Minisemester

Minisemester. Några dagar mot norr. Några hundra mil trots att det inte känns så alls i kroppen. Min man hade ett jobb i Umeå i fredags. Sagt och gjort, i mitt nya fria liv så kan jag välja att följa med. Vilket jag gjorde. Vi åkte torsdag morgon. Sov på pensionat och pratade med en pensionatsvärdinna på 85 år som sa - Tja, någon gång ska man väl sluta jobba men inte riktigt än! Hon var fantastisk. Hade upplåtit huset för konstrundepresentationer i 10 år för konstnärerna i trakten. Nyligen hade hon haft dans och sockerkaka för flyktingarna som kommit till byn. -Tänk vad de skrattade när vi dansade schottis för dem! Åh vad jag gillar människor som aldrig slutar leva. Även om hon var ensam och skötte om 32 rum och kök som hon sa så gjorde hon det. Och hon var klockren i diskussionerna. Och i fixet. Frukosten som inte hade något övrigt att önska.
   Så åkte vi vidare upp till själva jobbet för älsklingen och sedan vidare några mil till hans bror och familj. Vi lånade deras gamla helt fantastiska torp och eldade i spisen och sov himmelskt. Jag blev ett med lugnet vid älven, även om det var fryskallt. Vi ses inte så ofta, 100 mil upp är trots allt 100 mil. Men trots ridtävlingar för barnens kusin så hann vi prata om det väsentliga. Det som berör och som handlar om livet. Vi hann också åka till forsen, en av de orörda i Vindelälven. Så mäktigt. Bruset. Friheten i vattnet. Och så vi huttrandes. Men ändå.
   Och så tillbaka hem. Och jag är så glad åt mitt nya liv. Allt det goda som också har kommit. När jag fokuserar på just det, så känner jag mig privilegierad och tänker tyst inom mig att allt går att vända. Sidorna som ser så olika ut men där båda faktiskt finns.

Att våga se svårigheterna i vitögat gör att annat kan komma till ytan. Det som är fint med det jobbiga också!