Hemma igen

Det finns två länder som jag alltid känt mig som hemma i från första stund, Grekland och Indien. Jag kom hit första gången på 70-talet och har återvänt många gånger. Återvänt. Till något som handlar om mer än sol och bad. Kanske stoltheten i ögonen, kanske ett stänk av sorg sedan militärjuntans tid. Då grekernas sak blev vår. Oriana Fallaci som skrev så outhärdligt om terrorn. Kallifatides som gav oss all sin kärlek till sitt land. Som blev vårt. Fetaost och retsina. Oliver och zorba. Mikis Theodorakis sjöng sig rakt in i kroppen på oss. Nu. Annorlunda. Känns som vi går genom en sluss när vi tar oss från stranden till hotellet. När vi ser hästarna gå i knähöga hundkex och beta fridfullt. Olivträden som rinner uppför berget och vårt familjeägda hotell som har all den stolta vänligheten som är så bekant. Så är vi åter i Grekland. Det ”gamla” Grekland.

Går på en dansuppvisning på hotellet. Förväntar oss zyrtakidans med några gamla folkdansrävar. Men nu. Ett ungt par. Enormt duktiga dansare, Graciösa och glada. Då – mitt i dansen så sätter hon sig i virasana! Med pumps och svart långkjol. Så lätt, så enkelt. Yoga mitt i dansen och precis som det ska utföras. Till synes utan ansträngning. Jag blir mållös och glömmer att fotografera... Armarna gör stillsamma orientaliska rörelser ända ut i fingerspetsarna och hon lägger sig bakåt i supta virasana. Urgammalt möter nytt. Nya Grekland mitt i det gamla. Och jag är hemma igen!