fredag 4 juli 2014

Sound sadhana

Jag gör min yoga för mig själv. För mig. Och själv. Eller ensam. Hur man nu vill uttrycka det. Och det är så jag gör. Åker på kurs någon eller några gånger per år. Men när man sjunger den indiska ragan, sound sadhana, när jag försöker lyfta den både uppåt och nedåt, då kan man gärna vara fler personer. Och jag har tappat min raga på vägen, inget snack om det. Men nu kom min dotter hem och inspirerade mig. Och vi sitter tillsammans på den mjuka mattan. Solen kastar grenmönstret genom fönstret och det är en skön morgon. Min röst låter som den kom från en burk som varit stängd. Vem bryr sig? Jag struntar fullkomligt i det och efter en stund så ändras det lite. Och jag öppnar min mun ordentligt, försöker hålla tonen, svårt men härligt. Och vi sitter där tillsammans och jag blir helt enkelt glad av ljuden. GLAD. I min kropp. Med mig själv. Med min dotter. Ibland är det underbart att vara fler än en. Och jag mailar min lärare inom sound sadhana och hon säger att det är viktigt att inte mixa två olika practices som det är. Yogan och så en paus och sedan sången. Eller tvärtom. Det är skönt. Att jag har flera guider att lita till. Och att det är så det ser ut inom det jag tränar.

Bilden på Natasha Ahmad är tagen av Dan Lindberg

2 kommentarer:

  1. Det låter spännande! Och du överraskar mej, du går hela tiden framåt på många olika sätt! Heja! /L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja kanske det. Jag är intresserad av så mycket olika men som ändå hör ihop :)

      Radera