är viktig att man gör det vilken fas man än är i sin relation. Våra barn är vuxna. Men vi behöver påminnas om varför vi gillar varandra. Varför vi skrattar så lätt och att kärleken vilar i oss. Att inte bli uppslukade av allt arbete. När det går som en gräsbrand i våra umgängeskretsar. När vi hör att par efter par delar på sig. Efter 25-30 år tillsammans! Med 3-5 ungar. Vi känner 8 par som har gått åt olika håll. SLUT. Skilt sig. Kommer med nya partners på stan. Åtta par.. Och inget är sig riktigt likt. Vem är jag att döma? Inte alls. Men jag menar att relationer är färskvara. Och vi behöver ta oss tid för vår relation. Den viktigaste kanske… Ja jag vet! Barnen är så självklara att jag inte skriver det ☺ Men barnen växer också upp och får egna liv. Precis som vi vill att de ska. Som de ska. Och om man då står där och tittar på varandra utan att ha något att egentligen säga varandra. Då kan det vara långt till att hitta tillbaka. Tänker att man måste tanka närhet hos varandra under hela tiden man lever tillsammans. Och visst, jag vet att det inte alltid är enkelt. Efter 28 år tillsammans. Så vet jag. Att det sotsvarta gör entré. Ilskan och irritationen. Tröttheten med stort T. Missförstånden och kampen om eget utrymme. Naturligtvis. Därför skriver jag det här. Att man måste ta sig tid. Nu. Inte sen. Nu. För att få kraft. Orka se och hålla i minnet varför man har valt varandra. Nej det är naturligtvis inte fel att skilja sig. Det menar jag inte. Och ibland är det så att det är det enda rätta. Men alla de här separationerna har fått oss att tänka ett varv till. Och vi känner att vårt fundament, vårt eget bygge, det håller. Och vi har festat. För oss själva. För oss.

9 kommentarer:

  1. Halleluja!
    Mannen och jag åkte för tre veckor sedan på vår andra Spa- helg.
    Helt underbart!
    Vi gjorde aldrig de när barnen var riktigt små.
    Tror att det var det som gjorde att vi ibland bara morrade på varandra.
    Jag är övertygad om att man måste hålla i minnet...försöka återuppleva magin...varför just vi två.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Amen på Marikas Halleluja :)
    Tvåsamheten är ett gemensamt projekt, livet ut.
    Låter jättehärligt med hotellnatt i egna staden!

    SvaraRadera
  3. Ni är så mumsiga du och din D! Härligt att ni är så härvarande. Också tufft att läsa eftersom vi precis har påbörjat resan från tvåsamhet till ensamhet... Men det är rätt beslut för oss. Hellre ensam i ensamhet än ensam i tvåsamhet.

    Vi tar ansvar för vår lycka och framtid. Visar barnen att det finns olika vägar som också kan vara rätt väg. Vi är modiga tillsammans på vår resa från tvåsamhet till ensamhet. Så svårt och tufft men så ansvarsfullt och modigt. Och läskigt. Och spännande. Turbulens!

    SvaraRadera
  4. Åhh så viktigt! men svårt.. försöker planera en storstadshelg med mannen för det känns som vi aldrig hinner stanna upp på samma plats.. Kram

    SvaraRadera
  5. Ja, otroligt viktigt att ta sig tid för varandra oavsett barn eller ej. Det är nu som nu och inte sen.
    Kloka du. Ni gör helt rätt. Du och D.

    SvaraRadera
  6. Kära ni, så skönt att ni läst det som jag tänkte. Skrev det sent och tänkte på morgonen att här kanske det fanns risk för att det skulle bli lite fel... Anna B, jag vet! Och jag tycker att ni är modiga som är så ärliga med det hela. Ingen kan säga vad som är bäst för någon annan. Alla har sin väg att gå. Kram och du vet var jag finns!

    SvaraRadera
  7. Jag håller också helt med dig. Du skriver så klokt för visst är det så att alla relationer är färskvara. Det förstår man ju inte minst i relationen till barnen där ett dygn för dem är så procentuellt mycket mer tid än för oss. Jag tror att man lätt kan inbilla sig att "man ska bara ta sig igenom de där småbarnsåren" och där efter hitta tid för varandra, men precis som du skriver är risken ganska överhängande att dagen kommer då man plötsligt har tid att se varandra igen och inte känner personen som står där framför en.
    Och jag tror faktiskt, fastän det kanske låter förmätet, att många skilsmässor (självklart inte alla, förstås) skulle kunna undvikas om man såg till att verkligen fundera över prioriteringarna i livet när det stressar på som mest... Relationer kräver arbete och engagemang, det kommer inte av sig själv för att man är förälskade i varandra. Man arbetar på relationen och engagerar sig just för att man faktiskt älskar och respekterar varandra. Så tror jag.
    Du är klok som alltid, fina du! Kram!

    SvaraRadera
  8. Vad fint!
    Vad klokt att också ta hand om relationen.

    SvaraRadera
  9. k - Jag tror tyvärr att du har rätt. En del skilsmässor skulle inte vara lika snabba. Och tack för fina ord! Kram

    Evasleva - ja man måste det. Som jag ser det! Härligt att se dig här igen, det var länge sen :)

    SvaraRadera