onsdag 19 augusti 2009

Yogapärla

Det går trögt under mitt morgonpass. Vill hela tiden sluta. Vet verkligen inte varför. Lite ofokuserad och förströdd. Fast jag anstränger mig att inte anstränga mig :) Mitt knä är lugnt, går inte att hitta något annat som stör. Och ändå - något finns där som inte stämmer. Vad beror det på? Tänk att yogan kan se så otroligt olika ut i samma kropp och framför allt kännas så olika. Hostar lite i prasarita padottanasana, i alla tre varianter som jag gör. Men bara lite. Inget att haka upp sig på och går definitivt inte att jämföra med vårens eviga urladdningar. MEN. Är det månen? Är det resfebern som satt in?? Eller är jag på väg in i någon annan fas. Tja, bara att vänta in sig själv. Återigen.

Kommer att tänka på en av de veckolånga kurser jag varit på för min lärare F här hemma. Det är några år sedan och hon ställde sig framför oss och gjorde en sekvens. Det var inte likt något av det hon tidigare visat. Och då menar jag inte rörelserna utan HUR hon gjorde dem. Det såg så tufft ut för henne, hon kämpade med sig själv. Samtidigt vackert. Det blev absolut dödstyst i salen. Efteråt var vi många som skruvade på oss, jag kände att det var nästan för privat det hon hade visat upp. Hon visade hela ambivalensen man kan känna, när den yttre och inre kroppen inte riktigt samarbetar. Åh va hon var modig! Vilken gåva! Jag tror inte att någon av oss förstod den. Idag tackar jag för den och har den som en pärla i asken för yogaminnen som påverkat mig extra mycket. Viktigt att bara vara, observera och följa med. Vad som än visar sig där på trägolvet på morgonen. Tacksam för att hon delade det svåra med oss. En äkta pärla!

5 kommentarer:

  1. Att den yttre och inre kroppen inte samarbetar känner jag alltid när jag egentligen är för trött för något och det enda rätta borde vara att vila.

    SvaraRadera
  2. Samla yogapärlor, det låter vackert!

    SvaraRadera
  3. En av mina yogapärlor är när du själv yogade ditt morgonpass hemma i mitt vardagsrum. Det var nyårsaftons morgon, brasan sprakade och jag drack hett kaffe i en fåtölj i närheten. Till och med lilla N tystnade helt i förundran över din dans. Det var så sagolikt vackert!

    Du är min pärla!

    Njut nu av hettan och blått hav.
    kram
    a

    SvaraRadera
  4. Tack för dina ord! Här vill just nu huvudet mer än vad kroppen klarar av. På tal om att anstränga sig... Inte känner man sig som en pärla precis.
    /Helle

    SvaraRadera
  5. Egentligen är vi nog alla yogapärlor, eller hur? Vi kämpar och försöker och tänker och tränar. Pärlor!

    SvaraRadera