Att inte vänta.

Ni vet ibland väntar man in rätt tillfälle. När saker ska ske. Ibland fungerar det. Men väldigt ofta så går det bra ändå. När man väl bestämt sig för en annan riktning, då sker det. Såg den här bilden idag i mitt flöde och den sammanfattar det hela ganska väl. I mitt liv. Just nu. Att inte vänta. Att skapa. Att göra det goda utifrån det svåra. Den vita pricken i det svarta fältet. Som alltid finns.

Där jag är

Yoga är ju ingen regelrätt "träning". Även om det sker fysiskt är det vårt inre vi arbetar med. Både inre delar som organ, blod och lymfsystem, som själen. Eller vad man vill kalla den tredje kroppen. Det är därför man inte kan träna ifatt eller inför. Det är bara att ställa sig och ta emot sin dagsform. Och just för att det är så komplext låter det sig inte alltid beskrivas. Jag har sedan jag kom från min senaste yogakurs befunnit mig i en skitstorm, för att uttrycka det milt. Saker har klarnat längs vägen och kvar står bara futtigheter. Inget jag behöver stanna i på något sätt. Samtidigt har jag mött stöd, kraft och kärlek från så många. Jag vet också att det i varje mörker finns ett ljus, det gäller att hitta det. Men i denna turbulens av händelser har jag haft väldigt svårt att närma mig min fysiska yoga. Dels för att jag varit så oerhört trött att jag mest mäktat med min meditation, dels för att jag har bävat. Bävat för vad som skall ske. För jag vet ju att det som sker på mitt golv, min matta, det är en reflektion av mitt liv för övrigt. Men samtidigt finns en stark längtan i mig efter att göra. Regnet kastar sig mot rutan och den stora granen utanför mitt yogafönster svajar oroväckande. Men ändå. I mitt inre vill jag vara stabil. Så efter vinterstudion med kämpande tjejer ställer jag mig ändå där på mitt vita golv. Förutsättningslöst egentligen. Fast ändå inte. I min stående sekvens så darrar jag. Eller skakar. Som ett jordskalv. Inifrån och ut. Och vad bättre illustrerar egentligen det som händer mig nu? Men jag gör. Det är det som räknas. Inget annat. Jag är inte speciellt stel. Egentligen. När de första flämtande andetagen i padmasana framåt är gjorda så hittar jag andningen från höfterna även om händerna skakar så jag knappt kan hålla dem i golvet. Jag kommer inte långt med överkroppen just idag, men det är betydelselöst. Gråten vill fram men jag hoppar förbi den. Det räcker med tårar. Jag stramar upp mig inuti. I centrum. Där jag ska vara. Det ebbar ut. Jag har gjort. Jag är på banan igen. Jag upprepar mitt mantra. Jag är stark. Jag är hel. Att ta emot mig själv och inse att jag har mig. Det är där jag är. Jag hoppas du har en fin lördag.

Stillheten

Jag har en lektion med mina yogisar som jag ser en gång i månaden. Kvällen är fuktig, grå och kall. Vi småpratar lite innan vi gör vår yoga. Jag ber alla att sluta sina ögon och inte öppna dem förrän jag säger till. Det är ovanligt i min yoga att göra en hel serie stående med ögonen slutna. Det kan bli så vingligt och ostadigt. Men jag vet att de är redo, de kan serien och behöver inte fundera över den, utan kan lägga totalt fokus på andetaget och flödet. Vi står och gör uppvärmingen. Vi står och gör vår serie. Jag guidar, asana för asana, andetag för andetag. Och där och då sänker sig en ro, en sådan frid att den nästan går att ta på. Som en såpbubbla med regnbågsskimmer. Som en stilla fläkt av evigheten. Jag ser kroppar som var stela bli mjuka. Jag ser saker jag aldrig sett i dem tidigare, när de haft sina ögon öppna. Det flödar. Energin rinner till i allas kroppar. När vi litar på att vi står på våra fötter och att kroppen kan göra rörelser där vi ändå är stadiga, även om armar och ben går åt olika håll. Vridningarna när de är nära golvet och till sist sätter de sig ner innan jag ber dem öppna ögonen. Det är så stilla. Vi fortsätter liggande och när jag guidar igenom avslappningen så känner jag mig rörd. Det är så vackert. Det ordlösa. Det man egentligen inte kan se. Det som skedde i rummet igår kväll. Gåvan till oss alla - stillheten som mjukar upp både kropp, sinne och själ.

Jag hukar mig inte längre

De senaste  veckorna har jag befunnit mig mer inuti kroppen än utanpå. Det har varit som en virvelvind där allt kastats upp för att sedan landa någonstans. I mig eller utanför mig. Det jag inte behöver har jag sorterat bort. För första gången struntar jag ärligt i vad människor tycker. Det är jag inte betjänt av och har egentligen aldrig varit. Men ärligt så har jag brytt mig. Tyvärr. Men idag är det inget hinder längre.
   Jag har insett att jag är jag. Ja det låter lite platt kanske. Men den lilla stormen i vattenglaset som var i min blogg här i början på hösten där någon blev ledsen för ett inlägg som jag tog bort och sedan lade ut igen. Den lillstormen var startskottet på något jag aldrig hade kunnat förutse eller ana vidden av. Tack alla ni som var inblandade, hur ni än var det. För via den egentligen triviala händelsen och inlägget, så steg annat till ytan. Som det ofta är med utveckling. Det var då jag slutade väga min ord på guldvåg för att någon i sitt inre kanske skulle bli träffad. Vad är det annars för vits med att skriva? Om vi inte ska beröra varandra? Det här är ingen enmansshow där jag luftar några tankar och inte vill ha dialog. Det här ÄR dialog. Jag vågar skriva var jag står. Och idag tar jag inte bort något inlägg.
   Jag har slutat be om ursäkt för vem jag är. Jag har slutat huka mig. Jag har insett att min kraft skrämmer skiten ur en del medan för andra är den som balsam. You cannot please everybody. Den meningen gör sig bäst på engelska helt enkelt. Men jag har trott att jag måste det. Jag måste verkligen ingenting för någon annan. Ja jag har min familj och allt det där. Men för egen del så mår jag ju bäst, precis som andra, när jag får vara i min fulla potential. När jag får skratta precis så högt jag vill, när jag får ta plats, även om halva biosalongen vänder sig om när de vill se vem som är så högljudd. När jag får vara så lättrörd som jag är utan att skämmas för tårarna som skvalar, när någon berättar något som rör mig var jag än är. När jag får retas och busa och vara en felbar människa. När jag får ha både högklackat och grova kängor. När jag får måla mina läppar röda vissa dagar och andra dagar inte ens ha en underlagskräm. När jag får gå i ett underställ hela helgen eller dansa mina fötter svullna en lördagkväll till Madonna. När jag får utöva min yoga och ta emot min lärares undervisning i hela mitt system. Och på kaféet efteråt sitta och fnissa åt tuffheten och till och med skämta om mina tillkortakommanden. När jag får sitta tyst i meditation men ändå skratta högt timmen efter åt några knasiga filmer på youtube. När jag får vara allt det där.
   Jag är inte helig. Jag är inte perfekt. Men jag står för den jag är. Jag hukar inte längre. När jag är så lång som jag är och sträcker på mig så tar jag onekligen plats. När jag är så bredaxlad som jag är och ändå har mina smala ben som alla kommenterar. När jag och mina stora bröst klämmer ihop sig för att kunna göra en armbalans så är de ändå mina bröst och de är ok.
   När min rakhet och ärlighet får människor att baxna, bli rädda och kasta ut skit, då inser jag att det finns få saker som skrämmer människor mer än just rakhet. I det här landet. I det här konflikträdda landet där alla sitter och nickar och hummar, går hem och slår sönder dörrposten för det som de inte vågar stå för eller tar en tablett för att de inte vågar se sig själva (det kan behövs ibland, jag vet, men det är inte det jag menar). Eller blir så rädda att de sluter sig som små sniglar. När människor är skiträdda för att leva. När jag får bära andras rädsla för oro. Jag är så trött på det. Jag är trött på den kostymen, jag kliver ur den nu. Och vet ni. Jag duger precis som jag är. Precis som du gör. Låt oss för tusan bejaka mångfald på många sätt, inte bara kring olika länder eller sexualitet. Låt oss bejaka att vi har så olika personligheter att det är häpnadsväckande. Låt oss kvinnor sluta prata med ljus och svag röst, ta oss själva i besittning när det gäller allt. Vi är precis så starka som vi tillåter oss att vara. Låt oss lyfta skrot, träna crossfit, utöva yoga eller springa oss leriga. Samtidigt som vi vill amma våra barn offentligt och vara det vi är - mänskliga. Låt oss sluta trycka ner andra med skitsnack och bara leva. Livet är ju helt fantastiskt. Låt oss ta för oss och framför allt, låt kärleken styra för då dunstar rädslan bort. Det var bara det! Jag vet. Helt osorterat, men va f-n!

Som ett leende från himlen

Jag har haft många illusioner i mitt liv kring människor och "institutioner". Som att alla i kyrkan var snälla, alla på banken gjorde bara sitt jobb. Och så vidare. I den föreställningen växte jag upp. Det föresvävade mig inte ens att individer likaväl som organisationer har haft ett driv kring att tjäna pengar men också tjäna sig själva. Jag har varit så naiv. Jag är det fortfarande. Tänker på att jag haft samma tankar kring yogans sfär här hemma. Men det är ju inte riktigt så. Allt finns överallt. Det goda och inkännande och det snåla, jag är mig själv nog. Nej, jag är inte bitter. Jag är bara så himla förvånad. Men varför skulle människor liksom leva som de lär? Det är nog det svåraste som finns. Fina ord är lätta men handling är svårare. Jag är samtidigt så skönt överraskad över människor som stöttar och finns där hela tiden. Även om de själva inte mår bra. Kanske är det just det som är skillnaden? När man väl varit nere i ett slukhål så vet man hur det känns. Som om allt drar neråt och man försöker hålla sig kvar och drar tag i allt som kommer i ens väg. Alla får sin beskärda del av det vi behöver ta oss igenom, vill man stötta så gör man det. När det händer. Inte när det passar mig.  Tänker också att glädje gör allt större och vackrare. Som kärlek. Därför försöker jag hitta glädje i det mesta just nu. Det som är glatt vill jag ägna mig åt. Från nytuslagna hyacinter till inkännande samtal. Och jag vaknar till en vit värld. Bara det. Vilken gåva. Den rena vita snön som förmodligen inte kommer att stanna. Det gör inget. För i stunden singlar den, faller den som en enda stor present. Som ett leende från himlen. Och jag fortsätter att vara naiv. Jag fortsätter att tro gott om människor och får stå ut med att bli besviken ibland. För vet ni. Jag blir ju också så överraskad av all värme och kärlek som är oväntad. Idag kokar jag extra starkt kaffe och äter pannkakor till lunch. Med blåbär. Och snön faller.

Stormens öga

Dagen med ett svavelgult konstigt sken på himlen och så ösregn. Mitt sinne tomt. Min kropp trött. Den orkar bara ligga ner. Det känns konstigt men som en vän sa: om kroppen vill ligga ner, låt den göra det. Min man kommer hem med västerbottenpaj och sallad. Jag är ledig. Vilar och vilar. Gör en plan som inte går att hålla, jag är specialist på att göra planer på hur jag vill ha det, det optimala för mig är  - Yoga två gånger om dagen. Meditera minst en gång om dagen. Äta lite. Dricka mycket vatten. Inget socker. När jag pratade med min vän sa hon - det låter som Gulag! Jag sa - det låter som en yogakurs :)  Men jag är ju hemma. Jag är med mig själv. Då kokas det ned till att jag får till meditationen. Och den är livsviktig just nu. Och det jobbiga som jag inte kan skriva mer om här som handlar om mitt jobb det rullar på. Jag är samtidigt så otrolig rik på vänner, familj och andra som bara finns där. Jag har rättesnören som jag lever efter. Ingen ilska. Ingen aggressivitet whatsoever. Jag tar ingen skit, spelar ingen roll varifrån det kommer. Jag ger heller ingen skit. Jag går vidare. Och jag ska gå hel ur det här. Helt och hållet. Varför saker händer, det går inte alltid att förutspå eller ens förstå. Sedan kanske, men just nu i stormens öga, så vilar jag.

Ljus och mörker

Helgen. Vaknar till nyheterna om tragedin i Paris och kan helt enkelt inte förstå. Samtidigt har vi laddat, jag och äldsta dottern för en helg som jag fick i present av henne när jag fyllde. Det var i mars,  så vi har haft lång tid att längta. Och så fylls jag av så motstridiga känslor. Det här med att få ha kul, skratta och dansa när andras liv är krossade. Kontrasten blir så oerhört påtaglig. Jag brottas med mina problem och tänker lösningsfokuserat och hade längtat till att få komma bort. Hela vägen till storstan så pratade vi om det svåra. Sedan släppte vi det och sa till varandra, vi lever och får må bra. Fikade gott. Shoppade lite. Trängdes med folk och slogs återigen av hur mycket människor det är i Stockholm. Jämfört med alla andra städer i Sverige. Och så bråttom alla har. Den pulsen är inte min. Men en dag är ok. 
   Åt en storslagen middag. Drack ett glas äkta champagne och njöt. Tog oss till Globenområdet för att njuta av en megastjärna, Madonna. Jag såg henne 1990, höggravid mitt i sommaren i Göteborg senast så det var spännande att jämföra. Hon gjorde ingen besviken, även om ljudet var burkigt i vissa lägen. Men med ett publikrekord på över 40 000 människor och en makalös show så var det bara att följa med. De första fyra låtarna så stod jag som fastfrusen. Det visuella som kastades emot oss var svårt att hantera nästan. Det var många skärmar, bilder som serverades i snabb takt och där vi förmodligen fick massor av meddelanden till vårt omedvetna. Ljudet var som ett darrande våldsamt någonting. Kan inte beskriva det bättre. Det gjorde inte ont i öronen men ljudet kastades rakt in i kroppen på något vis. Samtidigt som bilderna störtade mot oss. Jag stod och bara försökte ta in. Efter den visuellt våldsamma inledningen så hörde jag musiken. Hon sjunger bättre än någonsin. Hon rör sig som en yogi, man kan se i hennes kropps rörelser att hon faktiskt utövar yoga. Jag ser det mer och mer i människor som gör det. Hon var fräck. Hon var rolig. Hon var fantastisk. Och när hon klarat av sina skådespel kring kyrkan, prästerskapet, sex och män så tog hon till orda. Hon höll ett känsloladdat tal om Paris, offren och att hon hade tänkt ställa in konserten. Men då har de vunnit som hon sa. De som vill sprida hat och skräck. Och så sjöng vi alla Like a prayer tillsammans. Kan ha varit ett av de mest känsloladdade moment jag haft i konsertvärlden. Det lyfte något från mina axlar, från våra axlar. Ja hemskheter och saker man inte kan föreställa sig händer. Men vi måste fortfarande skratta, dansa och känna att vi lever. Samtidigt som vi naturligtvis måste hjälpa så mycket det går.
   Efter 5 timmars stående och dansande har min kropp nästan varit urled. Jag går i gympaskor idag. Gjorde varsam stillsam yoga i morse och min meditation. Jag lever. Jag är tacksam. Jag är också glad emellanåt, trots att jag har en svår situation just nu i mitt liv. Men jag har tillförsikt och med den morgongrunden så står jag stadigt. På båda mina fötter. Önskar dig en skön start på veckan.

Lätt och tungt

Jag har haft omtumlande dagar sedan yogakursen. Allt har vänts upp och ner. Dels från min kurs, dels från andra saker. Jag har slängts runt rent känslomässigt. Som en blixt från en klar himmel. Jag har omvärderat, analyserat, tänkt mig svettig och haft svårt att sova. Jag har talat med familjen. Jag har fikat med vänner. Jag har ventilerat med de som varit berörda. Allt kokas ned inombords. Och det är helt enkelt så att nuförtiden går det snabbt. En kär vän skrev till mig om lätt och tungt och jag har burit med mig de orden:

Att det går fort för dig nu för tiden och med det "lätt" är ju ett tecken på att din självkärlek är stark.

Självkärlek utan att förhävas det är så viktigt. Att hitta den. För när förändringen sker så känns det. Frihetens fnitter finns där. Samtidigt ett något förtörnat ego och  svarta tankar som har spänt över hela fältet. Ja jag talar kanske i gåtor, kan inte göra något annat just nu. Men jag vill försöka förmedla den torktumlare som jag rullat runt i och som nu har stannat. För jag har insett med övertydlighet att jag och endast jag bestämmer över mig. Vad som sedan kommer till mig kan jag sortera och välja mellan. Att min yogalärare var så tuff med mig på kursen, är egentligen en gåva. En ynnest att bli sedd varje minut och korrigerad, rättad men även påvisad vad jag behöver arbeta med. Det är egentligen ett steg framåt eller hur man vill välja att se det. Jag har stått vid en skiljelinje i olika delar i mitt liv. Helt plötsligt stod jag där vid vägskälet och var helt enkelt tvungen att välja. Jag har nog gömt mig lite för mig själv trots allt. Jag vaknade några nätter i Frankrike och ställde mig själv frågan - Vill jag fortsätta med yogan? Så omvälvande var det. Flera av lärarna som deltog på kursen har peppat mig, de har stått vid den där linjen själva och kände igen processen. Så mycket stöd som jag fått nu, det är obeskrivligt. Lätt och tungt. Jag trodde jag valde den men kom hem med fler frågor än svar. Sakta men säkert har den stormen ebbat ut och lättheten har intagit mitt system. Jag lever. Jag är sedd. Jag har fått nya utmaningar. Kan jag annat än tacka? Kan jag annat än böja huvudet och inse att det är stort. Lätt och tungt. Men de två följeslagarna behöver vi ibland. Sedan har andra saker hänt på hemmaplan som ytterligare spetsat frågan - Vad vill jag egentligen? Egentligen? Och den frågan har inget färdigt svar mer än att jag mediterat mycket, rensat sinnet och tänt mina ljus. Och där i djupet av mig, har svaret kommit. Lätt och tungt. Vackert men svårt. Men idag, när jag är ledig och har fått sova 10 timmar vaknar jag med en ny klarhet. Mediterar en stund. Dricker mitt goda kaffe och njuter. Gör en mix av kokosgrädde och bär. Vet att jag är stark och att allt detta omtumlande bygger vidare på min egen styrka. Det är stort. Önskar dig en fin helg i lätthetens och tyngdens tecken.

Min lista och ha en lugn helg

Nu har jag läst en liten yogalista hos flera av mina bloggfavoriter. Jag bidrar med min och jag passar på att önska en mjuk och fin helg, november är ju mjukhetens månad i min värld. Själv ska jag resa till Göteborg och hälsa på en dotter och en son. Jag är jublande glad för det och tänker att jag ska dra i mig tusen kilo energi och njuta. Håll till godo!
Vad betyder yoga för mig?
Varför började du yoga?
Det var för 15 år sedan och det fanns ingen yogastudio i min stad då. Det är ganska fantastiskt, när man tänker på hur det ser ut nu. Jag hade några vaga uppfattningar om vad det var, jag var stel och böjd, nacken och axlarna var som cement och jag insåg att jag behövde en förändring. När en yogastudio startade så slogs vi nästan om platserna och redan under min första lektion insåg jag att jag hade kommit rätt.
Har yogan förändrat ditt liv?
Yogan har varit en revolution i mitt liv. Som en karta där jag upptäckt platser och förhållanden i mig jag inte varit medveten om tidigare. Jag har täckt av en massa bråte och hittat det som är jag inunder. Det har givit mig en mjukhet i kroppen, läkt fem diskbråk, skapat lugn i sinnet och en klarhet där jag mer och mer kan avgöra vad som är vad i min tillvaro. Fått mig att släppa småttigheter och det som egentligen inte är viktigt. Det som är viktigt är att jag har en oförstörbar kärna av ljushet och att vi alla har det. Det är vackert.
Bästa yogaläraren?

Shandor, Zhander Remete

Emma Balnaves

I min värld kan man egentligen inte prata om ordet "bästa" när det gäller yoga. Jag har tränat för så många olika lärare inom olika stilar men främst inom min egen yoga, Shadowyogan. Jag har lärt mig något av var och en. Men självklart framstår mina lärare Zhander Remete och Emma Balnaves i en egen division utifrån sin enorma kunskap och erfarenhet. Zhander är den människa som utöver min familj påverkat mig mest i mitt liv. Han vägleder, utmanar men finns ändå där som ett stort stöd.
Bästa yogamomentet du varit med om?
Det finns många. När man plötsligt når dit man strävar, rent fysiskt. Men främst stunderna när jag känner ljuset inuti och hamnar i flow. När alla rörelser kommer av sig självt, jag tänker inte, jag är och andas och känner att jag i mitt hjärta både expanderar och släpper in. (Ja jag vet, det kan ju låta hur flummigt som helst men det är min verklighet.)
Favorityogapositionen?

Eftersom asanas, positioner, som känns bekväma och dit man tar sig utan problem, sällan är det bästa för en så är det egentligen en svår fråga. Jag väljer suchi, den position som skapat mest känslomässig och fysisk turbulens i mig, de senaste åren. Den har avtäckt minnesbanken och dragit upp känslomässiga delar i mig, jag inte ens visste att jag hade. Men jag har också lämnat skräpet tack vare den. Eller tack vare min lärare som förmått mig att stanna i den. Stormarna den väckt och som ibland känts att de fått orimliga proportioner har fått mig att verkligen tänka till, stanna, härda ut, ta emot och släppa. Det är stort. Och jag vet. Den är inte fancy. Den ser inte ut för mycket. Men sätt dig en stund. Vila rumpan mot hälarna och stanna. Se vad som kommer upp efter 5 minuter. Eller 10. Strunta i tårna om de skriker. Och lyssna på det andra. Det är mäktigt.

Maten

När jag ändå är inne på det här med föda. Min lärare pratar mycket om mat och kost vid sista lektionen. Att vi inte måste äta så mycket mat, mat är ju som sagt mycket mer än det vi tuggar i oss. Han uppehåller sig länge vid trenden raw food, det han säger bekräftar det jag känner i min kropp om jag äter olagad mat. Jag mår inte bra på det. Inget som är kallt eller okokt egentligen, allt ifrån frukt till sallad. Äter jag sallad måste jag ha något som balanserar det kalla, olagade som en ordentlig olja. Som både  han och som man säger inom ayurvedan så måste maten "kokas" någonstans. Om inte utanför kroppen, så i kroppen. Äter man raw food måste kroppen koka sin egen mat, det sker via agnin, vår inre eld (inte att förväxlas med pittan) och då blir kroppen sur vilket påverkar våra skelett mest av allt i slutänden. Den råa maten försvagar också den feminina energin i kroppen.
Kroppen försuras också när man äter fläskkött. Då blir kroppen också torr och alla ben i kroppen tar stryk. Kött överhuvud taget är försurande och det är därför man ur ett yogiskt perspektiv inte äter det. Han sa att det har kommit många moraldiskussioner på senare tid, det är synd om djuren osv men från början handlade det om hur köttet påverkade kroppen. Sedan självklart i vår tid med hemska djurtransporter och villkor för djuren så påverkar det också vår syn. Jag vill vara tydlig med det. Men det är spännande att höra det här ur lite andra synvinklar. Att se på födan och vad som påverkar vad. Han sa också att insekter - det äter man inte. Det kommer att påverka ditt minne. Till insekter räknas också allt som är seafood. Och tänk, det är så jag tänker och känner inför räkor, kräftor osv att det är insekter eller som kräftor som tillhör spindelfamiljer. Men ägg är bra föda. När det gäller min egen köttkonsumtion så äter jag det otroligt sällan. Men jag äter det. Då alltid eko, krav eller vilt kött. Jag behöver det ibland för att stabilisera min vata. Det är skönt att hitta rätt för sin egen del, men även att få yogisk teori hopknutet kring födan.

Kaffedarren

Kaffe. Det är liksom min lilla guldkant i vardagen. Att unna sig den där första koppen efter morgonyogan. Dricka långsamt. Känna smaken och njuta länge. Sedan dricker jag fler koppar på jobbet. Sällan efter lunch men ibland även på eftermiddagen. Vad gör det med mig? Jag blir varm. Känner direkt när jag druckit första koppen att värmen sprider sig. Det är pittaförstärkande så det är inte konstigt. (eldelementet i kroppen förstärks) Vad gör det mer med mig mer? Jag blir darrig. Det är nästan övertydligt att jag blir lite lätt skakig av det. Fast jag inte riktigt vill se det så fungerar det så för mig. Förr pratade man om kaffedarren. Och det är precis det jag har. Kaffedarr. Kaffe är också mitt sociala kitt, mitt mys, min tröst och min belöning. När jag skriver det så låter det helt crazy, men när man tagit bort mycket ur tillvaron i form av socker, fikabröd, frukt och glass så återstår inte så mycket. Å andra sidan behöver jag inte så mycket belöningar. Men när något man dricker eller äter fungerar så, då är det inte som det ska. På min yogakurs pratade Z mycket om det man förtär i form av mat och dryck, men väldigt mycket om annan föda som kunskap, information och skvalet vi omges av i olika kanaler. Det ingår i allra högsta grad i den yogiska livsstilen att tänka över de val man gör. Jag lever efter 80/20 principen som gör min vardag fungerande men även när det är lite festligare. Och det är inget som min lärare motsätter sig, tvärtom, han sa att det viktiga är hur man lever i stort sett, inte undantagen. Det kändes befriande, men också något som är verkligt för mig. Så då kokas det mesta ner till min vardag och just - kaffet. Jag har under perioder helt låtit bli kaffe. Jag dricker te ibland. Det finns massor av goda teer, svarta, gröna, röda och vita. Ekologiska. Men de kan inte mäta sig med kaffe för mig. Helt enkelt. Jag vill samtidigt inte darra eller att det ska vara för viktigt för mig. Hur upplever du kaffe? Är det viktigt eller inte? Känner du av effekterna?

Små rörelser

Det är inte i de längsta passen och de största rörelserna som det sker. Det är i det sparsmakade. I det lilla formatet. När allt kokas ned till några få rörelser och allt annat faller bort. När man blir korrigerad av 3 personer samtidigt för att hitta känslan. KÄNSLAN. Över var och varför det känns. Vad som hänger ihop med vad. Och när det som känns krokigt inombords rätas ut. Åh kära vänner, jag har haft den mest utmanande veckan i mitt liv när det gäller yoga. Och jag kan inte riktigt hålla isär vad som är vad, känslomässigt, fysiskt och mentalt. Som en smältdegel av allt som utgör sensationerna i min kropp.

    Att hitta rörelser som man gjort tidigare men få förklarat vad som stärker vad och vad som också håller oss tillbaka. Att träna för denna mästare, det är inte odelat positivt. Det kräver mycket av en själv. Det är att backa, gå inåt, titta på sig själv från andra vinklar. Det är inget myspys eller doftljuslukt över det hela, det är hårt inre arbete. Det är att hitta sin känsla i sina rörelser och sedan utforska vidare, allt som hänger ihop med smärta, motstånd och när det släpper och vad som helt enkelt gör vad. Det är en enorm karta av kunskap som ritas upp på min kropp. Det är så ofattbart stort att alla annat går bort. Hur ska jag någonsin kunna träna för någon annan? Det går inte. Just nu är jag i ett slags stadium över att vara totalt förändrad. Fast ändå inte. Ni vet. Det susar i mitt huvud och jag har sovit två timmar. Det klarnar. Har ett år på mig att träna detta jag fått.