måndag 8 augusti 2016

Tacksamhet

Nu just den här tiden är det som jag egentligen förstår att min situation är helt annorlunda mot tidigare höstar. Ingen jobbångest när semestern är slut. Ingen längtan från det jag försörjt mig på utan bara ett stilla varande i stunden. Det är faktiskt en stilla nåd att be om, det liv som jag nu lever. Jag saknar ingenting. Mina före detta kollegor har jag kontakt med, det räcker fint och det andra saknar jag inte en sekund. Inte en enda sekund. Och det går sakta upp för mig att det här är mitt liv nu. Ingen semester från något utan bara ett varande i det som är. Jag tackar varje dag för att jag lever det liv jag lever nu. Jag tackar de som startade skitstormen, för utan den hade jag inte varit där jag är nu. Helt enkelt. Och jag är fri. Och ja, det betyder förstås inte att jag är sysslolös, långt ifrån men det betyder att jag inte längre måste gå till något som jag redan är klar med. Det betyder att jag lägger mer tyngd i min yoga, i min fysiska träning som vi dragit igång den här veckan på riktigt igen. Det betyder att jag fortfarande sover utan väckarklocka eller speciella tider då saker måste ske. De sker när de sker. Åh jag älskar varje dag av mitt liv. Jag har inga transportsträckor till och från det jag gillar utan jag gör hela tiden det jag gillar. Och missförstå mig rätt, ni vet ju att jag och yogan stundtals har det kärvare, men det är ju det jag gillar! Och jag väntar in mig själv. För första gången gör jag det på riktigt. Det får ta den tid det tar. Kanske ett år till. Vad vet jag. Eller så flyter något upp till ytan nästa timme. Jag tar emot när det vill sig så. Jag skriver. Jag målar. Jag gör min yoga. Jag andas och mediterar. Jag är i trädgården. Jag är i skogen. Jag skissar på en affärsidé som har dykt upp utifrån allt som hänt mig. Jag bara är. I mitt liv har rörelsen alltid varit snabb och jag har gjort saker fort och både läser och tänker väldigt snabbt. Och nu, nu kommer pendelns motrörelse. Och ingenstans i mig finns det något som längtar efter hastigheten. Att det kan bli så här. Med allt detta vill jag säga att när det är som mörkast så finns ändå ljuset där. Någonstans. Och nu är det just det som dominerar mitt liv. Inga mer listor att pricka av på vad jag ska göra. Inga måsten. Är det inte mäktigt så säg?

Tänk att så mycket gott kan komma ur något så jobbigt!

6 kommentarer:

  1. Wow, det låter underbart (speciellt nu när man har slängts in i jobb-hetsen igen). Kram

    SvaraRadera
  2. Så glad du låter. Jag har en svart dag mitt i semestern...tänker att jag kanske behöver det där snabba istället...eller inte. Människorelationer är svåra. Förlåt ville bara säga att jag tycker om att läsa här. Kram

    SvaraRadera
  3. Åh ni två kära yogasystrar, tack för att ni fortfarande hänger här och skriver ❤️️❤️️

    SvaraRadera
  4. Så fint att du är så stark och rik efter det som var svårt. Så berikad. En ynnest att kunna utkristallisera sitt allra renaste jag.
    Allt gott! Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack raraste du ❤️️ Varm kram och jag hoppas att är bra med dig!

      Radera
  5. Blir så varm och glad när jag läser detta! Helt enkelt ♥ Det är med så stor förtröstan, som du har tagit dej vidare och vad är då bättre än att du får skörda sköna frukter.
    Kram!

    SvaraRadera