måndag 16 november 2015

Ljus och mörker

Helgen. Vaknar till nyheterna om tragedin i Paris och kan helt enkelt inte förstå. Samtidigt har vi laddat, jag och äldsta dottern för en helg som jag fick i present av henne när jag fyllde. Det var i mars,  så vi har haft lång tid att längta. Och så fylls jag av så motstridiga känslor. Det här med att få ha kul, skratta och dansa när andras liv är krossade. Kontrasten blir så oerhört påtaglig. Jag brottas med mina problem och tänker lösningsfokuserat och hade längtat till att få komma bort. Hela vägen till storstan så pratade vi om det svåra. Sedan släppte vi det och sa till varandra, vi lever och får må bra. Fikade gott. Shoppade lite. Trängdes med folk och slogs återigen av hur mycket människor det är i Stockholm. Jämfört med alla andra städer i Sverige. Och så bråttom alla har. Den pulsen är inte min. Men en dag är ok. 
   Åt en storslagen middag. Drack ett glas äkta champagne och njöt. Tog oss till Globenområdet för att njuta av en megastjärna, Madonna. Jag såg henne 1990, höggravid mitt i sommaren i Göteborg senast så det var spännande att jämföra. Hon gjorde ingen besviken, även om ljudet var burkigt i vissa lägen. Men med ett publikrekord på över 40 000 människor och en makalös show så var det bara att följa med. De första fyra låtarna så stod jag som fastfrusen. Det visuella som kastades emot oss var svårt att hantera nästan. Det var många skärmar, bilder som serverades i snabb takt och där vi förmodligen fick massor av meddelanden till vårt omedvetna. Ljudet var som ett darrande våldsamt någonting. Kan inte beskriva det bättre. Det gjorde inte ont i öronen men ljudet kastades rakt in i kroppen på något vis. Samtidigt som bilderna störtade mot oss. Jag stod och bara försökte ta in. Efter den visuellt våldsamma inledningen så hörde jag musiken. Hon sjunger bättre än någonsin. Hon rör sig som en yogi, man kan se i hennes kropps rörelser att hon faktiskt utövar yoga. Jag ser det mer och mer i människor som gör det. Hon var fräck. Hon var rolig. Hon var fantastisk. Och när hon klarat av sina skådespel kring kyrkan, prästerskapet, sex och män så tog hon till orda. Hon höll ett känsloladdat tal om Paris, offren och att hon hade tänkt ställa in konserten. Men då har de vunnit som hon sa. De som vill sprida hat och skräck. Och så sjöng vi alla Like a prayer tillsammans. Kan ha varit ett av de mest känsloladdade moment jag haft i konsertvärlden. Det lyfte något från mina axlar, från våra axlar. Ja hemskheter och saker man inte kan föreställa sig händer. Men vi måste fortfarande skratta, dansa och känna att vi lever. Samtidigt som vi naturligtvis måste hjälpa så mycket det går.
   Efter 5 timmars stående och dansande har min kropp nästan varit urled. Jag går i gympaskor idag. Gjorde varsam stillsam yoga i morse och min meditation. Jag lever. Jag är tacksam. Jag är också glad emellanåt, trots att jag har en svår situation just nu i mitt liv. Men jag har tillförsikt och med den morgongrunden så står jag stadigt. På båda mina fötter. Önskar dig en skön start på veckan.

10 kommentarer:

  1. Tack detsamma Annika, må du få leva i lycka:-) (gjorde en mettameditation med mina yogisar igår..). Fint med konserten och min kropp är också lite urled just nu. Kram

    SvaraRadera
  2. Jag ryser när jag läser och jag har förstått att Madonna skapade en magisk stund av samhörighet. Kram och ta hand om dej, från topp till tå ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Ja det var magiskt med 40 000 människor som är tysta tillsammans och som sedan sjunger.

      Radera
  3. Precis så. Fint beskrivet hur vi måste förhålla oss till det som händer runtomkring, även om det är ofattbart svårt och tungt ibland. Tack för klippet från konserten.
    Kram Carina

    SvaraRadera
  4. Har aldrig tyckt om Madonna...instinktivt liksom...vet ej varför, hon är ju en beundransvärd kvinna...hmm! Till Stockholm åker jag för andra gången i mitt liv innan jul. Tänker att springandet inte kan bli värre än här i Rom. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är hon faktiskt, oavsett om vad man tycker om hennes musik eller hennes approach, hon har stridit för feminism och för allas rätt till sin sexuella identitet sedan tidigt 80-tal. Jag kan inte föreställa mig allt hon har fått utstå. Hon är ju en ikon i gaykretsar.
      Rom, det var så länge sen jag var där, det springs där också alltså? Tycker inte att det är det tempot vare sig i London eller Paris som det är i Stockholm faktiskt. Kramar!

      Radera
  5. Tror det är viktigt med det där ljuset. När vi går igenom svåra saker i livet.
    Eller när det händer tuffa, overkliga saker i världen.
    Som hon sa, Madonna, låter vi bli, då vinner dom.

    Det tänker jag inte ge onda makter, att dom får släcka ljuset hos människor.
    Och inte svåra händelser i livet heller.

    Det vet jag att du inte gör heller, låter något släcka det där ljuset.
    Det vet jag för att du är öppen och ärlig. Om det vackra, starka men också det svåra.
    Det är en gåva i sig.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hannis, ja vi måste våga vara öppna och till och med sårbara för att vara helt mänskliga som jag ser det. Det blir också gåvan till oss. Kramar!

      Radera