måndag 21 juli 2014

Kapitulation

När jag ligger naken på magen och kvinnornas fötter är långt nere i min inoljade kropp så far tankarna. Och det är lite skönt. För när jag inte tänker känner jag alldeles för väl vad det är som sker. Det jag känner idag är nytt, det gör ont ända ner i benen. I skelettet. Som om det inte fanns någon plats att fly till. Jag gråter så det skvalar. Jag kvider när dr V trycker på min vänstra skinka, långt in i ischiasnerven. Jag till och med ber honom sluta. Bönar och ber. Det är smärtsamt. Vitt och hårt. Och så lättar det. Han masserar min sköldkörtel, min högra sida vid nyckelbenen och armen som jag inte fått upp på ryggen är plötsligt ända upp.  Handen mot nacken. Men det är hårt när det hårda släpper. Han säger att om han inte skulle vara så tuff vid högerarmen så skulle den bli fast i sin låsning och inom ett par år skulle jag inte kunna röra den. Jag vet intuitivt att han har rätt.
  Vi pratar om ålder. I en ung kropp känns det inte på samma vis. Vi pratar om skador och blockeringar. Han är klok. Vijay vet vad han gör. När jag sitter upp och hans fötter löper längs min ryggrad så strilar tårarna men han sjunger. Sjunger inifrån sitt hjärta till mitt. Jag tänker att jag inte står ut och så är det över. Jag är öm i hela kroppen. Men jag vet att det gör mig gott. VET.
   Möter ett svullet ansikte i spegeln. Äter lite frukost. Dricker kaffe. Det känns starkt. En hackspett sitter i en kokospalm bredvid och skyarna far över himlen. Det blåser en skön vind och palmerna rasslar, stora träd med blommor som jag inte vet vad de heter, böjer sig åt olika håll. En elefant låter arg på andra sidan, hörde honom igår också. De som jobbar med dem brukar tvätta elefanterna i floden. Tempelsången är låg. Jag vet att smärtan är ett minne. Jag tänker inte hänge mig åt den. Men vet samtidigt att smärta och rädsla är oerhört nära sammanflätade. Imorgon är en annan dag. Idag har jag kapitulerat, gråtit, hostat upp skräp och lämnat det.

6 kommentarer:

  1. Så intressant. Så inspirerande.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Modigt att klara av smärtan utan att fly. Tack för att du delar man vill bara läsa mer. En till bok!? Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Ulrika, du läser mina tankar :) Kram och tack för dina värmande ord!

      Radera