tisdag 13 december 2016

Uppgiften och att välja hela tiden

Den vackra snön smälter. Från mitt tak faller snön med stora dunsar. Jag är lite trött och tankfull idag. Över tillvaron, över om jag måste ha en uppgift som stavas yrkesarbete. Om det här med att leva ett stilla liv här på landet inte räcker. Jag kanske måste göra något också?? Som inte handlar om att skriva mina böcker eller undervisa i yoga eller ha läkande samtal. Var kommer det ifrån?
   Minst en gång i veckan säger någon till mig att jag lever det goda livet, att jag har det så bra. Att jag är avundsvärd. Jag vet inte riktigt om jag är det. Samtidigt är jag glad över var jag är nu. Men eftersom inget varar för evigt vet jag inte hur framtiden ser ut. Inget som skrämmer, snarare lockar mig. Samtidigt måste jag hantera frågor och idéer om hur jag "borde" leva. Människor har tips på vad jag kan jobba med nu. Men jag kanske inte vill göra det jag gjort tidigare? Bara för att jag gjort det någon gång i mitt liv. Jag fattar inte riktigt logiken här, samtidigt inser jag att det kanske är både lockande och hotfullt att inte vara en del av vissa tänkesätt och sätt att leva längre. Inser att jag drar mig mer och mer för att delta där jag måste förklara mig. Vi har ju alla vår alldeles speciella väg att gå och jag skulle inte drömma om att ha synpunkter på någon annans val. Däremot kan jag se att väldigt många inte mår bra i det som de arbetar med. Att pengarna styr. Inte glädjen. Inte viljan. Obs, jag säger inte att människor gör fel, bara att ibland kanske man måste ta obekväma beslut för att få må bra. Må sitt optimala. Vara glad inuti också.
   Och i mig jobbar yogan vidare, just nu med yrsel, huvudvärk, oro och till och med ont i mina käkar och tänder. Jag noterar. Jag vet att det mest besynnerliga symtom kan dyka upp. Och ändå är det mina tankar, mitt sinne, my mind, som kan stöka till det mest. Jag har haft några riktigt berikande samtal med olika yogavänner  sista dagarna och vi pratar om det här när hela spelplanen förändras. När man i stunden inte märker så mycket så gör man det desto mer när man tittar bakåt. När man inser att allt vänts upp och ned. Att allt är förändrat. Egentligen. Kanske syns det ingenting vid en ytlig betraktelse. Men det är ju så yogan jobbar, med det inre och allt som sker därifrån.
   Samtidigt jobbar egot vidare på sin alldeles egna spelplan. Det blir helt enkelt inte lättare. När jag reste på min yogakurs i Australien så kom det tankar till mig som; det här är nog min sista kurs. Tänkte att jag nog slutar med yogan sedan... Eh... Har aldrig tänkt det innan. Har snarare varit rädd för att jag inte skulle få till yogan, men aldrig tidigare tänkt att jag skulle sluta. Helt plötsligt, från ingenstans kom de här tankarna. Och så pratar jag med en yogavän idag, i en annan yogatradition och när jag berättar det här skrattar hon högt och säger; jag ska åka på en kurs snart och så tänkte jag inom mig att jag slutar nog med yogan efter den kursen! När vi delar våra tankar så inser vi båda med tydlighet hur intrikata egots vägar är. Och att Shandor sagt att det inte blir enklare. Och jag inser att jag helt enkelt väljer hela tiden. Inte en gång för alla. Utan hela tiden. Och det är just det som är så utmanande.
  
Och förankringen i det hela är ju bara att fortsätta. Bara fortsätta göra och framtidens dimma kommer att skingras, allt eftersom. Det är ju det som är min uppgift!

4 kommentarer:

  1. Ibland är det bara så extra skönt att läsa här. Jag som ju yrkesjobbat väldigt lite. Jag som skriver in mig på skrivkurser och tänker att jag ska lägga av med det där skrivandet samtidigt. Känner igen. Har ännu inte tänkt att jag ska sluta med yogan. "Fortsätta göra". Precis! ❤️��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Marika ❤️️Vi kämpar på! Stor kram!

      Radera
  2. Jätteviktigt, tror jag, att ha dessa tankar, vrida och vända på sakers tillstånd. Det är en del av den rörliga energin, tror jag :)
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror du har helt rätt Nina. Stor kram ❤️️

      Radera