Nattgammal is

Tänker på viskningar som blir till klara tydliga ord medan jag cyklar till jobbet. Tänker på nattgamla isar. Mina nya rosa ballerinaskor glänser. Det är lite kyligt men solen lyser. Mycket. Det gröna vecklar ut sig mer och mer för varje dag och jag njuter av att grönskan skyddar mot ljuset. Som kan vara hårt så här års. Och glödande på huden. Ikväll har jag mina två sista grupper för den här terminen. Som betyder att jag gjort ett år! Ett år med egna grupper. På mitt egna ställe. På mitt sätt men ändå på det urgamla sättet. Och jag känner att jag har nått någon slags milstolpe. Att det blev verklighet det som bara var en tanke från början. Som kändes som en viskning inifrån mig själv. Lite tunn. Hade svårt att ge den all uppmärksamhet som den förtjänade. Och tänk att människor har hittat mig utan att jag ansträngt mig. Det är en gåva. Och jag vårdar den. Det viktigaste i min undervisning är människorna som kommer. Förstås. Som lär sig, hittar nya delar och går vidare. Tillsammans med de andra. Tillsammans med mig. Och jag har också lärt mig oväntade saker. Och att våga tro. Tro på att det håller. När jag lyssnar uppmärksamt på den lilla rösten inuti. När jag tillåter den rösten att ta plats. Resten av tillvaron är pusselartad. Dammiga fönster och lite skräpigt. Halvfulla kartonger och lådor. En liten fredad zon för min packning inför min egen resa om en vecka. Och allt händer samtidigt. På något vis. Som det ofta är i tillvaron. Men det jag har att hålla mig till är min inre kompass. Den lilla rösten som också Z pratar om. Always listen to the little voice inside. Den har aldrig fel! Även om det rent logiskt kan tyckas uppåt väggarna, det som den säger. När jag lyssnar. När man vågar sig ut på det där tunna isflaket och sedan upptäcker att det är solid massa rakt igenom, då vet man att det är rätt. Men man kan inte gå i förväg och kolla, man måste släppa taget och promenera ut. Även om isen känns nattgammal. Och jag gjorde det. I slutet på sommaren tog jag första klivet. Och nu, nu vet jag att det håller. Och jag går vidare. På mitt sätt. Allt är inte klart och uttänkt, men det kommer. Det vet jag med säkerhet. För den där lilla rösten, den säger nya saker. Andra vinklar. Jag lyssnar och går vidare. Vågar tro och ger plats åt viskningar som blir klara budskap. Hur har du det med din inre röst?

Krumelurer

Ord. Mäktiga. Ibland. Ofta? Älskar ord. Och kluriga vändningar. Att skriva något fast ändå inte. Om ni förstår? Att beskriva en känsla med metaforer. Att använda bilder för det jag vill säga. Det är vad jag försöker med. Och gjort över 2 år här i min alldeles egna blogg. Precis som andra bloggare. Vi har väl alla en bevekelsegrund till varför vi skriver. Och om vad. Och hur. Så självklart att det inte borde behöva sägas. En vän till mig säger att "dina ord är så mäktiga och när det står där skrivet då får de ett eget liv". Har inte tänkt på det så. Har inte ens menat det så. Men ni vet. Ibland tar orden och de egna tolkningarna konstiga vändningar. Krumelurer som inte har något att göra med det jag skrev. Allt finns i betraktarens öga. Jag är fullkomligt övertygad om det. Vad det än gäller! Och att vi kanske ska vara försiktiga med vad vi tolkar in, läser in. Att någon tror att jag skriver om något, som jag faktiskt inte gör, då blir det knepigt. Eller kanske inte... Det viktiga är att beröra. Och att ha en dialog som jag ser det. Jag får mail då och då där människor vill fråga vidare, ha en fördjupad dialog om saker jag skrivit. Det gör mig tårögt glad. Men ibland, någon enstaka gång, så kommer ett mail där någon har läst in negativa delar i det jag skriver. Det gör mig tårögt lessen. Jag skriver varken för att göra mig populär och behaga eller för att tvåla till någon, svärta ner någons ansikte och plats. NEJ. Men som vanligt så inser jag att jag absolut inte styr någon som helst tolkning. Men det gör mig förbluffad. Att människor jag känt tror att jag vill dem illa. Att jag är ute efter något slags översitteri. Den som känner sig träffad av det jag skriver kanske ska prova att helt byta vinkel - allt kan se annorlunda ut. Och det är ju faktiskt bara jag som vet vad jag skriver om. Jag vet! Ingen kan göra alla nöjda och det är inte min avsikt heller. Min allra ärligaste avsikt med den här bloggen är DIALOG. Att vi delar saker. Att jag skriver något som någon känner igen, tänker hmm, kan det vara så? Eller alla bloggar jag själv läser och som berikat mig på en mängd sätt. Livet är för kort för att tro illa om varandra. Det är min uppfattning. Vi kan alltid välja ett sätt att förhålla oss. ALLTID. Och här är jag naken. Hudlös ibland. Visar mig från olika sidor. Inte bara den glada personen jag oftast är. Utan också det andra. Det som jag jobbar med. Tankar och känslor som är tuffa för mig eller till och med helt nya, men i samma stund som jag skrivit dem, ändrar de karaktär och blir till någon allmänt. Upptäckter jag gör, inte är det emot någon! Vi är mer lika som människor än vad vi tror. Tror jag. Orden blir till krumelurer som lever egna liv. Du bestämmer själv på vilket sätt!

Gardinerna är nere

Gardinerna är nertagna. Och tvättade. Solen vräker in men vi packar. Hittar saker jag inte visste att jag hade... Flyttstök. Packar. Packar. Samtidigt åker vi till huset. Vårt hus som växer fram. I torsdags kväll fick jag panik. Tänk om det inte blir klart! Tänk om ingenting blir synkroniserat? Och varför sitter den här dörren här? Och skulle inte diskhon var symmetrisk under fönstret? Och och och. Som tur är har vi en pedagogisk byggledare. Som kom ut där i skymningen. Som stannade med oss i mörkret och en stor strålkastare och visade på detaljer och lyssnade. Som sa att vi är snart klara. Som faktiskt sa det. Som också sa att han skulle ha varit väldigt förvånad om vi inte hade haft någon sådan kväll. Som i torsdags... Skönt att höra. Men ändå. Allt som ska knytas ihop. Alla lösa trådändar ska bli en fin knut. Eller rosett. Eller något i alla fall. Men när gardinerna är borta då blir det naket. Och på riktigt. Och vi har börjat. Men jag andas. Jag gör verkligen det. Långt nere. Men ändå. Jag kan inte riktigt sortera. Kan inte summera. 15 år i en helt underbar lägenhet. Med den bästa av parker en minut bort. Som också varit ett vardagsrum för oss. Alla årstider. Hur ska jag kunna summera? Och barnen som flyttat först en sedan en och nu en kvar. Som också snart flyttar. Och hela livet. Är annorlunda. Jag vill ju det här. Vi vill ju det här. Men ändå. Det är så rörigt i mig. Utanför mig. Och allt händer liksom samtidigt. Trots att jag är den bästa av planerare :) Trots att jag älskar struktur. Så styr jag ändå inte allt. Kanske det som är svårast för mig att ta in...Kan inte formulera mig. Vill vara klok och lugn. Se på allt lite ovan ifrån och ha distans. Skratta och skoja om hur fast jag är i mina tankar. Men det fastnar. Det där skrattet. För jag är nog lite vilsen just nu. Ha överseende med mig snälla ni. Jag ska nog hitta den där tråden och knyta ihop allt. Riktigt snyggt. För nu är gardinerna nere och allt har börjat.

Försoningstid

Påsktider. Där man först led sig igenom långfredagen för att sedan festa och äta gott på påskafton. Skärtorsdagen med häxorna. Som en mix av allt i samma helg. När jag var barn hände absolut ingenting på långfredagen. Pappa sa att man skulle begrunda livet! Begrunda livet... Tja, vi genomled den där dagen. Allt var stängt, affärer och bio. Idag ser det ju inte ut så. Kanske är det bra, alla är ju inte kristna. Men just den där dagen för eftertanke, den behövs ibland. Och att släppa taget om saker. Jag tänker att påsken är en försoningstid, en hoppfull tid efter att det smärtsamma är passerat. Tänker på Patanjalis ord om medkänsla och att vidga sitt hjärta för alla. Även för de som kanske till och med talar illa om oss. Och det jobbar jag med. Att just känna den där medkänslan. Skicka lite goda bilder i mitt sinne till människor som kanske behöver det. Av att de har det svårt. Eller av andra orsaker. Till de som kanske inte ens vill mig väl... Försöker sätta mig över det futtiga som ibland drar ner, att inte lägga energi på fel saker. Valet. Vi alla har hela tiden. Kanske är det mina stilla stunder som gör mig mildare till sinnet? Hursomhelst, jag lägger mitt fokus på medkänsla. Och vänner, var ni än är, vilken religion eller inte ni bekänner er till, om ni äter ägg eller inte, påskgodis eller inte. Jag önskar er alla en fridfull påsk. Med värme och vår. Med frid i hjärtat. Och medkänsla. I sinnet :)

Nattdrömmar

Drömmar. Så mäktiga. Alltså drömmarna på natten :) Också. Jag har så länge jag minns alltid kommit ihåg mina drömmar. Har kommit upp till frukost och berättat långa historier där många blir skeptiska till att jag kommer ihåg så mycket, att jag drömmer i färg (som jag trodde alla gjorde) och att detaljerna är knivskarpa. Men drömmarna för mig är att jag har den inre dialogen igång. Visst det finns "skräpdrömmar" där jag rensar bråten från dagen, tankarna som snurrat kring vissa saker - ja så där som det är för de flesta av oss. Mer eller mindre. Med meditationen har det kommit en slags andra drömmar. Eller rättare sagt, vissa drömmar, symboldrömmarna - de har blivit tätare. Och jag vet, jag har ju i den här omgången inte suttit så länge i min stilla stund. Efter yogan. Ibland utan yogan. MEN. Det spelar ingen roll. Tiden är ingenting. För jag känner effekten omedelbart. Faktiskt. Och min dröm härom natten - jag går uppför en lång trappa, stegen är många och trappen väldigt brant. Tycker jag har ont om tid men måste ändå vika av för att jag är så törstig, till ett stort handfat - med vacker blå mosaik. Och jag dricker vattnet som är klart och kallt. Det vattnet ger mig en total upplevelse av fyrverkeri och stillhet samtidigt. Jag snurrar, följer och känner att det är helt rätt. Med den känslan vaknar jag. Rätt. För mig. Vattnet jag dricker, tja det är meditationen, jag är säker. Och ni vet väl att det alltid är drömmarens tolkning som gäller :)? Hur har du det med dina drömmar? Kommer du ihåg? Spelar de någon roll för dig? Eller tänker du att de inte betyder något alls?

Bilden är tagen av Dan Lindberg

På väg

På väg i parken, går i mina egna tankar. Möter en liten flicka som halvspringer mellan sina föräldrar som hon håller i handen. Hon tittar noga på mig och skriker ett högt Nämen hej! Och jag blir glad. Hejar tillbaka. När vi passerat varandra hör jag henne säga till sina föräldrar, jag ville heja på henne för jag såg att hon var på väg. På väg. Det är ju det jag är. Och den lilla tjejen såg det. Inget mer grubbel. Ut med den låga känslan, bortsopad nu. Och det som virvlar i mig, det stillnar. För jag är ju faktiskt på väg!

Den där våren

Våren. Ibland gör den så gott med ljuset och allt det där man längtat efter. Vårjacka. Sneakers. Inget sadelskydd och grus under däcken. Men en del dagar känns det nästan obegripligt svårt. Lågt. Som om jag virvlar hit och dit. I morse sa den lilla rösten inne i mig att jag inte skulle göra yoga, men jag gjorde. Lite. Men det kändes inte bra. Och så fullmånen på det. Nu. Jag längtar till så mycket olika saker. Men det är som det inte är greppbart. Ännu. Det där huset vi bygger till och om. Ibland känns det som ett game, som något som aldrig blir riktigt klart. För oss att flytta in i. Den där packningen som jag redan gjort i mitt huvud. Snart startar den. Eller? Som sirap just nu. Jag städar och röjer. Plockar. Stryker. Hinner med en promenad och då är allt glatt och ljust. Men efter. Då dalar min energi. Igen. Kanske kräver jag för mycket av mig själv? Flyter med men ibland kommer flyttpaniken. Hur ska jag få ihop allt? Jag som tyckt jag varit proffs på att packa :) Så strukturerad. Hmm, den strukturen känns som den fallit av. För att det känns som vi aldrig börjar. Mitt tålamod är under noll. Och våren. Den gör lite ont. Trots allt. Trots att jag tänkte att i år blir det annorlunda. Våren.

Tre små veckor

Första gången jag gick en kurs för Z var i USA 2006, men jag hade träffat honom redan 2004 på en resa i Indien. Men den kursen jag gick i Walnut Creek 2006 förändrade mig i grunden. Kanske låter det som en klyscha eller plattityd. För mig är det fullkomligt sant. Det som hände var att jag kom i kontakt med något inuti mig. Något som gjorde väldigt ont. Som jag inte visste att jag bar på. En smärta som fick mig att gråta. I tre dagar. TRE DAGAR. Grät när jag tränade, grät när jag blev korrigerad, grät när jag somnade och grät när jag vaknade. MEN. Efter tre dagar var det som att kliva ur den där fruktansvärda torktumlaren som jag hade rullat runt i. Kände mig lätt om hjärtat och fötterna. Svävade inuti. Där och då blev jag sedd. Kanske för första gången på det viset. För den jag är och att jag duger. Kan inte beskriva det annorlunda. Och de flesta tankar jag tänkte under de där tre dagarna var att jag aldrig mer skulle hålla på med yoga :) Att jag inte stod ut! Och om jag inte hade varit USA hade jag försökt ta mig därifrån. Så tufft var det för mig. MEN. Idag är mina långa kurser jag åker varje år ett slags nav som min yoga och min verksamhet snurrar runt. Men jag vet att jag aldrig kan förbereda mig, för jag vet inte vad som kommer att hända. Där kan man verkligen prata om att man måste släppa taget. Framför allt om föreställningen om sig själv. För det han gör är att visa en spegel där jag kan se mig. SJÄLV. Inte alltid som vi gillar det vi får. Inte alltid vi får det vi vill ha. Om ni förstår? Men det vi behöver serverad med klokhet, en enorm kunskap av en man med både hjärta och humor. Eller tuffare tongångar. Allt anpassat för varje människa. Individual asanas. Visst. Han är mänsklig. Har fel och brister. Naturligtvis. En del tycker inte om honom. Självklart är det så. Men för mig är han en människa som är outstanding. Och om tre veckor mina vänner, då åker jag på kurs igen. Och idag när jag är stel som en järnpinne och mitt högra knä krånglar, längtar jag dit. För jag vet att jag får vägledning som är bara för mig. Trots att kursen är fulltecknad och vi garanterat blir många. Tre små veckor.

Filmklippet visar Z när han gör en liten del av sin Nata Yoga.

Flyta

Kroppen fascinerar mer och mer. Efter en tids underbart flow, både i min egen yoga men även med mina grupper. Så vet jag ju. Att det vänder. Men jag tar emot det stela som möter mig idag. Helt overkligt. Nästan så jag skrattar. Flödet från en full yogasal igår kväll följde mig hem och in i mitt sinne. Och imorse var det som jag började från en annan plats. Men det är så det är.

Kroppen är snillrik och jag lär mig. Att observera och följa. Inget annat. Vet att Z brukar skämta om att när man är på topp då vet man att det går åt andra hållet, förr eller senare. Det gäller bara att inte bli missmodig eller bedöma sig. Och på samma sätt är det ju när man känner att man är låg och nära botten, då går det åt andra hållet. Men att inte följa med i alla svängningar i sitt sinne. Bara helt enkelt följa. Och ta in. Solen dånar ute och björkarna har hängen. Det finns egentligen hur mycket som helst att fundera över i mitt liv just nu. Av praktiskt karaktär. Vårt bygge med alla tusen detaljer som inte är klara och som jag befarar inte kommer att vara helt klara när de ska... Och vår flytt. Och sonens flytt. Och och och och. Men jag går inte in i det. Jag håller det på avstånd. Och vet att sedan går det åt andra hållet :) Kanske är det så att jag helt enkelt ska omfamna min stelhet? Se den som något som visar något annat. Ni vet, de där detaljerna som brukar uppenbara sig när man måste jobba på ett annat sätt. Och min padmasana, den har jag inte kunnat sitta i på två månader. Men det betyder väl inte mer än just det? Låt oss observera, inte dras ner, bara flyta. Helt enkelt!

Bilden är på Emma Balnaves och kommer från www.shadowyoga.com

Alla små floder

Meditationen som Yogamamma dragit igång. Via sin blogg och FB. Den var liksom startskottet för mig på något som verkar ha varit ett uppdämt behov. Kan inte säga det på något annat vis. Känns som jag alltid gjort detta. Har faktiskt mediterat tidigare. När jag tänker efter... Till och med i en grupp som sågs varje vecka för 20 år sedan. Det hade fallit mig ur minnet! Men det här. NU. Det är annorlunda. Eller jag gör annorlunda. Förut har jag ansträngt mig för att styra tankarna åt ett visst håll. Det här är inte så. Nu bara är jag i varje andetag. Observerar mina tankar och när de stillnar, så finns något annat. Blankt. Ljust.

Kanske är det så lätt att hitta dit efter alla år av yoga? Av att ha koncentrerat mig på mitt andetag. Men nu är det något mer som kommer till. Efter att ha mediterat varje kväll har jag blivit så extremt pigg att jag haft svårt att sova. Det måste vara förklaringen. Inget annat är nytt. Men energin är vit och lättflytande i mig. Och jag börjar på morgonen istället. Vaknade kl 05 av mig själv. Bara det, vet inte när det hände senaste faktiskt. Yogade, mediterade och sedan ut på promenad med D. Vilken morgon! Trots att det var lite duggregn och mjuk grå himmel så kände jag varje steg i mina ben. Varje andetag i mig. När vi gick. Också. Alla små floder som leder ut i stora oceanen. När jag vaknade längtade jag efter att meditera! Och det är så. Exakt så det känns. Ibland synkroniseras våra stigar som vi tar. Helt enkelt. Eller för att vi delar. Eller hur det nu går till :) Och hos fina Nina läste jag för ett tag sedan om en underbar meditationsbok. Som jag beställde. Som jag gillar så mycket. Allt finns för mig där i att börja något som det känns som jag egentligen gjort hela mitt liv. Alla små floder. I fredags när jag och D hade vår lediga dag traskade vi in på ett antikvariat. Där på bordet ligger en nyöversatt bok av Tich Nhat Hanh. Mindfulness - ögonblickens under. Den ropar på mig! Och jag läser den från pärm till pärm. Han skrev den i mitten på 70-talet och 2010 blev den översatt. Ja, jag har läst några böcker av honom senaste året men så skönt det är ibland att läsa på sitt språk. Och jag får nog läsa den en gång till, i lugnare tempo. Men alla de här floderna, de bär till samma stora ocean. Tillvaron är magisk ibland. Eller kanske hela tiden fast jag bara upptäcker det ibland :) Det vita lätta i mig, önskar er alla det!

Bilden har jag lånat här http://ingur.com/sigrinn/wordpress/

Alla dessa separationer

En egen långhelg med D. Ledigt i fredags. Promenader. Afternoon tea på ett nytt kafé. Hotellrum trots att vi har ett eget sovrum hemma ;) Skumpa. Och så välbehövligt! Prat prat prat. God mat och vin. Man säger ofta hur viktigt det är att småbarnsföräldrar tar sig tid att bara vara med varandra. Jag tror att det är viktig att man gör det vilken fas man än är i sin relation. Våra barn är vuxna. Men vi behöver påminnas om varför vi gillar varandra. Varför vi skrattar så lätt och att kärleken vilar i oss. Att inte bli uppslukade av allt arbete. När det går som en gräsbrand i våra umgängeskretsar. När vi hör att par efter par delar på sig. Efter 25-30 år tillsammans! Med 3-5 ungar. Vi känner 8 par som har gått åt olika håll. SLUT. Skilt sig. Kommer med nya partners på stan. Åtta par.. Och inget är sig riktigt likt. Vem är jag att döma? Inte alls. Men jag menar att relationer är färskvara. Och vi behöver ta oss tid för vår relation. Den viktigaste kanske… Ja jag vet! Barnen är så självklara att jag inte skriver det ☺ Men barnen växer också upp och får egna liv. Precis som vi vill att de ska. Som de ska. Och om man då står där och tittar på varandra utan att ha något att egentligen säga varandra. Då kan det vara långt till att hitta tillbaka. Tänker att man måste tanka närhet hos varandra under hela tiden man lever tillsammans. Och visst, jag vet att det inte alltid är enkelt. Efter 28 år tillsammans. Så vet jag. Att det sotsvarta gör entré. Ilskan och irritationen. Tröttheten med stort T. Missförstånden och kampen om eget utrymme. Naturligtvis. Därför skriver jag det här. Att man måste ta sig tid. Nu. Inte sen. Nu. För att få kraft. Orka se och hålla i minnet varför man har valt varandra. Nej det är naturligtvis inte fel att skilja sig. Det menar jag inte. Och ibland är det så att det är det enda rätta. Men alla de här separationerna har fått oss att tänka ett varv till. Och vi känner att vårt fundament, vårt eget bygge, det håller. Och vi har festat. För oss själva. För oss.

Äntligen

Har funderat ett tag. Läst hos mina bloggvänner om meditation och mindfullness under en tid. Och meditation har funnits i mina tankar sedan 70-talet. Det är helt sant :) Men tanken har inte manifesterat sig i en handling... Efter min egen morgonyoga sitter jag i min stilla stund. Men det är inte meditation. Det är en stillastund där jag fokuserar och sänder mina tankar till olika människor. Men inte meditation. Något annat. Men nu, nu har Maria, startat en meditationskurs via nätet. Låter det för tekniskt och opersonligt? För mig känns det tvärtom. Precis som all gemenskap jag får via bloggen och min vetskap om att andra människor i andra länder tänker och funderar på samma saker som jag. Så kommer det här också att fungera för att jag vet att vännerna sitter där i Finland, Sverige, Italien, England och alla andra ställen. Och deltar. Så jag slår till. Jag vill. Den här gången ska jag göra det. Meditera. Som en kalv på grönbete eller som en gänglig fölunge som reser sig för första gången lite vingligt. Precis så känns det. Men nu så hänger jag på. Och jag vill ge det en chans. Förutsättningslöst. Och böckerna jag läst om meditation, de finns i bakhuvudet. Allt jag hört vana mediterande människor säga. Men. MEN. Jag börjar helt opretentiöst, sätter mig en stund på kvällen innan jag ska lägga mig. 5-10 minuter. Igår for tankarna som en snabb karusell. Trött. Men ändå. Jag satt och jag gör det ikväll också. Hur är det med dig? Vill du - så gå in hos Yogamamma här och nu och läs och delta.

Egen bild från www.stillastund.se

Extra allt

Vissa kvällar är extraordinära. Extra. Extra allt. Jag håller min grupp i varje andetag. De följer. De är redo för ett flöde rakt igenom. Andetaget fyller rummet. Allas kroppar, även min. Jag andas också i takt fast jag inte gör några asanas under andra halvan av passet. Korrigerar här och där. Kropparna vet vart de ska. Fokus. I andetaget. Andetaget går genom alla som om det vore en. Det händer inte alltid. Inte på det här sättet. Men när det gör det - då finns inget mer att önska. Kraften delas och blir större. Det är en rent andlig upplevelse. Kanske, tänker jag lite övermodigt, får man precis de elever man ska ha. Nej. Jag är inte mallig. Inte någonstans. Jag är bara så tacksam. Så glad i själen att en tår letar sig fram i ögonvrån när vi tackar varandra med böjda huvuden. Det känns som jag kan flyga. Allt finns. Bara vi skrapar på ytan och tar oss ned till vårt alldeles egna centrum. Och andas. Tillsammans med någon som styr vårt andetag. Då sker extra allt. Och jag vet. JAG VET att allt är möjligt. Himlens alla stjärnor lyser på oss alla. Även om natthimlen är molnig och täcket ligger lågt så finns de där alldeles ovanför. Alltid. Och de lyser på oss alla, var och en. Andas.

Bilden på stjärnhimlen har jag lånat här;
http://ordinarygirl.bloggsida.se/

Omslutande gråhet

Är en person som skrattar ofta. Högt. Länge. Men också. Också en som har ett stort vemod i mig. Vi är väl alla så, kombinationer av olika delar som kanske är lite motsägelsefulla. Mitt vemod bottnar säkert i en mängd delar som jag tar med er en annan dag. När det är disigt och duggregn ute som det är hos mig idag. Då mår jag fint. Och allt känns lugnt och får plats. På något vis så omfamnar det något i mig. Omslutande. Vet att det kan kännas deppigt för en del, men vi är som sagt olika. Tycker mycket om svartvita bilder, men de bilder jag tycker mest om är nog när gråskalan också finns. När det inte blir så hårt, så polariserat. Och jag har hela dagen ledig. Inget uppbokat. När man jobbar mycket, som jag gör, så känns en hel dag som en gåva. En blank dag. Där jag slipper stressa ut, för solen lyser inte. Och ibland är det så skönt med det grå. Jag är förmodligen född i alldeles rätt klimat :) När jag varit en längre tid i ett soligt land, då blir jag rastlös. Kanske är det så att vemodsvädret balanserar upp det andra i mig? Det snabba, det högljudda, otåliga... Det som förmodligen är mer svartvitt. Men vi behöver alla nyanser. Alla i gråskalan. Och när det grå mjuka finns då får det andra plats. Då blir det plötsligt skönt att dammsuga, småplocka och fixa. Spela musik som bara jag vill höra. Alla andra i familjen jobbar och jag rår mig shälv. Dricker flera stora koppar kaffe och bestämmer mig för att ta min yoga i eftermiddag. Så fritt. Så grått. Så vackert. Som mjuk mjuk sammet runt de svarta trädens fuktiga silverdroppar. Allt finns samtidigt. Det svartvita i mig balanseras upp av det mjuka grå.

Yoga för andra

Efter gårdagskvällens Yoga för Japan räknade jag slantarna. Slantarna som går till en barnhem för föräldralösa barn i Japan. Som vi inte får glömma även om tiden går. Och vi har tränat 3 gånger och i skålen ligger 1.508 kr! Jag blir glad i hjärtat och inser att om min lilla yogastudio kan dra ihop pengar till goda saker då kan vi alla det. Jag tänker som så att alla kan ge något och det blir mycket i slutänden. Jag kommer i höst att ha två fredagar i månaden då man kan komma och ta ett träningspass i yoga hos mig på Stillastund. Och betala det man kan. Och de pengarna mina vänner, de kommer att gå till goda saker. Jag tror på att yoga för någon annan.

På det sättet blir det lite enklare för oss också. Alla vinner :) Vi tränar för oss och ger samtidigt något till de som behöver. Är det inte underbart så säg?!