måndag 20 oktober 2014

Som Simson fast tvärtom

Jag har tänkt på det här med hår. När jag var ung hade jag långt hår. Låååångt. Varje gång jag gick till frisören så våndades jag, jag ville inte klippa mer än en centimeter. Och kanske var det skönt att inte allt fanns som finns idag av hårförlängningar och löshår. Inte för att jag behövde det men det var som håret inte kunde bli tillräckligt långt eller tjockt. För oss i vårt lilla tonårsgäng, men även runtom, det var inne och har alltid varit det känns det som. Som om vi var vårt hår och där vi kunde gömma oss.
   Jag har funderat på de som döljer sitt hår, de som har sjal av olika anledningar. Att håret är viktigt att dölja, en symbol för ens kvinnlighet och sensualism, jag vet inte. Läste en fantastisk intressant bok om slöjan och hur enormt olika syn man har på den i de länder där många kvinnor, ibland alla, bär sjal. Politics of the veil. Den gav mig en glimt av något jag inte vet något om egentligen och även hur mångfacetterat det hela är.
   Men det jag egentligen är intresserad av är håret. För det här långa håret jag vårdat så ömt har jag faktiskt sedan klippt av när jag stått vid viktigare ställen i mitt liv. Jag är som Simson fast tvärtom, han blev svag när han klippte av det, jag blir stark. Första gången jag pluggade på högskolan så hade jag hår långt ner på ryggen och plötsligt kände jag att jag behövde frigöra mig från håret. Jag klippte det kort. Och ni kan inte ana så många kommentarer jag fick. Om att jag vågade osv. Men det växer ju ut igen! Och sedan dess har jag haft alla möjliga längder. När jag födde mitt första barn så klippte jag av mig håret igen, det blev som en stark önskan av att släppa något för att något alldeles nytt var på väg. När jag tänker tillbaka på det så har jag faktiskt alltid klippt av det ganska mycket när jag stått inför något nytt. Jag vet inte om det bara är jag som fungerar så men jag tror inte det.
   Efter yogakurserna i september fick jag plötsligt samma känsla. Jag måste klippa mig. Ta bort det som hänger. Så nu är jag korthårigare än någonsin, nästan lite läskigt men samtidigt så oerhört befriande. När jag hade långt hår sa jag jämt att det var så enkelt, bara att sätta upp, men det är tio gånger enklare att ha kort om man bara ser på det från en aspekt. Vi är ju inte vårt hår men samtidigt visar vårt hår något om oss, det är en stark del av vår utseendestyrda värld. Men när jag klipper av det så frigör jag mig lite grann. Och självklart är jag som alla andra intresserad av hur jag ser ut, men jag vill inte att det ska styra mig på något sätt. Är du bekväm med ditt hår?

10 kommentarer:

  1. Tror du verkligen det har hängt ihop? Kanske bara en slump? Jag ska fundera på det du skriver, själv har jag samma frisyr sen länge./L

    SvaraRadera
  2. Låter kanske helkonstigt men jag tror faktiskt det hänger ihop. För mig har mitt inte velat speglas i det yttre. Helt enkelt :)

    SvaraRadera
  3. När du skriver det ... så har det varit för mig flera gånger. Jag klipper av det och ganska snart händer det något. Man kanske känner på sig att något hänger i luften, och behöver göra sig av med onödig ballast, hihi. Men kanske fokuset ligger på annat än att "vara söt" när man är i en vändpunkt, så man tar en paus från det där och klipper av håret. (Men man tänker inte på att man kanske ändå ser bättre ut i kort.)
    En gång fick jag jobberbjudande i annat land några veckor efter hårklipp. En annan gång hände dock ett oönskat jobbyte innan jag klippte av det.
    Jag klippte mig förresten kort igen i lördags!
    Ann

    SvaraRadera
  4. Jag har hellångt hår, jättelockigt och jag trivs med det. Bra borste och olja är nödvändigt. En gång för längesedan hade jag ett slags behov av att pröva vad som hände med mig och omgivningen om jag var utan hår så jag rakade helt sonika av alltihop och var så utan hår i två år. Omgivningens reaktioner var blandade, men alla var starka, men starkast var jag! :) Det var skönt, jag fick veta en del om mig själv, men också om andra eftersom alla hade meningar om vad det kunde betyda. Jag var då ca 26 - 28 år så jag var vuxen, men under vardande. Sedan kom längtan efter långt hår och nyvunnen kvinnlighet, en njutning som var helt min egen när jag själv var redo.

    SvaraRadera
  5. Åh, tack för att du delade med dig av dina tankar kring hår. Och jag säger det igen, du blev jättefin i din nya fräcka frisyr! :-)
    Vart jag står vet du ju redan eftersom jag skrev om det häromdagen. Nu vacklar jag dessutom. Igen. Ska jag klippa av det trots allt. Eller inte. Det är så otroligt skönt när det är superkort. Alla komplimanger (jag passar uppenbarligen bäst i väldigt kort) och bara att tvätta och styla. Klart på 3 minuter. Men nu på utväxt. Ingen ordning alls, så nej jag är inte alls bekväm för stunden. Håret betyder mycket för de flesta av oss och det märks inte minst ute på stan. Det är så trist att alla ser likadana ut. Långa hårsvall. Livrädsla för att klippa ens topparna. Då vill jag klippa av mig håret i ren trots för jag varken kan eller vill se ut som alla andra. Ändå vill jag ha långt hår igen. Ack, denna beslutsångest. Ack, dessa i-landsproblem. ;-)
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  6. Åhh vad kul att du tänker så för när jag har sagt att mitt hår har ändrats med min utveckling så tittar folk lite konstigt på mig ;) Detta år har det verkligen hänt massor i min process med mig själv och även med håret som nu är väldigt kort!!

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Blir så glad av alla kommentarer som visar att vi är fler och du är så fin i ditt nya korta hår! Kram

      Radera