Utom för mig

Är jag en rymdvarelse? Eller, det är vi ju alla, egentligen. Men vad är det utanför mig själv som påverkar mig så mycket? Det är som om jag vore i puberteten igen. Som om allt liksom rinner mellan mina fingrar och inget blir av. Som om jag haft sjutusen planer och inget vill sig. Jag har skrivkramp. Jag är ledsen, glad, nere, uppåt. Hit och dit. Brexit har skapat en oro i mig för världen, för Europa och för Sverige. Det är kallt väder och lördagskvällens eufori är bleknad och borta. Är det planeternas konstellation som skapar olusten i mig? Eller vad är det? Jag blir trött på mig själv. Ute känns det som höst och jag vill allt och inget. Jag är utan sammanhang idag och tittar på alla böcker jag klickat hem i längtan och som jag sedan inte orkar öppna. Jag är förströdd och samtidigt vaknar jag 04.30 av vilsna tankar. Jag vet att allt är möjligt och samtidigt känns det som att det är det för alla. Utom för mig. Utom för mig. I samma ögonblick jag skriver det så känner jag hur jag blir 13 år igen och att allt samtidigt vilar på mina axlar. Fast jag bara har ansvar för mig själv. Allt flyter på vare sig jag vill det eller inte. Suck. Flödet av badbilder och jordgubbstårtor i mitt flöde har kanske förvrängt min syn. Jag tror att allas världar utom min ser ut så. Fast jag vet att det inte är så. Åh. Det skaver och kliar. Det känns som skinnet har vänt sig ut och in. Körsbären börjar mogna och jag sitter här och har inte varit i sjön en enda gång ännu.

Svidet och det trånga får också finnas, omfamna det så försvinner det snabbare!