söndag 5 oktober 2014

Livet är ett sorgearbete. Den som inte inser det blir aldrig riktigt lycklig.

Vissa dagar är det mindre roligt. Vad man än gör. Helt enkelt. Livet är så. Upp och ner. För alla. För mig. För dig. Ibland händer saker utanför vår kontroll och sfär men som ändå påverkar oss ganska mycket. Utanför vår tankekraft. Jag är ingen olyckskorp eller domedagsprofet. Jag vet bara att allt vänder. Hela tiden. Mitt verktyg som fått mig att förhålla mig till det hela på ett mer balanserat sätt är yoga och meditation. Det vet ni. Att hitta balansen när det stormar, är krångligt eller helt enkelt bara lite motigt. Om inte jag visar hela mig, hur ska du då kunna visa hela dig?
   Jag har också skrivit några gånger om lagen om attraktion, som säger att det vi fokuserar på, det attraherar vi. Nja. Säger jag. Igen. För livet sker. Ibland oavsett vad vi tänker. Vad vi önskar. Jag hör på nyheterna att självmorden ökar bland unga vuxna i Sverige, i åldern 18-24 år, trots alla lyckoaffirmationer, trots alla dunkningar i ryggen och hejarop, trots alla självhjälpsböcker som säljer som smör i solsken. Kanske är det just det som gör att människor får ångest och känner någon slags skuld när de inte mår bra? Jag borde tänka mig glad och lycklig! Eller människor som helt enkelt utelämnar stora delar av sitt liv, för att inte verka misslyckade i kontakten med andra. Det är så svidande sorgligt. För om vi inte vågar berätta hur vi mår och har det när det är tungt, hur ska vi då få hjälp? Ibland behöver vi andra. Vi är ju trots allt här tillsammans.
   Läser en balanserad och bra artikel av Åsa Erlandsson med titeln Pessimist, javisst! (Du behövs också) Och det är naturligtvis lite provokativt i dessa lyckotider som vi lever i. Men också ganska befriande. Hon skriver om olika sorters pessimister, de som är realister och som ändå gör det bästa av sina situationer eller de som sätter sig på rumpan och säger -vad var det jag sa? För vi behöver naturligtvis det glada och kreativa. Men vi behöver också svärtan för att se ljuset i vår dualistiska värld, se att ingen människa är lycklig hela tiden (vad nu det är) och det är faktiskt som livet är. Upp och ner. Hit och dit. Stunder av sorg. Tider av glädje. Allt finns. Jag läser ett fantastiskt citat av Kristina Lugn: Livet är ett sorgearbete. Den som inte inser det blir aldrig riktigt lycklig. När man tränger in i de orden visar de åter hennes storhet i formuleringar.
   Som jag gillar satir och ironi. För att med de verktygen kommer man åt det gigantiska som kan tyckas övermäktigt för en liten människa. Och att vi vågar prata med varandra om att vi inte alltid är så lyckade, så stylade, så harmoniska, så balanserade och vackra. Jag tror inte att någon är det. OAVSETT vad de säger. För munnen vill gärna berätta om allt som man önskar. Så mycket att man nästan tror att man är frisk fast man kanske har en svår sjukdom, en skada eller vad det nu än handlar om. Jag kan ärligt säga att mina fem diskbråck har lärt mig mer om mitt liv, vad jag kan, hur jag kan kämpa och hitta glädjen och styrkan än någon självhjälpsbok. Eller när min mamma dog, då började min egen personliga utvecklingsresa. För vi har det i oss. Men även det andra. Det som gör oss låga ibland. Jag vill bejaka hela människan. Hela mig. Hela dig. Det är helt ok att förändringar tar tid. Att det gör ont ibland. Att det svider utan att vi kan härleda allt. Att ledsamhet övermannar mig precis som glädje. Båda lika välkomna. Egentligen. Idag är det en sådan dag då jag helst vill gömma mig under ett täcke.

8 kommentarer:

  1. Jag klappar på täcket. Känner igen. Fast jag kommit långt ifrån det allra deppigaste i mig. Jag tackar också yogan och meditationen.
    Därför kan jag sitta här och klappa dig. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marika, det känns skönt. Och ja, så är det ju yogan och meditationen lyfter en, men jag tycker att vi behöver visa oss när vi är små och inte så kaxiga också. Just idag med tanke på alla unga människor som inte alls har det bra, så dåligt att de tar sitt liv. Kanske blir man extra berörd när man känner människor som råkat ut för att ens mamma eller pappa eller ens syskon eller ens barn faktiskt tagit livet av sig. Ja det är hårt. Jag är inte personligen drabbad på något sätt men jag försöker tänka hur det ska vara för dem jag känner. När nyheterna lästes upp blev jag så låg. Kram kram

      Radera
  2. Tack! Jag blir glad av att läsa detta. Kanske för att jag ofta känner mig skyldig till att ta ut och tala för mycket om det som är mer negativt. Fast samtidigt är jag även stolt över det. Stolt för att allt faktiskt inte är bliss och stjärnströssel, hur mycket man än upprepar detta och skriver om det. Visst ska man vara positiv, men det blir så överdrivet i de yogiska kretsarna ibland. Att man tittar snett på dem som berättar att "just nu är det skit!". Vem är ärligast egentligen?
    En stor varm kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Carina, jag visste att du skulle kommentera :) Ja jag är också lite trött på "heligheten" ibland och vi vet ju att alla mår skit ibland, helt enkelt! Inte för att man ska grotta ner sig för mycket men allt måste få finnas i min värld. Stor kram tillbaka!

      Radera
  3. Tror, som du, att livet också "bara händer", att man visst styr sitt eget liv, men att man samtidigt måste få känna de här hopplösa känslorna ibland. Det är väl att vara människa? Stor kram, och hopp om att det känns bättre snart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är nog det :) Stor kram och jag känner mig låg, men vet att det vänder så småningom. Eller snart!

      Radera
  4. Jag hade också en tyngre dag igår. Absolut är det så för alla. Fast kunskapen att tankar skapar känslor har hjälpt mig väldigt mycket, som lagen av attraktion delvis går ut på. Blev inspirerad att skriva ett inlägg om det. Fast har inte tiden nu. Tack för det. Kram Ulrika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är klart att tankarna styr en hel del. Men inte allt. Det händer ju faktiskt saker som påverkar dig, som ligger utanför din sfär. Inte för att måla upp hemskheter, men olyckor och sjukdomar och annat jobbigt. En god vän till mig förlorade ett barn i leukemi, då kan man tänka tusentals tankar om att man vill att barnet ska bli friskt men det händer ändå inte. Då blir det bara cyniskt i min värld. Eller de jag känner som har närstående som tagit livet av sig...Vi måste våga prata om det också. Och livet i sig är ingen räkmacka alltid, och det är ok. Och tittar man på personlig utveckling brukar de flesta säga att de lärt sig mest av sina svårigheter, så är det för mig också som jag skriver. Jag gillar balans, att vi vågar prata om alla delar även om vi inte fokuserar på allt. Det var min tanke. Kram och tack!

      Radera