Flyter upp som korkar

Ser på Så mycket bättre på tv. Kvällens huvudperson, Ulf Dageby, berättar om en händelse som format honom mycket och hela hans liv. Det var en dramatisk händelse. Hans pappa sade hejdå innan han reste iväg, dog under bortavaron och kom alltså aldrig  tillbaka. Det, sade Dageby, hade fått honom att känna att en katastrof alltid väntade runt hörnet. Prägligen var stor. Det klack till i mig. Det kan ju vara vilken händelse som helst som får oss att agera, fungera och tänka på ett visst sätt, från barndomen då alla mönster sätts.
   Den yogan jag gör nu har gett mig tillgång till en mängd minnen. Jag delade ett svårt minne här. Men alla är inte av den karaktären. Inte så tuffa. Men de flyter upp som korkar och ger mig nycklar och pusselbitar. Svårt att beskriva i ord men det är en magisk process och något som jag är mitt inne i. Efter tv-programmet satt vi och pratade om vad som vi vet eller tror hade färgat oss. Om vi tänkte oss tillbaka långt bak i våra liv. Och bara sådär så flyter ännu ett minne upp som är en verklig nyckel till hur jag tänker och fungerar;
   Jag är 7 år. Magen värker och trots att jag får ha min fina underklänning och snurrar så kjolen står rakt ut så vill jag inte riktigt. Jag hör pappa och mamma diskutera det hela. Känner in oron i deras lågmälda röster. Det slutar med att jag och pappa åker till sjukhuset. Då har jag riktigt ont i magen, sedan är minnena svaga ända tills jag vaknar upp i en sjukhuskorridor. Jag mår jätteilla. Jag vet inte riktigt var jag är men förstår att jag är kvar på sjukhuset. Ser inte min pappa någonstans. Ingen vuxen som vill prata med mig. Efter en stund körs jag in på en sjukhussal. Jag ligger bredvid världens snällaste kvinna med en morgonrock med stora rosa rosor på. Jag tittar på den sidenliknande rocken och de klädda knapparna och längtar efter min egen mamma. Det slår mig med kraft inombords - de vet ju inte var jag är! Jag är 7 år och inser att jag måste agera och fixa för att de ska hitta mig. Jag får kvinnan i sängen bredvid att gå ut med mig i korridoren. Fast det gör så ont att gå och mitt blindtarmsärr stretar och jag går böjd som en liten gubbe. Vi hittar telefonen och jag kan mitt telefonnummer. Stolt upprepar jag 11918. Och hon ringer. Mamma svarar, blir totalt ställd (har jag förstått senare) eftersom ingen hade pratat med mig. De var precis på väg till sjukhuset för att hälsa på mig.
   I min värld så styrde jag upp det hela. En känsla som jag oftast burit med mig. Jag måste ordna det här själv för ingen annan kommer att göra det. Ansvaret har legat tungt på mig många gånger men jag har alltid tagit det för jag har inte sett något alternativ. Kanske låter det som en lång växling att dra på ett gammal barndomsminne? För mig är det klockrent. Jag förstod plötsligt mig själv. Lite bättre. Och det blev så lent och varmt inombords. För att jag hittade en del av min egen historia. Och ja, vården på sjukhus och sättet att kommunicera eller icke-kommunicera med barn har ju blivit så annorlunda. Hoppas jag. Hela vägen. Men tänk att min minnesbank sitter inne med så många delar av mig. Nu när jag får tillgång till dem via min yoga kan jag inte annat än böja mitt huvud djupt. Till mig själv. Men allra mest till min lärare. En del av min egen historia blev synlig i lördags kväll.