Vem som helst

Jag sneddar över gatan, väjer för en skramlande gammal merca med rostfläckar. Börjar borsta bort snön på min bil. Han kliver ur sin gamla bil och går rakt fram mot mig. Hostar och luktar rök lång väg. Håret är långt och mörkt. Ögonen bruna och väldigt snälla. Pannan har en permanent rynka och han utbrister med uppriktig glädje - vilken fin bil du har! Helt underbar färg! Och jag blir så paff. Vi börjar småprata lite. Jag är sen. Men bestämmer mig helt enkelt för att bli ännu senare... Han vill så gärna prata. Och kommer igång med sin berättelse om grabbens bil. Som har precis samma färg. Och jag kan säga direkt att han är en gammal missbrukare. Före detta. Men att drogerna satt sina spår i honom. Och hur ofta man noterar sådant, utan att det egentligen betyder något. Kanske har att göra med att jag arbetat med missbrukare och att ögat för evigt är inställt på någon slags radar. Och i hörnet på vår gata har Verdandi sitt ställe med kafé. Hans vänlighet och uppriktiga önskan om kontakt, hur ofta träffar jag på det egentligen? Och vem han är, vad han gör eller har gjort, spelar absolut ingen som helst roll. Eller hur? Jag pratar med honom för att han är så trevlig. Helt enkelt. Tänker på yogans filosofi, hur bemöter jag andra? Hur ser jag på mina medmänniskor? Tänker på världen jag rör mig i hela dagarna och hur mycket snobbighet och uppnäsor jag ser där. Alldeles för ofta egentligen. Även om inte alla är lika, förstås. Men ändå. Och jag känner mig lite nöjd, trots att jag blir sen, jag tränar mig på att våga komma för sent helt enkelt. Har man rört sig i fasta strukturer och varit alldeles för plikttrogen kan det vara skönt att bryta mönster och ramar ibland. Och vad kan vara en bättre anledning än att dela en stund med någon annan. Vem som helst.