Så stel så stel

Vad är det som gör att man blir så stel när man reser? Man sitter ju bara...på flyget och i bussen eller bilen. Men det är förmodligen detta sittande som skapar stelheten. Har tränat varannan dag i Grekland ungefär, utrymmet var väldigt tajt och vi ville inte träna nere vid poolen. Ibland känns det för privat för att nyfikna ögon ska titta. Det betydde att jag inte kunde göra riktigt allt jag ska. Men idag kan jag! Gör hela serien och jag är så stel, så stel. Men det är bara att köra igång. Smärtsamt skönt som det ofta är med yogan. Hör grannens barn springa över golvet ovanför, bussarna kör utanför, ljuset och rökelsen brinner framför mig. Nu finns inga hinder, mitt knä är tyst och jag är tillbaka på golvet igen. Vardagen är skön men just idag - lite stel :)

Färg i sinnet

Hur summerar man en resa? Går det egentligen? Egentligen? Sista kvällen i sammetsvärmen, vi strosar sakta från stranden och cikadorna spelar nästintill hysteriskt. Blomman för dagen är helt invirad i en enorm Hibiscus längs en stenmur som följer vår väg. Hela dagen har jag och D njutit och legat i vattnet och pratat långa stunder. Tagit in det turkosa vattnet i ögonen och vidare rakt in. Inuti. Ser två barn leka hela dagen i sanden och vattnet. Som de jobbar och som de yogar! Rätt som det är sitter de i mandukasana, grodan, för att mjukt rulla över fötterna (!) och ta sig upp. Jojo, tänk tänk att den där mjukheten ser så normal ut för ett barn och på en vuxen, nästan exotiskt ;) De gör mängder av asanas bara sådär. När man tittar en lång stund ser det nästan ut som en serie, en sekvens. Fantastiskt! Vackert! Den där lättheten och när man som mr Iyengar säger, gör sin yoga effortless. Tja - tillbaka till det enkla - allt finns att lära sig runtomkring. Kanske ska man titta mer just där man är, för att se det som är lätt att tappa när allt rusar. Njuter av nuet och känner att jag verkligen blivit mycket bättre på det den här sommaren. Idag, vi flyger hem och landar i vettig tid och är åter i de lite blekare versionerna av himmel och hav. Med lite mer färg inuti ögonen och sinnet. Turkost!

Hemma igen

Det finns två länder som jag alltid känt mig som hemma i från första stund, Grekland och Indien. Jag kom hit första gången på 70-talet och har återvänt många gånger. Återvänt. Till något som handlar om mer än sol och bad. Kanske stoltheten i ögonen, kanske ett stänk av sorg sedan militärjuntans tid. Då grekernas sak blev vår. Oriana Fallaci som skrev så outhärdligt om terrorn. Kallifatides som gav oss all sin kärlek till sitt land. Som blev vårt. Fetaost och retsina. Oliver och zorba. Mikis Theodorakis sjöng sig rakt in i kroppen på oss. Nu. Annorlunda. Känns som vi går genom en sluss när vi tar oss från stranden till hotellet. När vi ser hästarna gå i knähöga hundkex och beta fridfullt. Olivträden som rinner uppför berget och vårt familjeägda hotell som har all den stolta vänligheten som är så bekant. Så är vi åter i Grekland. Det ”gamla” Grekland.

Går på en dansuppvisning på hotellet. Förväntar oss zyrtakidans med några gamla folkdansrävar. Men nu. Ett ungt par. Enormt duktiga dansare, Graciösa och glada. Då – mitt i dansen så sätter hon sig i virasana! Med pumps och svart långkjol. Så lätt, så enkelt. Yoga mitt i dansen och precis som det ska utföras. Till synes utan ansträngning. Jag blir mållös och glömmer att fotografera... Armarna gör stillsamma orientaliska rörelser ända ut i fingerspetsarna och hon lägger sig bakåt i supta virasana. Urgammalt möter nytt. Nya Grekland mitt i det gamla. Och jag är hemma igen!

Knäfix?

Han heter Yan och kommer från Kina. Hans snörskor är gyllenbruna, leendet varmt och tunikan tunn. Han är den femte som erbjuder massage eller zonterapi på stranden. Det är något med honom som gör att jag väljer honom, vet inte riktigt varför. Han gör någon form av zonterapi och masserar underbenen. Och knäna. Det gör ont i både höger och vänster knä, han skrattar och säger att det är från min nacke och högra skuldra som mitt knä är påverkat. Och tänk jag känner hur rätt han har! Hans händer är lika bruna som hans skor. Naglarna perfekt rundade och ljust skära. Han gör underverk mitt i gassande solsken. Efteråt - somnar som en baby under parasollet och när D frågar om vi ska bada - vet jag inte riktigt var jag är. Men jag är i Grekland och med gyllene strålar som är varma varma och havet som ett krusat mörkblått silkespapper. Den kilometerlånga stranden är som en kakafoni av intryck. Allt från diskodunk, italienska tjejer som plockar ögonbrynen med jättespeglar till lågmälda engelska familjer som har allt man behöver när man har en stor familj. Vi ligger någonstans mitt i. Tar in, försöker smälta, kolla och bara njuta. Vi badar och badar och trots att jag egentligen gillar kallt före varmt så är det underbart. Vi behöver den här värmen. Huden drar i sig alla vitaminer den bara kan. Några kraftiga grekiska damer glider förbi oss i vattnet, iförda både solhatt och solglasögon. Och när de kliver upp är det Foppatofflorna som fötterna stoppas i!!! Tror att det är jag som får en kulturkrock den här gången :) Första gången i Grekland var på 70-talet, polisen gick på stranden och blåste i visselpipa och de som solade toppless fick böter. DÅ. Kvinnorna badade i svarta klänningar. DÅ. Nu, inget är sig likt men det är underbart att allt kan snurra runt på det viset. Nej, jag gillar inte allt jag ser, men var gör jag det?! Vi promenerar en kilometer till vårt hotell och efter det är det rena landet. Olivträden med miljoner oliver, hästarna betar och precis tvärs över vägen går två åsnor och mumsar. Musiken på hotellet är alla favoriter från 60-70-talet! Steve Miller band dånar och kvällen blir tidig. Yogan gör vi på hotellrummet varje morgon. Imorgon - kanske vågar vi oss ned vid poolen för att riktigt få plats. Mitt knä som fått sig en behandling, kanske ger det sig här och nu med hjälp av Yan?!

Blått blått vatten

Trött och trött. Men nu väntar det blåaste vattnet och lata dagar. D kommer att ta med datorn, ibland är det enklare att göra bort en del jobb än att ha dem kvar i huvudet. Så kanske kanske bloggar jag lite från den grekiska övärlden :) Önskar er alla sköna dagar här hemma och sensommarsol.

Bilden kommer härifrån: http://www.reseguiden.se/forum/bilder/grekland/zakynthos

Yogapärla

Det går trögt under mitt morgonpass. Vill hela tiden sluta. Vet verkligen inte varför. Lite ofokuserad och förströdd. Fast jag anstränger mig att inte anstränga mig :) Mitt knä är lugnt, går inte att hitta något annat som stör. Och ändå - något finns där som inte stämmer. Vad beror det på? Tänk att yogan kan se så otroligt olika ut i samma kropp och framför allt kännas så olika. Hostar lite i prasarita padottanasana, i alla tre varianter som jag gör. Men bara lite. Inget att haka upp sig på och går definitivt inte att jämföra med vårens eviga urladdningar. MEN. Är det månen? Är det resfebern som satt in?? Eller är jag på väg in i någon annan fas. Tja, bara att vänta in sig själv. Återigen.

Kommer att tänka på en av de veckolånga kurser jag varit på för min lärare F här hemma. Det är några år sedan och hon ställde sig framför oss och gjorde en sekvens. Det var inte likt något av det hon tidigare visat. Och då menar jag inte rörelserna utan HUR hon gjorde dem. Det såg så tufft ut för henne, hon kämpade med sig själv. Samtidigt vackert. Det blev absolut dödstyst i salen. Efteråt var vi många som skruvade på oss, jag kände att det var nästan för privat det hon hade visat upp. Hon visade hela ambivalensen man kan känna, när den yttre och inre kroppen inte riktigt samarbetar. Åh va hon var modig! Vilken gåva! Jag tror inte att någon av oss förstod den. Idag tackar jag för den och har den som en pärla i asken för yogaminnen som påverkat mig extra mycket. Viktigt att bara vara, observera och följa med. Vad som än visar sig där på trägolvet på morgonen. Tacksam för att hon delade det svåra med oss. En äkta pärla!

Leende Indien

Julaftons morgon 2005, vi kliver av planet i ett sammetsmörker som doftar kanel. Familjen kommer för första gången till Indien och jag blir handlöst förälskad. Oväntat. Pladask. Det finns allt i det landet. Så många människor - så många livsöden som är tragiska och fantastiska. Alla gudar - alla kan ha en egen. Bara det! Frukterna, maten, dofterna. YOGAN. Men det som jag tänker mest på när jag tänker på Indien är leenden. Alla människor som ler stort och öppet. Visar alla tänder och till och med småskrattar. I början, blev fundersam, vände mig om mer än en gång, hade svårt att ta till mig att de log mot mig. Mot mig. Kvinnor till kvinnor. Män till män. Utan baktankar. Kändes rent. Som det ska.
Idag, vaknar långsamt, öppnar ett öga i taget - där en decimeter från mitt ansikte möter jag ett öga - ett leende öga. D och jag bara ligger och ler mot varandra. Lite Indien där i sovrummet. Vi tar det lugnt, kokar te, säger inte så mycket. Tittar lite på TV-nyheterna och jag ser Yukiko Duke, denna underbara bokälskare, som lämnar sina omdömen om nyutkomna böcker och då kommer det igen. Ett varmt leende rakt in i kameran. Jag tar det till mig. Lite Indien i TV-rutan.
Skyndar mig inte, tar min tid. Det regnar, jag tar bilen och stannar vid varje övergångsställe, och provar att le först mot alla cyklister. En del tittar till förvånat och ler väldigt sparsamt. Någon ser till och med arg ut men den buttraste tjejen i röd outfit och racerhjälm på huvudet - hon tittar till en gång, två gånger och så stannar hon och bara ler. Med hela ansiktet. Och jag är i Indien igen! Yoga i vardagen!

Gasa eller bromsa?

Kör ut till landet. Vägen har två filer i varje körriktning. Har radion på hög volym och sjunger med i alla låtar som jag kan. Och det är många :) Kanske 30-40 meter innan nästa trafikljus slår ljuset om till gult. Jag släpper gasen, börjar småbromsa. Bilen i filen bredvid, en tuff svart "bubbla", gör tvärtom - gasar och nästan skuttar framåt. Javisst, den kör mot rött så det stänker om det! Jag blir helt chockad. Sitter alldeles tyst i bilen, kommer av mig med sjungandet och tycker att jag får ett råd, en insikt - PANG - rakt i vardagen när det gäller min träning. Kommer ihåg att Z sa att det svåraste han har - det är att få människor att göra mindre. Alla vill jobba hårdare och göra mer. Det är inte bra att träna för lite men faktiskt lika dåligt att träna för mycket. Och det kan dröja innan man ser reaktionen i sin kropp. Om det lyser gult, ta och släpp gasen, gör inte tvärtom och kör mot rött. Helförbjudet! Kroppen säger ju till, den visar gult när det är dags att ta det lite lugnare. Tror det är så otroligt viktigt att våga sakta ned. Även om sinnet säger gasa, gasa - gör alla häftiga asanas som du kan! Eller ska du aldrig göra några upp-och nervända?? Som du gjort i flera år?? Nä, inte just nu. Där befinner jag mig idag. Idag hade sinnet lust att göra så mycket så mycket, men kände i kroppen att det inte är dags för det. Det kanske tar ett år innan jag orkar. Så låt det vara. Jag har alltid gasat tidigare. Som en racerbil. Dags för något annat - bromsa!

Hallon

Det enda vi säkert vet är att förändringen är konstant. Allt förändras och ibland så lite att vi knappt ser det. Men när luften är kylig, morgontemperaturen inte tvåsiffrig och jag känner att sommarens dos av sol och värme varit för liten, tja då är jag inte riktigt redo för förändringen. Till min älskade årstid hösten. Så trots att favorithallonen är mogna och vinden sopar gräsmattan ren från gula björklöv letar jag en resa till södern för mig och D. Och hittar en! På fredag far vi mot rekordvarma dagar och förlänger vår sommar lite till. Men en liten förändring gör jag, ändrar min bloggrubrik till hallonröd :) för att ändå markera ett byte. En förändring.

Yoga is like this

Något som förbluffar mig är att när jag behöver få pusselbitar i min förståelse av mig själv - då visar de sig. Men inte förrän min önskan är innerlig... Det är magiskt. Jag har under mina 8 år av yogautövande gått en ganska slingrig, krokig väg och nu tycker jag att jag hittat början på hur jag vill att min yogastig ska vara. Jag önskar att den är ödmjuk och utforskande, ickedömande av mig själv och att jag vågar möta tristessen i vitögat. Jag famlar, letar och funderar. Diskuterar och skriver. För att hitta mitt sanna jag. Min ljuspelare inuti som jag ibland ser glimtar av. Att inte bry mig om vad andra tycker. Men absolut inte trampa på någon. Jag vill ha fred och frihet som Ulf Lundell sjunger i Öppna landskap :) När jag undrar över saker som mest som jag gjort några dagar - då får jag en bok på pdf av en av mina yogavänner i London. Yoga: The essence of life. Eight yogis share their journeys av Alix Johnson, en skribent och författare från Australien. Ett av kapitlen handlar om min guru, Zhander, Moving into the light. Det är som att höra hans röst när jag läser texten, författaren är skicklig på att återge. Jag får sådan tröst och lättnad när jag läser texten. Hans kapitel börjar med ett citat The nervousness! Don't perform for me. The unease that one feels is not for me, it is for one's Self. It is okay to make mistakes. Redan här känns det bättre.

Det går inte att sammanfatta 15 sidor av kunskap och tät erfarenhet men jag citerar slutet som handlar om hur yogan förflackats i väst. Att vi inte vill ta till oss hela bilden utan bara det vi kan se - som fysiska övningar:
To sum up what happened to yoga in one word:confusion. You must start to make some studies to understand what this activity is based in and where you want to go with it. That is different from placing blind faith in it. Even if one were to follow the activities I teach, they will gain some understanding - but real understanding must be derived from one's onwn activity and direct experience. Learning of this nature is personal and cannot be explained in words. Words fall short and others get confused. Yoga is like this.

Egentligen kan väl ingen beskriva vad som pågår när man utövar sin yoga och sin fysiska träning. Men att dela sina tankar kring hur man hittar dit, det känns viktigt. För mig.

Kliar i själen

Jag har haft en sommar fylld av läslust och yogaflow. Kanske har jag varit lite bortskämd, hamnat i någon lunk av yogaliv. Men nu är jag plötsligt trött och lite melankolisk. Förströdd inuti. Har haft några riktigt tuffa pass med känslomässiga urladdningar de sista dagarna. Efteråt har jag känt mig fri och lätt inuti. Men också lite tom... Skräp jag lämnar vill jag inte ha. Förståss! Men vad kommer istället? Eller blir det bara tomt och fritt? Vågar jag låta det vara så? Jag har också ändrat min kost lite allt eftersom under sommaren. Tog bort mjölkprodukter. Mådde fint. Tog bort kött. Kände mig lätt. Tog bort fisk. Kändes som en lättnad. Tog bort sockret. Det var svårt! Tog bort kaffet. Kändes sorgligt... Fysiskt mår jag toppen och jag äter så otroligt gott. MEN. Det känns ändå tomt, om ni förstår? I mitt huvud! I min tanke! Och lite som en väntan. Det kliar i själen. Vad kommer nu? Eller kommer inget? Att släppa olika saker, som maträtter, godis och annat som jag "unnat" mig men som jag egentligen inte mått bra av - är inte det bara bra? Och känslomässig bråte? Tomheten skrämmer mig lite. Men jag är där jag är. Som den snabba person jag är har jag svårt för att vänta. Det kanske är dags för det nu? Vänta in mig själv rentav?!

Lock och pock

Lock och pock. Han lutar sig fram, lägger huvudet på sned, böjer hela ryggen över hennes envisa lilla gestalt. Hon kniper ihop munnen och skakar på huvudet så det mörka håret flyger över ryggen. Hon är kanske 4 år och har nya kläder. Jo jag ser det för de har inte en skrynkla eller fläck och är lite blanka. Kanske börjar dagis idag? Men inte vill hon ha en cykelhjälm på? Pappa har ju ingen... Han ser lite stressad ut, hans mörka bluetoth sitter som limmad i örat. Solglasögonen avslöjar ingen nervositet, men kroppen gör det. Till slut böjer hon huvudet och han trycker på hjälmen - som lika snabbt far av igen! NEJ. Jag vill inte! säger hela den lilla människan utan att ett ord hörs. EXAKT. Exakt så känns det i min kropp när jag gör övningar som är tuffa. Menar inte tuffa fysiskt sett utan tuffa rent mentalt. Det känns som två klisterlappar dras isär när jag kommer längre fram i baddha konasana. Mycket längre än vad jag kommit förut. Men jag vill inte, kommer åt gamla känslor i kroppen. DET känner jag däremot. Tänk att man kan skala av lager på lager inombords bara genom att komma längre i en position! Yogan är fantastisk men inte alltid så angenäm. Jag får locka mig själv, fokusera, koncentera mig på att stanna. För att känna det svåra lämna mig!


Bilden kommer från www.shadowyoga.com

Kaffe!

Jag ääääääääälskar kaffe. Numera är det mest tanken på kaffe jag älskar... Men den är tillräckligt stark för att jag ska vilja ha det. Jag har druckit så mycket kaffe i mitt liv att jag säkert har försörjt ett eget land i Sydamerika när det gäller kaffeimport... När jag jobbade på behandlingshem drack jag 10-12 muggar kaffe om dagen. Kunde dricka den sista strax före midnatt och ändå sova. Doften av kaffe, så aromrik och underbar. Sotsvart espresso! Latte med krämig mjölk! Ah... Men. Jag mår inte bra av det! Jag har under perioder i mitt liv hållit upp med kaffet bara för att jag vet att magen inte vill ha. Men ändå återfallit. Tyckt det varit tråkigt på något vis att "bara" dricka te. Tråkigt! I sommar har vi påbörjat andra matvanor där vi minimerat socker och kolhydrater och jag har även minskat på mjölkprodukter och kött, slutat med kaffe. Det är skönt och jag mår bra. MEN. Jag längtar efter kaffet! Det känns crazy och på något sätt något som jag håller fast vid. Som jag har svårt att släppa taget om. Fast jag vet att jag inte mår bra av det. Det är en paradox, jag vet - men där står jag. Hänger säket ihop med andra delar i min envisa personlighet :)
I lördags åt vi ute på en liten tapasrestaurang. Mysigt. MEN jag har blivit mycket känsligare för vad jag stoppar i mig och magen var som en tegelsten när vi åkte hem. Mådde inte bra nästa dag och istället för att dricka mitt gröna te som jag gjort hela sommaren på morgonen, vad gör jag? Jo jag HÄLLER i mig 2 muggar med kaffe. Tja, darrig och genomsvettig och magen i uppror. Tog en klunk imorse. För jag älskar doften. Men där tog det slut. Jag tycker inte om smaken längre :( Så nu. Nu är det slut med det jag inte mår bra av. Sinnet är starkt i sina vilseledande manövrar. För mig. Tänk att man ska behöva säga saker till sig själv så många gånger ibland!

Bilden kommer från www.fotoakuten.se

Vid vägkanten

Solig helg med högsommarvärme. Jag har bara njutit! Träffar lite släkt, ätit gott och plockat lite blåbär. Yogan har vilat. Tills igår kväll. Gjorde min serie men stannade inte länge utan hade ett skönt flow. Varje asana precis där den ska vara på in- och utandning. Jag är stark! Trots att mitt knä ibland viskar något som jag inte uppfattar :) Jag tar det lugnt. Vi åker i bilen på väg från stan och passerar en cykelväg. Där. Två människor som pussas - hon ser nästan förlägen ut. Han - håller i henne ordentligt och ser förälskat på hennes ansikte. Cyklarna står bredvid. De är sportigt klädda och hon har en tuff cykelhjälm med skärm. Kanske är de 75 år, väderbitna och helt vithåriga. Underbara! När jag är vithårig och rynkig vill jag må bra - så jag yogar - jag vill vara stark och framför allt stå och pussas vid en vägkant!

Vänta

Trots att första jobbveckan har känts lite tung,så är jag ändå igenom den. Svårt att komma upp, svårt att komma igång och jobbet har känts märkligt avlägset trots att jag jobbat. Men imorse, vaknade strax efter klockan fem och såg dimman resa sig ur sin slummer på ängen. Solen kikade försiktigt över skogsbrynet och grannens barn ville ut och leka :) Skratt och stoj. Underbart mitt i det stilla. Tände rökelse och ett litet ljus och så var jag där igen. Bara sådär. Det gick automatiskt, som att andas :) Gjorde min serie försiktigt försiktigt. Vill inte bedöma mina pass utan bara vara. Men. Jag är lite stel och mitt knä gör ont igen. På ett knepigt sätt. Höger sida... Det är där det sitter, min manliga sida. Ont i sidan. Ont i knät och det sitter inte i själva leden utan bredvid. Allt hänger ihop, det är jag övertygad om men vad jag ska göra med det vet jag inte riktigt. Ska få en individuell lektion med min lärare här hemma men inte förrän om några veckor...Tja, bara att vara i det, försöka göra lite och lyssna. Två steg fram, ett tillbaka. Vänta...

Ingen deadline

Igår kväll mötte dagens värme kvällens kallstråk. Dimma i mitten av tillvaron...Underbart! Trolskt och alldeles magiskt. Solen lyste som ett granatäpple ovanför och markens saftiga grönska låg under. Fick rysningar av välbehag, vilken underbar natur vi har. Vilken rikedom, bara titta ut och njuta. Ännu mer förståss när man är på landet. Närmare. Jag ser andra saker. Fler detaljer, som om tillvaron får fler nyanser. Kanske är jag bara naturromantisk men jag njuter av scenerna som aldrig är riktigt lika utan ständigt skiftar. Ibland bara med en liten liten detalj, en trollslända som plötsligt sitter på mitt ben eller flygmyror som gör entré vid stenplattorna. Yogan vilar. Yogan väntar. Inuti finns den för evigt. Utanpå väntar jag. Mitt knä är lugnt men lite stelt. Kanske gör jag lite lättare asanas i kvällningen. Kanske inte. Känner att den där pressen av att göra har lugnat sig betydligt under sommaren. Det finns ingen gräns som ska passeras, ingen deadline för en rörelse - bara utövande.

Kan inte ladda upp mina egna bilder just nu men har lånat en bild från www.fotoakuten.se

I någon annans skor

Mina skor var ute och dansade igår. Utan mig :) Tassade in i lägenheten imorse och upptäckte att skorna jag skulle byta till redan stod framme...Hmm, så blir det med vuxna barn! Oväntade saker händer. Härliga saker. Å andra sidan. Jag går i ett par skor som dansade igår! Lite spritter det nog i benen av det :) Eller? Kan det inte smitta så? Från fötterna kommer en glädje och benen svänger till när jag tar mig ut i solen till förmiddagsfikat på bänkarna. Kan man gå i någon annans skor? Kan man? Någon annans? Självklart! Men man kan ju inte bli någon annan och framför allt är det jobbigt om skorna skaver eller glappar. Nog är det viktigt att de passar? Nog ska man kunna låna saker av varandra utan att man tror att man är någon annan? Nog ska man kunna yoga exakt där man är? Utan att tro eller framför allt önska att man har någon annans kropp? Utan att bli avundsjuk på någon annans flexibilitet? (Jo jag har varit det...) Bara bli inspirerad! Nog ska man duga som man är? Utan att lägga på sig saker man "borde" eller "skulle"? Nog kan man bli inspirerad av skor som dansat även om jag vet att jag aldrig kommer i klass med dotterns dans :)

Proportioner

Mitt knä gör ont. Och som Z sa i Frankrike då mitt knä var uppsvullet och oigenkännligt; don't get depressed it is only your knee! Hur rätt är inte det? Speciellt när andra människor har smärtor och plågor som är svåra att hantera eller förstå... Vill inte bli en navelskådande människa som bara bryr mig om mitt egna välbefinnande! Och det tror jag inte att jag är, men man måste ändå vara vaksam på att se proportioner och tillstånd. Tillstånd som i min kropp kommer och går. Det är en slags kommunikation som jag måste lära mig att lyssna på ännu mer. Det här "onda" i mitt knä betyder något. För mig. Ibland kan man få sprängande värk under ett yogapass men det brukar oftast handla om att energin har stannat där, till exempel i huvudet vid mayurasana eller många asanas som man gör sittande på huk. Vet inte hur många gånger jag hört människor säga att de blir kokheta i ansiktet och fått ont i huvudet vid olika delar i serien. Men det är nästan alltid energin som inte löpt som den ska i övningen. Nu däremot - knäsmärtan är inte utlöst av någon position, jag tar det lugnt, läser om yogan (som vanligt :)) lyssnar utan att bli fixerad vid kroppen och tar ännu en dags vila från min yogaträning. Säger till mig själv att allt finns kvar! Ägnar min tankeverksamhet åt att sända all god energi jag kan uppbringa till en liten krigare och hans familj! http://linatroeng.blogspot.com/
Andras smärtor och problem kan få oss att träna oss i tacksamhet över vad vi har men också i empati över vad andra går igenom. Låt oss se proportionerna i våra egna liv!

Gudomlig matematik

Siffror. Tänk vad jag är intresserad av siffror. Egentligen. Tycker om siffror. Jag räknar väldigt ofta och jag tänker väldigt ofta i tal . Men det går liksom obemärkt. Jag bara gör det. Jag kan räkna trappsteg när jag går likaväl som andetag när jag yogar. Antal timmar innan något händer. Antal minuter jag andas långsamt långsamt medans tvättmaskinen tvättar klart :) I Budapest när Zhander pratade om matematik, som ligger väldigt nära filosofi och all matematik som faktiskt ryms inom yogan, då föll något på plats för mig! Ofta räknar man hur många upprepningar man gör, hur många andetag man tar och hur många man andetag man stannar i positionerna. Allt har betydelse! Men visst är det häftigt när man kan se och även känna sådan skillnad på att stanna 3 eller 5 andetag? Eller att snurra 3,6 eller 9 gånger. För det är ingen slump att de talen är valda. Eller nummer 108, det finns med inom många delar av olika religioner och vetenskaper. Inom Nata yoga, som är den andra delen av sin stil som Zhander utvecklat, en dans, lord Shivas dans där ryms 108 karanas. Eller marmapunkter som också är 108. Eller eller...det går att bygga på hur mycket som helst. Gudomliga siffror!

Bilden är från shadowyoga.com sida där man klickar sig vidare till nata yoga.

Resa hemma

Det är varmt. Det är kallt. Garderoben ryms inom kontrasterna. Benen är fortfarande bara, alla dagar. Augusti, denna underbara månad som förbereder för den bästa av årstider - hösten. För mig. Men nu har vi de sista skälvande dagarna på semestern innan jobbet börjar. I år är nog första gången på väldigt länge för mig, som det känns bra att börja jobba igen. Det måste hänga ihop med att vi inte gjort så väldigt mycket på vår ledighet. Ibland vill man ju resa och upptäcka saker, ha det riktigt hett och bada mycket. Men ibland. Ibland är det en större resa att stanna hemma. Stanna hemma och vänta in sig själv. Min träning är rätt för mig, jag blir starkare inuti och utanpå. Även om det kommer dippar. Som nu. Mitt knä är inte svullet längre men lite ömt, så jag vilar lite till. Allt finns ju där ändå. Vi har rått om varandra i sommar. Två vuxna på väg igen. Barnen hyfsat stora och självständiga. Vi njuter av regnet, vi njuter av solen. Jag av att läsa, D av att gräva diken. Tänk hur olika vi är :) Sömnen har varit underbart djup, märker den stora skillnaden när vi är i stan några dagar. Vill ut till lugnet och tystnaden. När man vaknar av sädesärlan som ivrigt tjoar att den vill ha nytt vatten i fågelbadet. Lugnet, att inte skynda sig. Ta sin tid nu när man kan det. Den tysta tystnaden som är rik - den bästa resan har jag gjort här hemma i sommar!
Bilden kommer härifrån http://www.fotoakuten.se/