Att lyfta blicken

Lyfta blicken. Det är vad jag tränar mig på. Från det lilla till det stora. När man ser hela bilden så kan detaljerna få en annan betydelse. För mig. Kanske också för dig? Jag stretar fram i snövädret. Det är som ett vitt töcken. Det blåser och jag blir besviken. Ja jag vet att det är februari och en vintermånad i mitt land. MEN. Våren hade börjat smyga fram i buskarna och jag längtar efter henne. Men när jag sakta tar mig fram i det stora vita ser jag en kille med synfel och sin käpp. Och det slår mig i solar plexus. Tänk att vara han! Tänk att inte se och dessutom vara osäker på underlaget. Hur är det möjligt att han ens kommer någonstans? Med is under fötterna och förrädiska stora snövallar... Och vad har jag att gnälla över egentligen? Han stannar bara när vi möts innan han tar sig vidare. Tänker att jag ska säga något men får inte fram ett ljud. Vad ska jag säga? VAD? Och det som händer i min kropp, olika symtom, bara observera och se hela bilden.För hela bilden för mig, är ju hela kroppen. Och då inser jag ju hur otroligt mycket starkare jag är och hur mycket bättre jag mår själsligt och mentalt. Även om ett knä protesterar...Så idag, mina vänner, lyfter jag blicken och känner mig plötsligt ganska lyckligt lottad :) Önskar er en skön helg, vad ni än gör, var ni än är.