Rastplats?

Idag vill jag ingenting. Egentligen. Nollställd. Tänker på härliga framtidsplaner men har inte riktigt energi till att gå vidare i tanken. Röran på jobbet börjar räta ut sig. Men jag observerar det mer än att jag dyker in i det. Tänker på min yoga som just nu begränsas av en återkommande hosta. Men jag går inte in i det. Inte in i det! En gång sa en lärare till mig att jag hade nått min nollpunkt för yogan, mitt nya startfält, efter att ha varit skadad och inte kunnat gå ordentligt. Nu är jag inte i så dåligt skick som då, nej inte alls egentligen, men den där nollpunkten... den kanske kommer fler gånger? Eller att jag helt enkelt tar nästa steg. Jag oroar mig inte för min egen yoga längre. Något som jag nog gjort sedan jag började. Faktiskt. Det där med otillräckligheten. Som jag själv bedömer hårt hos mig. Eller har gjort. Det där med att önska sig mer flexibilitet. Mer styrka. Och jag tror ni alla kan känna igen er i det också. Om ni tittar djupt in i er själva. Handen på hjärtat :) Nej jag tänker mer utifrån vilka resurser jag har men som tillfälligtvis är nedsatta. Och det får vara så. NU. Vad som händer sedan vet ingen. Nollpunkten. Nollställd. Kanske helt enkelt ett nytt stadium, ett ställe att vila på? Ovant för mig som alltid har något på gång. Men också vilsamt. Som vanligt, allt har två sidor och jag kan släppa bråttom i mig. Kan släppa farten och hastigheten som jag älskar. För nu inträder något annat. Det är inte som att bromsa, mer som att det stannar för att det måste. Som en rastplats mer. Skruva av korken på termosen, njuta av utsikten och bara vara i det. Om ni förstår hur jag menar? Känner ni igen det?