måndag 29 augusti 2016

Oavsett vad jag sysslar med

När barnen var i tonåren satt vi en kafferast på jobbet och diskuterade retreat. Jag uttryckte en stark önskan över att jag ville åka på retreat. - Tänk att få vara helt tyst i flera dagar, utbrast jag. Min chef sa då lätt ironiskt -  ojoj, jag har retreat hemma med mig själv varje helg. Jag lever ju ensam och ibland går hela helgen utan att jag pratat med någon. Vet inte riktigt varför det stannat i mitt minne men när jag för ett tag sedan fick en inbjudan av en yogavän till en tyst retreat så poppade det här minnet upp i mig.
   Jag lever inte ensam. Men ibland är jag ensam i några dagar i sträck. Helg ibland. Vardag ibland.  Jag brukade spela massor av musik när jag var ensam tidigare. Nu är det bara jag och tystnaden. Och det känns inte påtvingat och konstigt. När jag promenerar så gör jag det utan något i öronen, kanske är jag gammaldags, men jag vill ha lukter och ljud med mig hela vägen. Närvarande i det jag gör. Jag behöver inte göra en massa saker samtidigt. Kanske hänger det ihop med tidsbristen många upplever? Kanske att vi inte kan förmå oss att promenera/springa/träna utan något som förströelse till sinnet. Så att det känns mindre. Så att det går lättare. Jag vet inte som sagt. Och jag säger inget om den som gör det. Lite paradoxalt kan det ändå tyckas att vi behöver skapa tid där vi är tysta. Bara tysta. För det går ju liksom att göra ändå i min värld. När vi är närvarande mitt i stunden. Oavsett vad vi sysslar med. Yoga. Städning. Promenad. Svampplockning. Meditation. Dusch. Bad. Diskande. Man måste inte lyssna på musik eller poddar vad man än gör. Då kanske man inte heller behöver skapa zoner av tystnad för att orka.
   Jag svarade yogavännen att där jag befinner mig i livet så har jag inget behov av en tyst retreat, jag har liksom det väldigt ofta ändå. I mitt liv. Varpå hon svarar - jamen det är ju skönt att vara tysta tillsammans ibland. Och ja, jo kanske det. Men nu för tiden när jag är tillsammans, då vill jag prata, skratta och umgås. Jag äger min tystnad tillsammans med mig själv. Förstår du hur jag tänker?

Min tystnad är självvald och jag har retreat med mig själv flera dagar i veckan, där jag befinner mig nu. Det har bara blivit så, inte så medvetet, men väldigt skönt och numera svårt att vara utan. Helt enkelt!

6 kommentarer:

  1. Så fint!! Och du måste ha kommit långt i din utveckling tänker jag när jag läser det här. Många kramar
    Anneli

    SvaraRadera
  2. Är det inte mindfulness, så säg, när man väljer att gå när man går och äta när man äter?! Inte ha något ljud i öronen -för att passa på- eller förströelsebläddra i någon tidning medan man tuggar?! Känner igen mej i dina tankar. Jag är också rätt ofta ensam hemma och då vill jag faktiskt ha det tyst. Inte jämt trycka igång tv:n (dendär dammiga saken... ;)) och radio lyssnar jag bara på i bilen. Uppskattar tystnaden, det hejdar min rastlöshet och triggar inte igång sinnen som jag i stunden inte behöver. Intressant!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo det är ju det. Lyssnar också bara på radion i bilen och nu kör jag så sällan, så ja det blir också sällan. Ja det kanske är så för mig också att det hejdar rastlösheten. Tänker faktiskt också åldern, jag är inte i min pittafas längre och har inte samma energi helt enkelt. Eller också är det all yoga. ELler båda :) Kram!

      Radera
  3. Japp, jag förstår. Jag tycker om att vara ensam hemma, helst nån kväll i veckan om det gick (men vi två vuxna är hemmagrisar båda två, så det är mer sällan än så) men det är ju kontrasterna som gör det. Förut, när jag bodde ensam, var jag själv alldeles för mycket, mådde inte bra av det. Jag åker gärna på retreat och umgås och skrattar och pratar! Men tyst, det är jag helst ensam lite när som helst. kanske på en promenad till bästa glasshuset eller på en löptur eller i sängen en söndagsmorgon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis. Kanske är vi många som fungerar så? Härligt att se dig här!

      Radera