Explosion i mitt inre

Igår blev jag arg. Sådär jättearg. En explotion i mitt inre, något fördröjd till kvällen. Samtidigt blev jag besviken och ledsen. Frustrerad. Varför kan kvitta. Men den där sorgen som sticker upp sitt vita ansikte när jag minst av allt vill kännas vid den, den finns. Och jag påminner mig att en sorgreaktion är en naturlig reaktion på en känslomässig förlust. Punkt. Inget annat. Vad förlusten är består av. Och ja, till 99 % handlar det om relationer. Innan jag kom i kontakt med sorgbearbetningen som metod så vet jag att mina känslor lekte berg- och dalbana med mig. Jag kunde inte styra eller kontrollera. Allt kom ut, osorterat som i en explosion. Jag förstår att jag skrämt människor med detta. Jag förstår det ännu tydligare nu när jag själv faktiskt på något plan iakttar mig själv. Och när det händer, för det gör det, det är en del av att vara människa att gå igenom förluster, så vet jag på något vis att initialt måste allt ut. Men bara det som är aktuellt. Ingen lång historia av åratal av ledsamhet tillbaka. Nej den har jag läkt. Det är det nya som jag måste hantera. Jag vet också att yogan givit mig insikter i hur jag fungerar och att känslor är stormar på ytan. Men ibland finns de där. Helt enkelt. Igår kväll pratade jag ur mig allt kring den aktuella händelsen, med min man. Öste ut det. Utan att höja rösten. Utan att bli arg igen utan låta den första vreden ta hand om just ilskan. Nej det är inte farligt att bli arg, tvärtom, ibland är det en drivkraft att få saker att hända. Att gå vidare. Men jag vill inte lämna något halvfärdigt, ni som känner mig nu vet att jag inte vill ha något i ryggen som gnager. Jag vill vara så fri jag kan. För min del betyder det att jag bejakar min personlighet, snabb och eldig ibland, men utan att hänge mig.  Jag går in i känslan för att kunna gå ur den. Jag stoppar inte undan den och försöker lösa den med stenhård träning eller något annat frigörande beteende som att äta eller dricka. Jag stannar i den. Talar igenom det hela. Ser saker falla på plats. Ser min del i det hela. Ja den finns ju alltid där, hur gärna man än vill stoppa huvudet i en låda och inte se det. Sedan går jag vidare. Ibland genom en återkoppling till den det gäller, ibland inte. Allt har inte enorma proportioner utan är vardagshändelser som kanske blir större för att jag jobbat mycket, ätit lite och sovit lite taskigt. Jag är tacksam. Men det hindrar ändå inte att förlusten gör mig svag och liten. Jag måste se det för att orka vara stor och stark igen. Ingen är bara en sak hela tiden. Men att bli medveten gör det ändå på något vis enklare. Och när vissa situationer kommer upp igen och igen, då vet jag att det handlar om mönster. Och gör mitt bästa för att ändra delar så att jag inte fastnar i gammal bråte. Nog är det skönt att hitta metoder och verktyg? Att kunna läka sig själv i vardagen också? Skön helg önskar jag er!