Carlos Castaneda och Dona Holleman

I min ungdom, för ungefär 35 år sedan lästa jag alla böcker av Carlos Castaneda som jag kom över. Blev helt betagen. Men förstod inte riktigt vad jag läste. En del smälte in medan andra delar blev helt obesvarade i mig. Skulle man kunna säga. Böckerna handlar om Castanedas lärdomar med indianen, schamanen och mästaren don Juan. Om att tränga in i en annorlunda verklighet. Idag inser jag att jag vill läsa om de böckerna, har faktiskt tänkt det ett tag men samtidigt tänkt, ska jag verkligen det? Och som det är i livet när man är uppmärksam och funderar över saker, kommer det en hint som pekar i någon riktning. Så tolkar jag det i alla fall :)

Har en bok av Dona Holleman, Dancing the body of light, en åldrande värdig yogi som känns som en nyskapare inom yoga. Trots att hon yogat mer än 50 år och för flera gurus som t ex mr Iygenar, har hon sitt högst personliga uttryck. Vet att några Shadowyogis jag har träffat, har yogat för henne. Tidigare. Hon finns också med i den underbara svenska boken OM: Yoga, i ett eget uppslag.Och när jag tittar på hennes hemsida idag, hittar jag det här klippet. Tyvärr har hon skurit ner på sina workshops, men så verkar det bli med flera äldre yogis. Hon pratar så underbart om kunskap och lärande. Och hon uttrycker delar som Z också pratar om. Att man måste låta sig beröras, bli en del av något annat. Och när det sker, då vet man det. Om kunskapen som inte är linjär eller något man planerar in i tid. Ville dela det med er. OCH. Hon refererar till Castaneda...

Rastplats?

Idag vill jag ingenting. Egentligen. Nollställd. Tänker på härliga framtidsplaner men har inte riktigt energi till att gå vidare i tanken. Röran på jobbet börjar räta ut sig. Men jag observerar det mer än att jag dyker in i det. Tänker på min yoga som just nu begränsas av en återkommande hosta. Men jag går inte in i det. Inte in i det! En gång sa en lärare till mig att jag hade nått min nollpunkt för yogan, mitt nya startfält, efter att ha varit skadad och inte kunnat gå ordentligt. Nu är jag inte i så dåligt skick som då, nej inte alls egentligen, men den där nollpunkten... den kanske kommer fler gånger? Eller att jag helt enkelt tar nästa steg. Jag oroar mig inte för min egen yoga längre. Något som jag nog gjort sedan jag började. Faktiskt. Det där med otillräckligheten. Som jag själv bedömer hårt hos mig. Eller har gjort. Det där med att önska sig mer flexibilitet. Mer styrka. Och jag tror ni alla kan känna igen er i det också. Om ni tittar djupt in i er själva. Handen på hjärtat :) Nej jag tänker mer utifrån vilka resurser jag har men som tillfälligtvis är nedsatta. Och det får vara så. NU. Vad som händer sedan vet ingen. Nollpunkten. Nollställd. Kanske helt enkelt ett nytt stadium, ett ställe att vila på? Ovant för mig som alltid har något på gång. Men också vilsamt. Som vanligt, allt har två sidor och jag kan släppa bråttom i mig. Kan släppa farten och hastigheten som jag älskar. För nu inträder något annat. Det är inte som att bromsa, mer som att det stannar för att det måste. Som en rastplats mer. Skruva av korken på termosen, njuta av utsikten och bara vara i det. Om ni förstår hur jag menar? Känner ni igen det?

Millamirakel

Mirakel sker hela tiden i det fördolda. Utom för de som är direkt inblandade. De ser när det sker. Och när jag läser om Milla, som jag känner henne i bloggvärlden, så förundras jag över hennes historia. Hennes mirakel. Millas mirakel. Och jag är så glad så glad att jag hittat till hennes underbara blogg. Och det är med varma kinder och öppet hjärta jag länkar till hennes sida. Nu startar hon sitt företag med bland annat inspirerande föreläsningar. Visst är det inspirerande?! Kolla in här

Vem som helst

Jag sneddar över gatan, väjer för en skramlande gammal merca med rostfläckar. Börjar borsta bort snön på min bil. Han kliver ur sin gamla bil och går rakt fram mot mig. Hostar och luktar rök lång väg. Håret är långt och mörkt. Ögonen bruna och väldigt snälla. Pannan har en permanent rynka och han utbrister med uppriktig glädje - vilken fin bil du har! Helt underbar färg! Och jag blir så paff. Vi börjar småprata lite. Jag är sen. Men bestämmer mig helt enkelt för att bli ännu senare... Han vill så gärna prata. Och kommer igång med sin berättelse om grabbens bil. Som har precis samma färg. Och jag kan säga direkt att han är en gammal missbrukare. Före detta. Men att drogerna satt sina spår i honom. Och hur ofta man noterar sådant, utan att det egentligen betyder något. Kanske har att göra med att jag arbetat med missbrukare och att ögat för evigt är inställt på någon slags radar. Och i hörnet på vår gata har Verdandi sitt ställe med kafé. Hans vänlighet och uppriktiga önskan om kontakt, hur ofta träffar jag på det egentligen? Och vem han är, vad han gör eller har gjort, spelar absolut ingen som helst roll. Eller hur? Jag pratar med honom för att han är så trevlig. Helt enkelt. Tänker på yogans filosofi, hur bemöter jag andra? Hur ser jag på mina medmänniskor? Tänker på världen jag rör mig i hela dagarna och hur mycket snobbighet och uppnäsor jag ser där. Alldeles för ofta egentligen. Även om inte alla är lika, förstås. Men ändå. Och jag känner mig lite nöjd, trots att jag blir sen, jag tränar mig på att våga komma för sent helt enkelt. Har man rört sig i fasta strukturer och varit alldeles för plikttrogen kan det vara skönt att bryta mönster och ramar ibland. Och vad kan vara en bättre anledning än att dela en stund med någon annan. Vem som helst.

Motsträvig

Läste i en kinesisk berättelse om hur hela livet kan liknas vid en flod. Att allt finns där hela tiden. Egentligen ingen början, slut eller mittemellan. Och att man kan välja att försöka flyta uppströms men att det är lönlöst. Det bästa man kan göra är att flyta med. MED. I livet. Ta emot det som kommer, väja för strömvirvlar som vill suga ner hela kroppen. Inte fastna i gamla träd och kvistar. Och i dessa tider av mitt liv när planeringar håller på att helt förstöra min nattro. Min sinnesro. Då behöver jag yogan ännu mer. Men då blir det bakvänt mycket svårare att få till den. Vill så gärna flyta med. Men jag gör inte det. Motsträvig. Låg. Och jag gör min serie men det är med stort uppbåd av all min kraft. Att ta mig vidare. Att det bästa kan vara så svårt ibland... Och efteråt, när jag bara sitter och funderar över hur väl mitt liv och det som sker på yogamattan stämmer. Hur det ena påverkar det andra och tillbaka igen. Det bästa är att då släppa alla tag jag har om olika delar. Och flyta med. MEN. Allt känns så motsträvigt i mig just nu. Fast jag inte vill. Vill verkligen inte vara den som inte kan flyta med. Med mig själv. Vill styra det som händer i framtiden...Och jag vet att jag står inför en stor förändring i mitt liv. På olika sätt. Mina tankar ramlar ner till ett blogginlägg jag gjorde förra hösten och jag tröstar mig själv när jag läser vad jag skrev då. Läser raderna om och om igen. För detta, mina vänner, är ändå det som ger mig någon slags sval hand på min panna, en fläkt mot min hetta inuti och alla osorterade tankar och planer som inte är klara.

When important things are about to happen, bigger problems come to try to stop them. This is a law of yoga, and a law of the powers that run our lives.

Hur gör du med din motsträvighet? Eller du kanske inte har den i dig, som jag?

En drottning

Och idag är det en helt annan dag... Det gråtmilda har fått ge vika för en sprallande sprittande energi. Kanske var det er respons på hur lika vi är, ni och jag, eller helt enkelt det att solen kastar sig igenom molnen och träffar mina kinder. Det kanske var byggmötet imorse bland ställningar och snödrivor. Idag vill jag skriva om andra saker än yoga :) Vi bygger alltså ett hus. Eller vi bygger om ett hus. Till stora delar. Ett hus som byggdes 1912 och som vi bott i alla somrar sedan över 20 år tillbaka. Som har legat i våra barns sommarland. Ett eget land. Ett land bara 10 km norrut, men ändå en helt annan värld. Och nu, nu ska vi se till att huset går att bo i året runt, med bra eldstäder och annat livsviktigt. Men det finns ju andra val vi måste göra också. Och nu är vi äntligen framme vid de valen. Vi vill ha en gashäll och en varmluftsugn. Och på IKEA så finns den, spisarnas spis. Som har två i en, kan man säga... en kombo alltså! Som en drottning kommer hon att stå i köket. Istället för den lilla bänkspisen vi haft tidigare. Det är som att jämföra en plasteka med en smäcker skonare. Och jag tänker på allt gott jag ska baka i den. I den enorma ugnen. Alla fantastiska koppar espresso som ska kokas på den gashällen, ingen kompaktkaffemaskin med små plastbyttor att stoppa i här inte :) Inte för oss. Och det är som jag nästan spricker när jag tänker på att jag faktiskt ska tassa upp varje morgon, elda i mitt nya yogarum och yoga rofyllt, glida nerför den nygjorda trappen och sätta på kaffet på den här spisen. Den ger mig lyckokänslor, den framkallar något moderligt i mig, den är helt enkelt den spisen jag aldrig haft och inte vetat att jag ville ha förrän nu. (Och nej, jag är inte sponsrad av IKEA :) måste bara lufta mina varma känslor för något så materiellt som en stor spis) En drottning som kommer att förgylla varje morgon!

Känslig

Känslig. Så in i bomben. Eller bomben, säger man så? Hursomhelst. Jag är en lipsill. När jag är lessen. När jag är glad...När jag ser nyheter om Egypten på tv. När ena dottern berättar något får jag en stor klump inuti. När den andra ringer och kvittrar, samma sak. Varför är det så? Min son har ärvt min gen för tårar. När han var i sexårsåldern och grät över saker försökte han torka bort dem. Han sa att tårarna kom fast han inte ville. Och sån är jag. Också. Eller. Det kommer från mig. Är det bra? Är det dåligt? Egentligen ingendera. Bara är så. Men när människor är vänliga mot mig hoppar tårarna upp och vill ut. Eller när människor är jobbiga och irriterande och kräver orealistiska saker av mig. På jobbet. Då hoppar de också upp. När någon frågar snällt hur jag mår, då vill jag störtböla. Rösten bär inte. Och nej. Det är inte den tiden i månaden eftersom den tiden är över för mig. Kanske har man den tiden ändå... Jag har dömt mig själv när jag varit lättrörd. Inte andra. Men mig själv. Sagt till min son att han ska vara stolt som är nära sina känslor. OCH tårar. Jag har gråtit när jag yogat, fullkomligt hulkat i vissa positioner. Men det är inte riktigt på det viset längre. Men en liten tår letade sig ändå fram igår morse. I ögonvrån. I Savasana, när det jobbiga var över. Och jag vet inte varifrån tankarna kommer på att jag INTE ska vara så känslig. Jag styr inte över det. Vet att jag är känsligare när jag är trött. Och trött är jag. Så trött och med huvudvärk så jag stannat hemma idag. Vila. Kanske är det för att jag har en obalans med Kaphaelementet i mig? För att det är den tiden på året? Helst vill jag ha en nyckel till känsligheten så jag kan öppna lite då och då, när jag är modig. Hur har du det med din känslighet?

Vårdeppig eller the season of Kapha

Jag har ofta varit deppig på vårarna. En del har tyckt att det är märkligt och de flesta som mår sämre när det blir höst och vinter kan inte förstå att man blir låg när våren är på väg. Knappt jag själv heller... Det har varit motsägelsefullt för mig eftersom ljuset återvänder, då känns det plötsligt tungt och segt i mitt liv. Men vissa vårar är bättre än andra. Och så läser jag först hos Harmonia om kapha-tiden och sedan hittar jag det här och allt blir glasklart för mig! Kanske också en hjälp för dig:
Seasons of the Year
The seasons of the year may also be categorized according to the three doshas. Fall and early winter is Vata time ( or whenever the weather is cold and dry). Summer is Pitta season (or when it is hot). Kapha season is winter and springtime (or whenever it is cold and moist).

Understanding this season’s influence will help you counterbalance the effects of unruly Kapha. The qualities of Kapha - cold, heavy, dull, slow, sticky, oily - will be more prevalent in Kapha season and there will be an increase in the amount of Kapha in the body, mind, and emotions. If someone already has a high percentage of Kapha in their body type, they will tend to accumulate more of Kapha qualities than someone of a different body type. This might manifest as a tendency to excess mucous, lethargy, or excessive weight gain.

As Kapha is responsible for growth and structure in our bodies, infancy and childhood are Kapha times of life (for all body types). Perhaps your preschool child who has a tendency to get sore throat, frequent colds, ear aches, and a runny nose is an example of imbalanced Kapha.

When this same youngster grows into adulthood these imbalances amy become sinus headaches, hay fiver, or susceptibility to colds and flus. A Kapha imbalance may show up as obesity, allergies, asthma, depression, high cholesterol, possessiveness, and procrastination. All of these conditions may be aggravated by the cold and dampness of the season. The more chronic the problem, the more likely the ailment will remain throughout the year.

Dietary choices
This time of year it is best to avoid heavy, oily foods. Non-vegetarians may want to decrease red meat consumption. Try methods of cooking other than frying - such as baking or steaming. Put your attention on warm, cooked foods and avoid excessive sweet goodies. (Thank goodness the holidays are behind us !!) Use a bit more spicy herbs in your recipes.

A wonderful way to start the morning in Kapha season is a warm cup of honey-lemonade. This delicious beverage is useful for cleansing the body of impurities and strengthening digestion Begin by squeezing the juice of half a lemon into a cup and adding warm water (not hot - honey must not be overheated). Stir in honey according to taste.

A simple way to improve the quality of your digestion and thereby make less Kapha is to take a ginger/lemon/salt mixture before meals. Grate a little fresh ginger, add a few drops of fresh lemon juice, and a pinch of salt. Eat 1/4 to 1/2 tsp. of this mixture a few minutes before eating lunch and dinner each day. This will help stimulate your digestive juices and promote better digestion.

If Kapha is cold, moist, sticky, oily, smooth, and sweet, which food do you think will aggravate this dosha the most in Kapha season? Right, it’s ice cream !! This creamy sweet will be particularly difficult to digest if you eat it for dessert after a big meal. the extreme coldness of ice cream decreases your digestive fire and dampens your ability to assimilate the food you have just eaten. This is also true for ice cold beverages along with meals. Ayurveda suggests you sip a warm beverage or just plain hot water with your food if you desire a liquid. You may want to try a warming cup of ginger tea. This can be made easily by putting a few thin slices of fresh ginger root into a cup of hot water and letting it steep for five minutes.

Herbal recommendations

Pungent, bitter, and astringent tastes decrease Kapha. Pungent tastes include black pepper, chilies, onions, garlic, ginger, hing, cinnamon, bay leaf, cloves, horseradish, and mustard. Bitter tastes include dark green leafy vegetables, aloe vera, and lemon rind. Astringent tastes contain the pulses, beans, dahl, apples, and unripe persimmon. Among household spices, cumin, fenugreek, sesame seed and turmeric are both bitter and astringent.

Ayurvedic herbal therapy is very effective for reducing Kapha. Guggulu, triphala, neem, trikatu, and sitopladi are among the list depending on your particular situation.

During this cool, moist time of year, we could all follow some of the points mentioned to decrease Kapha. A person with a high percentage of kapha will want to incorporate more of this advice into their daily routine. Also, if you have a Kapha imbalance but are of another body type, you may wish to follow these Kapha reducing measure very closely, depending on what type of imbalance needs attention at this time. If you need help in determining what routine is best for you, having a personal consultation with a qualified ayurvedic practitioner may be useful.

Att lyfta blicken

Lyfta blicken. Det är vad jag tränar mig på. Från det lilla till det stora. När man ser hela bilden så kan detaljerna få en annan betydelse. För mig. Kanske också för dig? Jag stretar fram i snövädret. Det är som ett vitt töcken. Det blåser och jag blir besviken. Ja jag vet att det är februari och en vintermånad i mitt land. MEN. Våren hade börjat smyga fram i buskarna och jag längtar efter henne. Men när jag sakta tar mig fram i det stora vita ser jag en kille med synfel och sin käpp. Och det slår mig i solar plexus. Tänk att vara han! Tänk att inte se och dessutom vara osäker på underlaget. Hur är det möjligt att han ens kommer någonstans? Med is under fötterna och förrädiska stora snövallar... Och vad har jag att gnälla över egentligen? Han stannar bara när vi möts innan han tar sig vidare. Tänker att jag ska säga något men får inte fram ett ljud. Vad ska jag säga? VAD? Och det som händer i min kropp, olika symtom, bara observera och se hela bilden.För hela bilden för mig, är ju hela kroppen. Och då inser jag ju hur otroligt mycket starkare jag är och hur mycket bättre jag mår själsligt och mentalt. Även om ett knä protesterar...Så idag, mina vänner, lyfter jag blicken och känner mig plötsligt ganska lyckligt lottad :) Önskar er en skön helg, vad ni än gör, var ni än är.

Till dig

Mycket sker i yogans namn. Många event skapas. I Göteborg är det ett stort evenemang som går av stapeln i början på juni. Det enda jag har något emot, är själva namnet - Yoga Games. Jag gillar det helt enkelt inte. MEN. Jag har fått ett mail från arrangörerna, eftersom jag har en yogastudio. För de av er som läser här och tänker åka till Göteborg kan ni få rabatt via mig, om ni tänker boka tvådagarsbiljetten. Maila mig på annika@verklighet.nu så får ni en rabattkod!

Abhyanga

Hennes ögon var mörka och vänliga. Hennes hud som skuren i mörkt blankt trä. Bindin i hennes panna lite större vissa dagar. Strax bakom strandhyddorna fanns det olika hus. Ställen där människor bodde med den obligatoriska blå plasten underst och palmblad överst. Hennes hus var av mer beständig karaktär. Blommorna färska i plastbyttan varje dag. Om man kom med sandiga fötter fick man först ställa sig i en vattenbalja för att få bort det mesta. Sedan tassa in. Och hon torkade bort resten av sanden med en mjuk handduk. Sai Baba kallade hon sin plats. En plats för ayurveda och massage av olika slag. D och jag gick till henne flera gånger under vår semester. Kom man på morgonen gick hon runt och stökade medan man la sig till rätta på bänken. Hon sjöng, bad till gudarna, stänkte något i hörnen och var som friden själv. Och den oljemassage som ayurvedan kanske är mest känt för, Abhyanga, med hennes händer blev kroppen som mjukt smör. Hon strök bort knutar och blockeringar. Det doftade sandelträ hos henne. Och rökelse, av en odefinierad sort för mig. Eller Shirodara, oljemassagen i pannan och huvudet som gör att alla bekymmer flyter bort och man blir lätt i tanken ... Just idag längtar jag till hennes lilla hus. Till oljemassagen. Till friden hos en annan människa som kan påverka så mycket. Utanför mitt fönster är det snö igen. Solen lyser trevande och jag vet att det går att få abhyanga här hemma också. Men det blir aldrig på samma sätt. Förstås. Hur ska det kunna det? Men det är ändå gott nog. Till mig. Ska nog boka mig en tid. Abhyanga!

Början och slut

Man börjar inte förrän man börjar. Visst är det självklart? Och när man börjar då börjar man mjukt och fint. Väcker kroppen inåt. Får kontakt med centrum. Andetaget. Väcker vindarna. När jag 2006 gick första långa kursen för Z så var han väldigt noga med det här med att inte hålla på och liksom småyoga innan man börjar sin klass. Inte stå utanför och göra olika asanas. Böja och bända åt olika håll. Andas ljudligt. Men inte heller hålla på att yoga, innan man samlat sig och fokuserat. Han betonade det starkt och med eftertryck. Han kallade det för att egot ville göra en show som inte har något med yoga att göra, även om det är yogaövningar man sysslar med.

Och ikväll efter att min grupp gått hem och jag torkade golvet, så slog det mig. Att jag tränat för en lärare som själv låg i en position väldigt ofta innan lektionen började. Gjorde övningar för sig själv innan klassen drog igång. Jag såg det då som något man gör. För självklart följde de flesta i gruppen hennes exempel och gjorde likadant. Kanske hade hon värmt upp tidigare. Men det hade inte vi... Jag vill inte kasta någon kritik åt något håll, ni som gör så, ni kanske har en bra anledning som jag inte förstår. Jag följer Z och hans kunskap, ibland förstår jag inte allt direkt, men rätt som det är så upptäcker jag något. Som nu. När polletten liksom trillar ner där den ska. Förr när jag la mig i en krånglig asana, utan att ha värmt upp, så gjorde det väldigt ont i min kropp. Antog att det skulle vara så... Men det ska det ju inte. Man kan inte hoppa över början! Likaväl som man inte kan göra yoga efter att man avslutat sitt pass. Är man klar och har tackat sin grupp, gudarna och sig själv, kan man inte börja om. Det kanske låter självklart för alla, ikväll förstod jag det i kroppen också :) Ikväll blev det med ens väldigt tydligt för mig. Man gör en tydlig början och ett tydligt slut. Och alltihopa är yoga. Både början och avslut. Och allt däremellan. Låt oss göra övningarna när vi är redo för dem. När kroppen är mjuk för det tuffare. Vara varsamma. Inte syssla med någon slags gymnastik före. Början och slut.

Pekar ut riktningen

Den positiva delen med att ha det lite tungt i kroppen är att alla förväntnigar försvinner. Mentala hinder. För mig. Säkert också för dig ibland. Jag sover länge. Solen vräker in och gör golvet varmt. Det är alldeles tyst. L som kom hem igår och sov hemma snusar. D och A snarkar. Och jag. Jag har min stund på mitt varma trägolv. Jag gör. Allt finns där. Jag är faktiskt M J U K A R E. Vilken fantastisk process det är att leva i yogan. Den visar vägen. Pekar ut min riktning. Böjer länge mitt huvud i min egen stilla stund efteråt. Av glädje. Och tacksamhet. Kanske rentav Santosha :)

Om så bara 5 minuter

Idag tänker jag på en av mina kära bloggvänner, Nina, som alltid är så klok. Och som ofta formulerar det jag letar efter i mina tankesprång. Tidigare stod det på hennes blogg, Yoga varje dag, om så bara fem minuter. Just det mantrat har jag haft den här veckan, som varit tung och lite smärtsam i kroppen. Jag anpassar mig, vill inte tappa bort, men orkar inte så mycket och höger knä har växt till ont i höger sida. Idag ramlade jag på väg till jobbet. Slog runt på blankisen som låg under snötäcket. Och gissa var jag slog i mig... javisst, i höger sida. Är det inte märkligt så säg? Eller kanske inte alls! Men de där 5 minuterna, de orkar jag och de får mig på rätt köl på något vis. Allt det där som förbinder inuti med utanpå, som Ernst kunde ha sagt om han yogade :) Bara 5 minuter...

Kaninår! Gott Nytt!

I dag firas det kinesiska nyåret. Enligt den kinesiska kalendern är det harens/kaninens år som börjar. En del säger hare andra säger kanin :) Dessa år anses föra med sig lycka, välgång och god tur. I Kina hoppas man att året blir lugnare än året som gått, det vill säga tigerns år, då Kina drabbades av katastrofala översvämningar och jordskred. De som föds in i kaninens år anses vara tillgivna, medgörliga, trevliga och förståndiga människor som brukar ha många vänner. De blir bra jurister, diplomater och spelar gärna teater eftersom de har en kreativ sida. Kaninens år 1939, 1951, 1963, 1975 1987, 1999 , 2011
För min egen del var det mängder av olika förändringar förra året. Jag startade ett företag. Skaffade min alldeles egna plats som inreddes och renoverades i ett språng och som jag döpte till Stillastund. Gjorde min egen hemsida. Drog igång sorgbearbetning i grupp i en organisation. Startade yogaverksamhet med 2 grupper som idag ökat till 4 stycken. Vi började bygga om vårt sommarhus till ett vinterbonat och flyttar om några månader. Och min egen yoga? Ja, jag har landat i att jag gör min yoga. MIN. Och mailar ibland med min guru, får vägledning och går vidare. Åker på kurs i vår igen och ser fram emot det otroligt mycket. Bloggat mycket och mina cybervänner har blivit fler och närmare. Här får jag också mycket stöd och kan ventilera mina frågor och tankar. Underbart! Mellanbarnet flyttade hemifrån förra året och nu har vi sonen kvar hemma som också är på väg. Mitt liv förändrades alltså ganska mycket förra året. Kanske blir det skönt att efter tigerns år med stora språng tassa in i kaninens? Att förvalta alla förändringar som drogs igång under förra året. Och jag ser så fram emot det. Gott Nytt År!


Illustration: Jessica Chang, Epoch Times

Evig tid

Evigheten väntar. Och finns. För evighet är ju evighet eller hur? Och ändå... Varför är jag född snabb? Varför vill jag fort fram? Varför varför varför frågar jag mig som en frågvis fyraåring. Och jag vet alla svar jag behöver. Just nu. Egentligen. Jag får vänta in mig själv. Jag måste vila när jag är trött. Hostan lugnar sig och just nu är det bara ett knä som spökar :) Men alltid är det något. Eller hur? Ni som också yogar regelbundet. Alltid är det något. Och som Z sa för några år sedan i Frankrike när jag var på kurs och mitt knä svullnade upp rejält. Don't get depressed it is only your knee. Hmm. Hur sant är det inte? Och jag vet. Jag vet att då gick svullnaden ner och jag yogade på igen. Nu är det inte svullet men ömt på ett märkligt vis i knävecket. Och jag borde inte ens nämna det. Jag borde stå över det. Men jag gör det i alla fall. För på något vis går det som ett zick-zack-streck över min kropp. Det går från vänster fot till höger knä, till vänster höft till höger axel och ner igen :) Och med yogan är det väl så att vi blir extra känsliga för det som händer i oss. Och det händer ju saker hela tiden. Vi öppnar upp mer, blir mjukare där vi minst anar det och så fortsätter det. Mer uppmärksamma. Och kanske lite oroliga. Det är jag inte nu. Men otålig. Och kanske är det samma sak igen som behöver nötas in i mig. Vänta ut. Du har all tid i världen. Evig tid. Känner ni igen er? Vet att jag borde observera det hela, inte gå in i det. Inte bli känslomässigt engagerad. Hmmm, är nog inte riktigt där än. Men alltid är det något, jag kommer alltid att ha något att öva på.