Vi bor i lägenhet. I ett gammalt hus som är ungefär 100 år. Alla lägenheter har två ingångar. En stor pampig i trappen som är bred och har vacker stenläggning. Dubbeldörrar med glas. Sedan har vi en kökstrappa som är smal och vindlande. Den leder ut till trädgården och även till tvättstugan men också den enda trappen upp till vinden. Den här kökstrappen det är trappen som gud glömde. Eller trappen som vår hyresvärd glömde... Kanske samma sak :) Hursomhelst. Den är så försummad. Den blir inte städad, målningen hänger i stora sjok och ytterdörren är alltid låst men utan portkod. Varför skulle en fattig stackars köksingång ha det? Och jag tänker på alla som under årens lopp inte fått gå den stora vägen. Inte fått tillgång till den större entrén. Alla som bockat med mössan i handen och haft ett bud. Om mat. Om tvätt. Om allt möjligt som jag idag i min bekväma tillvaro inte kan föreställa mig. Vad människor har arbetat med som är bortrationaliserat idag. Och jag känner ett stygn av något slags medkänsla för dem jag inte sett eller känt. Men den där trappuppgången får mig att tänka lite vidare. På andra saker i min tillvaro. Det som är försummat. Det som finns, som man använder men som man inte fäster någon vikt vid. Kanske, kanske en parallell till yogan? Vad är det jag inte ser? Vad är det jag inte fäster blicken vid? För min personliga del tror jag att jag måste se detaljerna ännu mer. Och att fokusera där. I min alldeles egna träning. Ni vet, foten i golvet, tyngden hela vägen ner i benen, låt huvudet släppa sin kontroll - elemäntara saker men så lätt att glömma sig. Har man tränat länge måste man bli ännu mer lyhörd för sig själv tror jag. Nej förresten, det vet jag. Det har jag sett så många gånger att det faktiskt är en sanning. För mig. Till exempel. När jag hoppade fallskärm för 30 år sedan så var det så att de som skadade sig var de vana (tuffa) hopparna, de som hade tusen hopp i kroppen men som ändå slarvade vid nedslaget. Som vrickade fötterna. Som fick knän och andra delar att ta stryk. Kanske är det där saker jag måste fokusera ännu mer på nu? Nu när jag tränat yoga i 9 år? Och när jag gör det, då behöver jag hålla min omålade köksingång i huvudet. Fallskärmshopparna. Tja, man kan dra det vart man vill! Om man slarvar med småsaker blir effekten stor. Om man vill skynda till nästa del, då blir effekten en skada. Eller något annat. Sträckning. Eller vrickning. Eller något mentalt huvudbry. Har själv gjort illa mig för många gånger för att bortse från detta. Även minsta förkylning har något att säga oss - köksingången! Hur har vi det med vår egen köksingång?
