torsdag 6 augusti 2009

Ingen deadline

Igår kväll mötte dagens värme kvällens kallstråk. Dimma i mitten av tillvaron...Underbart! Trolskt och alldeles magiskt. Solen lyste som ett granatäpple ovanför och markens saftiga grönska låg under. Fick rysningar av välbehag, vilken underbar natur vi har. Vilken rikedom, bara titta ut och njuta. Ännu mer förståss när man är på landet. Närmare. Jag ser andra saker. Fler detaljer, som om tillvaron får fler nyanser. Kanske är jag bara naturromantisk men jag njuter av scenerna som aldrig är riktigt lika utan ständigt skiftar. Ibland bara med en liten liten detalj, en trollslända som plötsligt sitter på mitt ben eller flygmyror som gör entré vid stenplattorna. Yogan vilar. Yogan väntar. Inuti finns den för evigt. Utanpå väntar jag. Mitt knä är lugnt men lite stelt. Kanske gör jag lite lättare asanas i kvällningen. Kanske inte. Känner att den där pressen av att göra har lugnat sig betydligt under sommaren. Det finns ingen gräns som ska passeras, ingen deadline för en rörelse - bara utövande.

Kan inte ladda upp mina egna bilder just nu men har lånat en bild från www.fotoakuten.se

3 kommentarer:

  1. Jag njuter också av naturen och det är det bästa sättet att komma till ro. I kväll åker jag ut till ön igen och ska försöka hitta just den känsla du beskriver.

    SvaraRadera
  2. Jag kan tycka att det är först nu som batterierna laddas på riktigt - nu när kvällarna mörknar och dimman lägger sig. "Sol & semester-stressen" bleknar och julimånads "måsten" likaså. Ändå är det lite med vemod som jag konstaterar att luften bär stråk av höst, trots att det blir så mycket lättare att andas.

    Jag njuter, precis som dej, av naturen och alla skiftningar den ger oss från dag till dag. Det är i naturens dofter och stämningar, som vi blir ett med därifrån vi kom. Vi är rikare än vi någonsin förstår, tror jag.

    SvaraRadera
  3. Pain, hoppas du hittar din ro och känsla på ön. Det är nog en perfekt plats för det!

    Nina, håller helt med dig om sol-och semesterstressen. Känner av den varje år och ändå - lite vemod när vi går till nästa fas. Men det är ju också livets. Tror att naturen har så mycket att ge oss bara vi tar oss tid.

    SvaraRadera