Lyckorus

Ibland är det hårt och svårt i yogan. Man ställer sig frågan över varför helt enkelt. För att det kostar. Men ibland är det ju faktiskt tvärtom. Man åker som i vindlande rutschkana av energi. Flödet känns oändligt och lyckokänslan tar över kroppen. Igår på min sista lektion när alla låg i savasana så hörde jag ett lätt fnitter. Ett bubbel som steg i en av eleverna. Hon nästan skakade av skratt och efteråt berättade hon om lyckan som invaderade henne. Känslan av glädje. Den rena oförfalskade. Den som i hennes fall utlöstes av att våga gå bakåt. Det där oväntade. Otippade. När jag ser det i mina elever blir det dubbel glädje. När jag vet hur det känns och ser det hända i andra. Det är stort och det är det som gör att jag traskar på med mina terminskurser. För efteråt när vi pratade allihopa så insåg jag att det är terminskursen som får människorna att gå vidare. Som faktiskt uttrycker det som att jag har tålamod med dem, att jag orkar stå kvar när de svajar. Att ha den här konstanta träningen och att gruppen också för yogan framåt. Mest av allt tror jag själv att det handlar om att dels få gruppträning med korrigeringar varje vecka men även de läxor jag ger. Som faktiskt får människor att träna hemma också. En bra kombination när du inte löser det på annat sätt. Solen inombords delas till hundra små solar. Det är stort. Lyckorus som breder ut sig.