tisdag 15 februari 2011

Känslig

Känslig. Så in i bomben. Eller bomben, säger man så? Hursomhelst. Jag är en lipsill. När jag är lessen. När jag är glad...När jag ser nyheter om Egypten på tv. När ena dottern berättar något får jag en stor klump inuti. När den andra ringer och kvittrar, samma sak. Varför är det så? Min son har ärvt min gen för tårar. När han var i sexårsåldern och grät över saker försökte han torka bort dem. Han sa att tårarna kom fast han inte ville. Och sån är jag. Också. Eller. Det kommer från mig. Är det bra? Är det dåligt? Egentligen ingendera. Bara är så. Men när människor är vänliga mot mig hoppar tårarna upp och vill ut. Eller när människor är jobbiga och irriterande och kräver orealistiska saker av mig. På jobbet. Då hoppar de också upp. När någon frågar snällt hur jag mår, då vill jag störtböla. Rösten bär inte. Och nej. Det är inte den tiden i månaden eftersom den tiden är över för mig. Kanske har man den tiden ändå... Jag har dömt mig själv när jag varit lättrörd. Inte andra. Men mig själv. Sagt till min son att han ska vara stolt som är nära sina känslor. OCH tårar. Jag har gråtit när jag yogat, fullkomligt hulkat i vissa positioner. Men det är inte riktigt på det viset längre. Men en liten tår letade sig ändå fram igår morse. I ögonvrån. I Savasana, när det jobbiga var över. Och jag vet inte varifrån tankarna kommer på att jag INTE ska vara så känslig. Jag styr inte över det. Vet att jag är känsligare när jag är trött. Och trött är jag. Så trött och med huvudvärk så jag stannat hemma idag. Vila. Kanske är det för att jag har en obalans med Kaphaelementet i mig? För att det är den tiden på året? Helst vill jag ha en nyckel till känsligheten så jag kan öppna lite då och då, när jag är modig. Hur har du det med din känslighet?
Upplagd av kl.

9 kommentarer:

  1. Ulrika15 februari 2011 kl. 13:50

    Nu blev jag lite tårögd, ja det får väl räcka som svar på din fråga..:-) Kram

    SvaraRadera
  2. Anki15 februari 2011 kl. 14:41

    Jag har också lätt att fälla tårar titt som tätt, och känner mig dum över det ibland. Undrar vad andra tänker. Egentligen tror jag dom flesta gillar folk som visar känslor. Barn som sjunger på skolavslutningen är rena rama mardrömmen för makeupen, haha.
    Tror många är väldigt duktiga på att dölja sina känslor, både glada, arga och ledsna.
    Det är modigt att visa känslor tycker jag, då visar man ju liksom vem man är och det är inte alla som vågar det.
    Klart man blir extra känslig när man är trött och mår lite risigt.
    kram

    SvaraRadera
  3. Maria15 februari 2011 kl. 15:30

    Jag störtbölade i morse för att jag inte visste hur jag skulle ta mig till skolan. Bussar och tåg är försenade och ingenting går att lita på. Så jag grät i en kvart, sen torkade jag tårarna och löste tillslut situationen. Förr hade jag stannat hemma och dragit täcket över huvudet. Nu kan jag ta mig ur det snabbare. Tack för ett fint inlägg. Kram

    SvaraRadera
  4. Anonym15 februari 2011 kl. 16:55

    Är såå känslig, FÖR känslig för den här världen, tänker jag ibland, om jag någon gång skulle läsa en dagstidning... Men, jag tänker nog inte på det som nåt negativt utan som nåt som hör till. På nåt sätt. För att vi lever, älskar och bryr oss... Och det du skriver om dina barn känner jag igen, så väl...
    Varma tankar till dig! Marie

    SvaraRadera
  5. Anna B15 februari 2011 kl. 18:16

    Du är inte ensam. Tårarna rinner ut allt som oftast. Om någon tittar snällt på mig lite för länge, när jag är arg, när jag är glad, när barnen säger fina saker, när jag yogar, när en idrottsman som kämpat väl får sin medalj, när det är så vackert ute att kroppen värker. Jämt.

    Vore skönt att kunna välja sina tillfällen. Tycker ibland att det känns lite som ett handikapp. Men det är jag. Och jag måste bli vän med mig själv och acceptera det. Vore ändå skönt att hitta strategier för att avleda tårarna när situationen inte är tåranpassad. På jobbet till exempel. Är det någon som har bra tips på tankestrategier när tårarna är på väg, så mottages dessa tacksamt.

    Banne mig om jag inte blev tårögd nu.... Tack för ett fint inlägg med hög igenkänningsfaktor!

    //A

    SvaraRadera
  6. Nina15 februari 2011 kl. 19:56

    Här är en annan gråt:is :)
    Kram!

    SvaraRadera
  7. k15 februari 2011 kl. 21:11

    Varje dag skulle jag nog säga att jag gråter. Av olika anledningar. Sällan egentligen för att jag är ledsen; mer ofta för att jag läser något som berör, något som talar till mig djupt inombords. Och när orättvisor figurerar, både sådana jag läser om och sådana jag upplever själv samt i alla sammanhang när barn är utsatta. Då gråter jag floder.
    De allra bästa tårarna är ofta också de besvärligaste, sådana som man inte kan stoppa eller förklara. Jag kan ibland bara känna att Någon berör mig och det öppnar alla förtöjningar och river ner murarna jag byggt. Ofta i gudstjänst. Fast jag döljer det för det känns för privat att förklara vad som hänt...

    SvaraRadera
  8. Marika16 februari 2011 kl. 08:20

    Jag gråter också för allt...har alltid gjort.
    Precis som din son säger; tårarna bara kommer.

    Kram

    SvaraRadera
  9. annika16 februari 2011 kl. 14:07

    Skönt att höra att vi är så många som fungerar på samma sätt, även om det finns tillfällen när det känns mindre passande förstås...TACK alla!

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)