Ändrade planer

Allt har pekat mer och mer på att vi behöver ändra ett beslut. Jag har inte riktigt velat se det. Men jag har en inflammation i min höft som fortfarande finns där. Den är på väg bort för att jag just vilat mig från all fysisk aktivitet eftersom både träningen och yogan gjorde mig sämre. Nu har jag gått på behandlingar ganska tätt för att jag skulle kunna åka på yogakursen i Tyskland nästa vecka. Men det blir bakvänt. För jag är inte riktigt bra ännu. Ont och  stelt och jag har haft det lite tufft. Men igår tog vi ett beslut efter att älsklingen fått en inflammation i armbågen. De här inflammationerna säger oss något. Vi ska inte plussa på med mer rörelse när vi inte är helt läkta. När vi hade bestämt oss var det som en stor lättnad flöt in i oss båda. Att bara stanna hemma. Spelar ingen roll att vi hade velat något annat, just nu fungerar det inte så. Och vi är lediga, tillsammans. Allt finns kvar. Jag ska ju inte köra över mig mer och då gäller det även yogan. Det är klart jag sörjer att inte få yoga för en lärare och att inte få träffa en del vänner. Men så är det nu. Det finns en tid för allt annat. Vila. Skogen. Väntan på det som kommer sen. Det är viktigt.
   Jag äter också maxdos av gurkmeja som är ett av världens mest anti-inflammatoriska kosttillskott. Det har gjort skillnad, kändes direkt jag började äta av det. Jag äter kapslar och det fungerar bra med tanke om man skulle svalt pulvret istället så är det här optimalt.
   Sitter här i morgonrock och har just druckit min espresso med lite vispgrädde. Jag låter den fysiska yogan vänta. Jag låter min styrketräning vänta. Och det är gott så. Ute är himlen grå men det är helt ok.

Ibland måste man ändra beslut, vila och vänta. För att det ska bli rätt.

Oväntade besked

Var till doktorn härom dagen för att kolla upp några hudförändringar. Jag har två vänner som haft malignt melanom och min man har tagit bort flera hudförändringar där en var elakartad. Så, jag vet att man måste kolla det man inte känner igen. Eftersom jag googlar på allt, hade jag ju gjort det nu också. Innan jag gick till vårdcentralen. Diagnostiserade mig själv med skivepitelcancer eller basalcellscancer. Men ingen av dem har metastaser. Oftast fryser man bort dem. Jag var inte orolig, tänkte bara att det var troligast. Men det var det inte! Träffade en ung läkare med långt hår och skägg och som var väldigt seriös. För sanningen att säga kände jag mig lite fånig, som att jag upptog hans tid i onödan. Han konstaterade att det är lentigo, dvs pigmentförändringar som kommer med ålder, hormoner och sol. Jaha. Och som han sa - om du googlar (han såg rakt igenom mig!) så kommer du att hitta att det finns en lentigo maligna, men det är väldigt ovanligt. Ha bara koll på dem så att de inte förändras på något sätt. Så jag gick ut. Lättad och förvånad. Jag hade inte tagit ut någon sorg i förskott, jag hade bara konstaterat. Men sedan hade jag ju fel. Så skönt att ha fel ibland. Så dumt att tro att jag hade kontroll och visste.
  Hemma tog vi en liten promenad och traskade ned till vårt lilla kafé på vår väg. Tog en glass i solen. Diskuterade med Mia som har kaféet och kom in på yogaundervisningen. På övervåningen finns ett jättestort fint rum, där de har fester och events. Där kan man också ha yoga. Trägolv. Utsikt mot naturen. Träbjälkar i taket. Och vi bestämde att jag ska ha yoga där en del lördagmorgnar. Så kan man äta frukost tillsammans efteråt. Så fint. Yoga + frukost. Nu börjar det spira något annat i mig. Bra besked och en annan framtid. Gott så. Upp på banan igen. Har planer på att hyra in mig på ett ställe i stan också.

Kontroll är en illusion. Ta emot flowet och erbjudanden när de kommer från oväntade håll!

Svar nog

Så påminner jag mig om den ayurvediska kunskapen. Om vilken tid vi befinner oss i. Vi har just lämnat en delvis varm och torr kaphaperiod och är nu inne i pittadelen av sommaren. Den egentliga riktigt varma säsongen. Pitta som handlar om eld, fire, det element som bränner bort det oväsentliga, renar och skapar klarhet. Tiden fram till september ungefär är dominerande av pitta och når sin kulmen med rötmånaden, den tid när fukt OCH värme är som mest påtagligt.

Får vi för mycket av det goda kan pitta leda till irritation i olika former. Det kan irritera  tarmen, skapa halsbränna eller magkatarr. Jag har faktiskt haft halsbränna nu, något jag nästan aldrig har haft förutom när jag varit gravid. Allergier kan ju yttra sig också form av irritation, klåda eller rinnande slemhinnor. Det senare är egentligen inte ett pitta-symptom, utan kroppens försvar att med vätska dämpa det som blivit överhettat. Som att släcka en brand ungefär. Där har det varit mycket bättre för min egen del. Nästan ingenting alls.  Överskott på Pitta kan naturligtvis också leda till irritation i humöret, man tänder på kortare stubin. Där får jag nog erkänna mig skyldig. Har irriterat mig på mig själv för att jag känt mig så "het". Jag som nästan aldrig är arg nuförtiden har inte riktigt känt igen mig.
   Och ja, det sammanfattar väl det hela ganska bra? Vad säger ni mina vänner. Kanske har vi lite överskott av pitta i oss och så tänder det till när säsongen också domineras av det elementet? Lägger man sedan till att man kanske jobbat mycket, så blir det enklare att förstå utbrotten, om man har några, eller om det är annat som stör i ens liv. Allt plussar ju på liksom.
   Jag begrundar det hela och känner att för mig är det här svar nog. Inte så mycket rymdkänsla, lite mer av aha och det är inte så konstigt att jag vill vara i skuggan och bada i en sval sjö.

Jag ska påminna mig om den kunskap jag faktiskt har och lyssna på den!

Utom för mig

Är jag en rymdvarelse? Eller, det är vi ju alla, egentligen. Men vad är det utanför mig själv som påverkar mig så mycket? Det är som om jag vore i puberteten igen. Som om allt liksom rinner mellan mina fingrar och inget blir av. Som om jag haft sjutusen planer och inget vill sig. Jag har skrivkramp. Jag är ledsen, glad, nere, uppåt. Hit och dit. Brexit har skapat en oro i mig för världen, för Europa och för Sverige. Det är kallt väder och lördagskvällens eufori är bleknad och borta. Är det planeternas konstellation som skapar olusten i mig? Eller vad är det? Jag blir trött på mig själv. Ute känns det som höst och jag vill allt och inget. Jag är utan sammanhang idag och tittar på alla böcker jag klickat hem i längtan och som jag sedan inte orkar öppna. Jag är förströdd och samtidigt vaknar jag 04.30 av vilsna tankar. Jag vet att allt är möjligt och samtidigt känns det som att det är det för alla. Utom för mig. Utom för mig. I samma ögonblick jag skriver det så känner jag hur jag blir 13 år igen och att allt samtidigt vilar på mina axlar. Fast jag bara har ansvar för mig själv. Allt flyter på vare sig jag vill det eller inte. Suck. Flödet av badbilder och jordgubbstårtor i mitt flöde har kanske förvrängt min syn. Jag tror att allas världar utom min ser ut så. Fast jag vet att det inte är så. Åh. Det skaver och kliar. Det känns som skinnet har vänt sig ut och in. Körsbären börjar mogna och jag sitter här och har inte varit i sjön en enda gång ännu.

Svidet och det trånga får också finnas, omfamna det så försvinner det snabbare!

Från blå till guld

Midsommarkvällen satt vi i trädgården. Lyssnade på musik. Mycket musik. Vi har köpt en ny högtalare och Spotify har aldrig låtit så bra. Vi åt jordgubbar som vi doppade i mörk choklad och drack lite bubbel. Grönskan var överväldigande och hela livet kändes så - livfullt. Och mitt i all denna skönhet så växer ett vemodstorn upp inombords. Tårarna väller ut från hela ögonen och jag slås nästan till backen av min saknad av mina nära som inte lever längre. Jag har ingen av mina tidigare viktigaste personer kvar i livet och det är länge sedan de gick vidare. Har känt mig så klar och det är jag också, på ett plan. Men den där saknaden som slår mig mitt i veka livet, den handlar om livets skönhet som de också inte delar. Som jag inte delar med dem. Eller det kanske jag gör. Men av vad jag känner till. Och det är paradoxen, att leva fullt ut även när det gör ont. För nu för tiden kan jag inget annat. Jag överväldigas av hela midsommarkvällens och natten skönhet och även sorg. Det melankoliska. Gråter länge. Det går inte att sluta. Vet också att jag varje gång gråter ut en tagg.
   Dagen efter vaknar jag med lätt svullna ögon och känner mig neutral. Vi tar bilen till Göteborg för att hälsa på barn och se Bruce Springsteen. Jag är osugen. Men självklart åker vi. Och så glädjen hos dottern som skrivit kom-ihåg-lapp för appar och spårvagnsåkande. Alla trevliga göteborgare som ler och pratar. Vi har bra platser på Ullevi. Sitter högt upp, med enorm utsikt över publikhavet på över 60 000 människor. Och när the boss har kört igång och utan avbrott bjuder på energi, kärlek men framför allt glädje i 4 timmar, då har all min blues och låghet övergått till glädje som känns som guld. Vilken kraft den mannen besitter. Och jag har aldrig sett honom live tidigare, men vilken kväll. Att vara en del av denna gigantiska mängd människor där alla sjunger. Tack.

Glad, energifull och påfylld

Jag vaknar energifylld. Jag skulle i det här läget kunna fasta flera dagar till, men eftersom det är midsommar imorgon och vi vill äta mat då så återvänder vi till ätandet idag. Startar dagen med en kopp kaffe och en grön smoothie. Blir proppmätt! Känner mig glädjefylld precis hela dagen. Vi gör en del ärenden och äter en sallad på stan och träffar människor jag inte sett på länge. Vänner. Kollegor. Personal från sjukhuset från när vår dotter var så sjuk för mer än 20 år sedan. Och allt känns rätt. Fint. Kommer hem och i brevlådan ligger ett paket med sprillans nya tajts till min yoga. Med Frida Kalho på. Jag var lite fundersam på storleken men de sitter som gjutna. Gjorda av återvunna pet-flaskor. Är ett stort fan av Frida Kahlo så det här känns finfint. Testar dem i några positioner ute i gräset och här står jag i prasaritha padottanasana. Och ni som redan sett bilden på IG, ha överseende!
   Och imorgon en liten tripp norrut till svärmor över dagen. Vill önska er alla en fin midsommar. Utan strul. Med mjukhet och lugn. I trafiken. I familjen. I firandet. Sköt om er!

Omstart

Första gången jag fastade var jag konstant sugen på  - en banana split! Sött och gott. Och många gånger har jag varit sugen på sött när jag inte ätit men den här gången mår jag nästan illa vid tanken på sött. Så märkligt. Och intressant. Jag är däremot sugen på salt och fett.  Tänker på goda ostar och oliver. Drömmer om en stor bit fröknäcke med tjockt lager med smör och ost. Längtar lite efter jordgubbar och mycket grädde. Och jag kan ju äta allt det där om jag vill. Faktiskt. Men det är också intressant att se vad som dyker upp i tankarna och kroppen när man "utsätter" sig för en liten fasta. Jag har haft ont i kroppen, lite influensalikt - det är borta. Dånande huvudvärk som idag bara är en viskning. Trött och väldigt frusen, men idag blev jag plötsligt varm och så känner jag att imorgon är det sista dagen. Den här gången.
   Det är också nyttigt på något plan att tänka på alla som inte har mat, inte får mat även om magen skriker och de är taniga och hungriga. Alla människor som äter för lite även om många i vår del av världen äter för mycket. Eller kanske rättare sagt äter så mycket skräp, så mycket artificiellt som snarare är kemiska produkter än mat. Och jag tänker också på Hathayogans två mest utpekade delar i de första stegen,  ahimsa - ickevåld och det andra som är mitahara - the controlled intake of food. För många människor kan inte tänka sig att inte äta regelbundet. Många tror inte att de ska klara av det. Vill inte tänka det någonstans. Kroppen mår faktiskt bra av att vila sig från ätandet någon gång ibland.  Och jag är så stärkt och övertygad, även om jag är lite trött. Ibland är det intressant att testa sig själv tycker jag. Och nej, jag har ingen synpunkt på vad någon annan gör eller inte gör, jag pratar bara om mig själv. Sen har jag ju kylskåpet några meter bort, men jag väljer att inte äta just nu. När en liten kopp buljong kan smaka så mycket, det är också häftigt. Att jag känner mig mätt när jag druckit den är spännande. Och ja, jag har en väldigt snabb förbränning, enligt min ayurvediska läkare, så jag blir ju hungrig, inget snack om den saken. Men fast jag skriver om maten, är det egentligen inte den det handlar om just nu. Jag försöker tänka bortom det och boosta min kropp på ett sätt. Låta den få vila för att reparera sina celler. Ungefär som en omstart för datorn eller telefonen. Om du förstår?
   Jag har också fått lite extratid när jag inte äter, fikar eller lagar mat. Och i tystnaden i kroppen finns så många svar. Jag tänker och framför allt lyssnar jag. Hör en låt på radion där en rad är the heart speaks in the sound of silence. Och det är faktiskt så det känns. Jag lyssnar med hjärtat. Och på kroppen. Vad säger den och vad vill jag höra? Nu när den inte är upptagen med annat. Låter det flummigt för dig?

Jag fastar

Igår började vi en fyradagars fasta. Med vatten. Man får dricka kaffe och te också, utan något i förstås. Och lite buljong. Jag har fastat många gånger i mitt liv, men nu är det länge sen. Första gången var 1980 och jag gjorde det bara för att se om jag skulle klara av det. (en vadslagning ingick i det hela!) Och så bra jag mådde, tredje dagen vaknade jag klockan 04 och bara flög ur sängen. Och sedan dess har jag fastat i olika omgångar. För en reparation och detox men ibland främst för pigghetskänslan och energin som strömmar till. Och nej, det är ju inte farligt att vara lite hungrig. Men jag har alltid fastat med grönsaksjuicer och lite andra söta juicer. Men nu i Ulrikas kickstart som är inne på sista och sjätte veckan (visst gick det snabbt?!) så ingår en vattenfasta på fyra dagar. Och jag hade inte tänkt köra den. Men hur det var när vi pratade här hemma så sa vi - va tusan, vi testar. Och eftersom det är midsommarafton på fredag så vill vi inte bryta fastan just den dagen utan på torsdagen. Sagt och gjort. Vi drog igång igår. Vatten och kaffe. Kaffe och vatten. Jag frös. Otroligt mycket, men inget annat symtom. Faktiskt. Men inte idag, nu har jag huvudvärk. Som det brukar vara. Och jag är verkligt förvånad över hur bra det går. Det ska bli spännande att se om det är skillnad på att fasta med vatten eller på juicer, när det gäller pigghetsgraden. Buljongkoppen vid lunchtid smakade gudomligt. Och ja, håll en tumme eller två för mig att jag fixar det!

Vatten och kaffe är gott! Detox och reparation! Heja mig! Heja oss!

Kvantfysik och kaffe

Kvantfysik är något som ligger mig varmt om hjärtat. Jag gjorde ett försök till att beskriva mina tankar och min eufori redan för 1,5 år sedan. Nu har jag hittat en bok på svenska som är otroligt lättläst trots att författarna hela tiden dyker in i nya begrepp har de alla påståenden väl grundade med forskning. För mig gör det att hela detta magiska som jag tycker det är, får en ny tyngd.  Jag blir sugen på att studera applicerad kvantfysik och leva the matrix fullt ut. Kort sagt, allt är energi - precis allt. Och det som styr detta gigantisk fält av energi som är vår tillvaro, vårt universum, är intentioner och tankar. Vi har alla vårt eget fält i fältet så att säga. Den är som en slags uppgraderad the Secret. Utan hemlighetsmakeri. Magin finns där ändå. Så otroligt intressant. Och släng alla självhjälpsböcker och metoder åt sidan en stund, för det här går ut på att allt går att förändra. Omedelbart. OMEDELBART. Det är så mäktigt och jag läser boken från pärm till pärm. Måste läsa den igen helt enkelt. Det finns tips på andra böcker, länkar till youtubeklipp och annat. Och egna övningar som man bara måste göra. I alla fall jag. Ska jag ha något minus så är det illustrationerna som jag inte riktigt mäktar med. Å andra sidan kan jag vara en riktig layounörd, så jag släpper det.
   Samtidigt kommer jag att tänka på både min yogalärare Shandor Remete och böckerna av Carlos Castaneda. Egentligen berör de ämnet fast på ganska olika vis. Men kvar står det hela allt är energi. Allt är energi. Hur vill vi använda den? Vad vill vi fokusera på? Hur vill vi leva våra liv? Vill vi släppa smärtorna vi kanske drar runt? Både de fysiska och de mentala? Varsågod, då är den här boken mitt bästa tips. För övrigt duggregnar det och är lite kallt, men det gör absolut ingenting. Vi har köpt en ny kaffemaskin och allt är som det ska.

Boken heter Live med kvantfysiska ögon av Mikael Säflund och Titti Nordieng. Läs den! Bara gör det!

Inombords och utombords

Så gör jag mina yogaövningar igen. Övningar som jag fick för tre år sedan och som jag gjorde i ett år men sedan började jag träna annat. Jag har insett att jag behöver gå tillbaka. Den vetskapen bara finns där i mig nu när annat stillnat ner. I snart två veckor har jag gjort dem och jag känner redan effekten. Det är inte häpnadsväckande, det är helt enkelt så det fungerar. Mina tidigare svårigheter har jag liksom rundat. Kan inte säga det på något annat vis. Ja, vissa delar är riktigt obekväma. Men jag gör, jag går runt det. Jag stångar inte pannan blodig. Jag bara gör. Det är annorlunda. Jag är förändrad. Jag har en grundton av glädje i mig. Alla svårigheter, de bleknar bort. De är inte nu. De är passerade. Jag lever ju nu och jag är glad över det. Allt jag gjort har lett mig fram hit, det är på något vis så vackert.
  Jag satt igår i solen och läste. Sommarklänning. Kaffe bredvid. I stunden var jag lika mycket björkens sus som vindens lek i tvätten. Jag var i allt och allt var i mig. En slags andlighet som går utanpå allt. Jag vet, jag VET med säkerhet att vi alla hör ihop, att allt hör ihop även om vi upplever oss som åtskilda. Allt rördes. I mitt hjärta, i min kropp och jag kände inte min kropps gränser. Bara en tillhörighet till det lilla och det stora. Och det är yogans effekt som tar mig till platser jag inte visste fanns. Inombords men även utombords, även i hela tillvaron. Åh, jag skulle kunna vara en väckelsepredikant idag, så stort var ögonblicket!

Yogan jobbar i det tysta och så kommer ett slags genombrott som alltid är oväntat. På oväntade sätt och platser. Låt den ta sin tid!

Längtan

Daphne i karkottaka

Det där sammanhanget jag saknar ibland i yogans värld. Läser hos Nina och Ulrika om lite samma fenomen och tankar. För vi behöver input också. Kanske extra mycket när vi undervisar. När det är mer än ett halvår sedan jag varit på kurs så börjar jag längta. Efter själva kunskapen och yogan förstås. Men också efter att träffa mina yogavänner, de som jag delar så mycket med. Inte bara upplevelserna och sensationerna inombords utan också våra lärare. Där allt blir mer helt enkelt. Men i juli tar vi bilen, jag och älsklingen och reser till Tyskland för att träna för två fantastiska Shadowyogalärare. Och som jag längtar och ser fram emot det. Snart snart.

Min yoga behöver en lärares öga ibland. Och min själ behöver gemenskapen!

Minisemester

Minisemester. Några dagar mot norr. Några hundra mil trots att det inte känns så alls i kroppen. Min man hade ett jobb i Umeå i fredags. Sagt och gjort, i mitt nya fria liv så kan jag välja att följa med. Vilket jag gjorde. Vi åkte torsdag morgon. Sov på pensionat och pratade med en pensionatsvärdinna på 85 år som sa - Tja, någon gång ska man väl sluta jobba men inte riktigt än! Hon var fantastisk. Hade upplåtit huset för konstrundepresentationer i 10 år för konstnärerna i trakten. Nyligen hade hon haft dans och sockerkaka för flyktingarna som kommit till byn. -Tänk vad de skrattade när vi dansade schottis för dem! Åh vad jag gillar människor som aldrig slutar leva. Även om hon var ensam och skötte om 32 rum och kök som hon sa så gjorde hon det. Och hon var klockren i diskussionerna. Och i fixet. Frukosten som inte hade något övrigt att önska.
   Så åkte vi vidare upp till själva jobbet för älsklingen och sedan vidare några mil till hans bror och familj. Vi lånade deras gamla helt fantastiska torp och eldade i spisen och sov himmelskt. Jag blev ett med lugnet vid älven, även om det var fryskallt. Vi ses inte så ofta, 100 mil upp är trots allt 100 mil. Men trots ridtävlingar för barnens kusin så hann vi prata om det väsentliga. Det som berör och som handlar om livet. Vi hann också åka till forsen, en av de orörda i Vindelälven. Så mäktigt. Bruset. Friheten i vattnet. Och så vi huttrandes. Men ändå.
   Och så tillbaka hem. Och jag är så glad åt mitt nya liv. Allt det goda som också har kommit. När jag fokuserar på just det, så känner jag mig privilegierad och tänker tyst inom mig att allt går att vända. Sidorna som ser så olika ut men där båda faktiskt finns.

Att våga se svårigheterna i vitögat gör att annat kan komma till ytan. Det som är fint med det jobbiga också!

Irritation, fettsaknad och nya idéer

Det har varit lediga dagar men dagar fulla med irritation. Här hemma. Jag vet inte om det är kosten vi ätit i 3 veckor, den har varit jättegod och lättlagad. Men inget fett. Och är det något både vi och kroppar behöver så är det fett. Bra fett. Så vi lägger till det nu och låter kroppen få smörjas inifrån och ut och även att magen får sitt. Oljor, avocado och smör. Mums.
   Jag har skrivit på min bok och odlat min nästa bokidé. Har haft flow i skrivandet varje dag men varje morgon när jag läser det jag skrivit så stryker jag, tar bort och känner mig missmodig. Min man säger att jag höll på likadant förra gången men jag kommer inte ihåg det. Han har förmodligen rätt. Det här att föda ut en bok, det är både jobbigt och roligt.
   Och så inatt vaknade jag med en affärsidé som jag känner att jag måste utveckla. Det är som min hjärna bara rullar fram idéer till böcker och arbeten och jag hinner liksom inte med själv. Men det här känns så bra. Så ja. Efter att vi ätit varsin liter jordgubbar idag med rejält med vispgrädde och massor med kaffe så åkte vi in till stan och såg lite firande av nationaldagen. Sådär lagom lite. Och jag tänker på alla folkdansare som ser urgamla ut, finns det några nya som kommer att ta vid?!
   När jag utvecklar min affärsidé här hemma i trädgården för min man så skriker han rakt ut - det här är klockrent! Så ja, nu har jag börjat snurra iväg i tankar kring presentationer, foldrar och tänkbara aktörer. Det är samtidigt lite spännande att vara jag nu. Det kommer så mycket ur mina tankar att jag försöker bromsa ibland. Men det går liksom inte. Bara att hänga med och hålla i hatten. Och äta lite smör. Hoppas din helg och nationaldag varit super!

Fettet smörjer mig!

Ett med naturen?

För knappt ett år sedan skrev jag om tecken. Nu är de här igen. Tecknen. Jag vaknar klockan 04 av en geting som surrar så infernaliskt. Hinner inte somna om förrän nästa geting far upp och ner på balkongdörren, trots att den är öppen. När jag kommer så blir de helt stilla. Så märkligt. Ger upp. Går till badrummet där nästa geting far upp och ner på fönstret... Och nej, de här getingarna är de enda jag sett på länge, vi har inte någon getinginvasion.
   När jag sitter på verandan så kommer en tordyvel flygande. Rakt på mig. PÅ mig. Jag blir nästan rädd. Den bumpar in i mig, så till slut går jag in och stänger verandadörren. Då flyger den rakt in i den. Gång på gång. Jag blir helt förundrad. Och sedan förra året har jag hunnit skaffa boken Solöga och läser om alla getingar, tordyvlar och småkryp som verkar ha som uppgift att vara på och runt mig. För när jag sätter mig ute i trädgården och läser och skriver så kommer en fjäril och sätter sig på mitt knä. Den sitter där väldigt länge. Och flyger ett varv. Kommer tillbaka och sätter sig igen.
   I mitt egna magiska tänkande har jag alltid tänkt mig min pappa som en brunröd fjäril, påfågelöga, och när den kommer så här som den gjorde idag då tänker jag att det är pappa som säger hej. Kanske är det larvigt i dina ögon, men på något sätt är det lugnande för mig själv.
   Men tordyveln. Och getingarna. Ingen aning. Och när jag hänger tvätt lite senare så ramlar en gigantisk geting ur tvättkorgen. Tvättad och stendöd. En bamse på 4-5 cm. Exakt samma sak hände för några veckor sedan. Exakt. En jättestor geting som blivit tvättad. Och dött förstås.
   Kanske är det så att jag i min stillhet och tystnad här i trädgården och huset har blivit ett med naturen? Att naturen tror att jag också är någon slags varelse? Lite lustigt är det allt. Har du några småkryp som vill vara hos dig?

Jag letar inte tecken, de söker upp mig!