måndag 5 december 2016

Så glad utan något men

Kyrktornen speglades upp i himlen under konserten
Hela helgen med extra allt, kan man vara annat än glad? Hade svårt att somna igår kväll för första gången på flera månader. Sedan jetlagen har jag däckat vid 21 och även på yogakursen. Men det var faktiskt glädjen som höll mig vaken. Tidigare skulle jag ha sagt ta i trä, och ev någon ramsa. För får man vara glad? Jamen det är klart att man får. Utan att tro att något hemskt ska hända. För det kan väl ändå inte hänga ihop? Att glädjen och det svåra är relaterade till varandra? Det är bara ovanligt idag att människor är glada rakt ut utan förbehåll, man lägger gärna till ett litet men...
   Igår tog jag bilen till Göteborg och hämtade hem dottern som bor där. Fram och tillbaka 60 mil ungefär. Jag var inte ens trött. Bara glad. Kanske har det att göra med att jag inte måste något. Jag har inte i mitt bakhuvud; men på måndag ska jag jobba igen och det här sliter nog. Inget sådant. Kanske därför jag inte känt av jetlagen heller lika mycket som min man, jag har ju inga plikter, jag har inget jag egentligt måste.
   Dag för dag går det upp lite mer för mig hur mycket jag har styrts av mitt jobb. Som det är för många. Och hur jag sedan i åratal jobbade många kvällar med yogaundervisning, för att jag så gärna ville. Nu gör jag varken det ena eller det andra. Jag har klätt av mig olika identiteter och det känns bara som frihet. Jag trivs och är glad hela tiden. Inget att leva upp till, inget att svara på, inför eller mot.
   Inte förkyld på ett år. Kan det hänga ihop? Kanske. Jag ska inte på något sätt slå mig för bröstet men när jag läser alla mina "minnen" på FaceBook så inser jag hur mycket trassel jag haft periodvis av mina luftrör, förkylningar och heshet. Nu har jag ju haft problem med mitt skinn, det hänger ihop med min yoga, det har jag förstått efter kursen i Melbourne. Hettan måste ta sig ut någonstans, har jag eksem eller utslag så handlar det i mitt fall om det. Vi får se vart yogan tar mig och vad som händer i den vägen, jag är öppen för allt och inget. Det som blir det blir. Men det andra har inte besvärat mig nu. Något måste det ändå betyda.
   Och i helgen sågs vi allihopa i familjen. Fikade allt glutenfritt, mjölkfritt och nötmjölsfritt som jag hade bakat. Ja vi har allergier och det äldsta barnbarnet tål inte gluten och den yngsta tål inte mjölkprodukter.  Så inget smakar som ett fluffigt sockerfyllt vetemjöls bakverk, men det är ok. Det är mer än ok faktiskt. För vi andra har ju märkt att våra magar tackar oss extra mycket när vi utesluter både gluten och mjölk.
   I vår stad går ju den stora julkonserten O'Helga Natt, av stapeln, som igår drog 25 000 till Stora torget. Och vi bara sjöng och sjöng med varma kläder på. Vi hamnade också på minglet efteråt, hastigt och lustigt och satt där med tjockstövlar och tröjor och åt och drack och lyssnade på en liten extra konsert. Mungiporna satt fastklistrade någonstans på kinderna.
   Och ja, jag hade svårt att somna. För glädjen tog krumsprång i mig. Och fnisset i mig det böljade av och an. Storskrattet började porla igen, som det gjort i till och från senaste åren vid sängdags. Som ett stort muller av glädje. Det är fantastiskt.

6 kommentarer:

  1. Åh så härligt med storskrattet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är helt crazy på något vis. Och nu har min man också börjat skratta :)

      Radera
  2. Jamen, skratta mera! Så sa min minste son till mig igår. Han laddar ner komiska filmer för att vi behöver skratta mera. Yes! Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt. När jag mådde som sämst för ett år sedan så försökte jag hitta allt jag kom över som gjorde att jag skrattade och släppte det svarta. Kram!

      Radera
  3. Gud så härligt! Och tack för vår lilla chatstund igår, den gjorde mej på bubbligt glatt humör ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja verkligen. Och tack själv, var glad hela kvällen ♥

      Radera