Prislös vinst

Javisst ja  du är ju ledig på fredagar. Så säger man till mig på mitt jobb. Ledig? Njae. Men jag är inte där, på det jobbet. Jag är ju på mitt egna jobb. Som kan se så olika ut. Det är fantastiskt och när jag tänker tillbaka på allt jag gjort i mitt företag på kvällstid och helger så är det en hel del. För att jag vill. För att jag velat det hela tiden. Men nu när jag har tid på dagtid att spela med också så blir det ännu mer som jag vill ha det. Jag har samtal, sköter bokföringen och har även tid till promenad och yoga. På dagen. Det är så otroligt befriande - jag kan inte med ord nog beskriva det. De flesta frågar vad jag förlorar på det. I pengar. Jag förlorar ingenting. I pengar. För jag tjänar ju faktiskt också pengar på det jag gör på Stillastund. Men jag vinner annat. Det där som är prislöst. Det går inte att sätta ett futtigt pris i kronor och ören på det jag får ut av att få ägna mig helhjärtat till skrivandet och att möta människor i läkande samtal eller individuell yoga. Det är stort för mig. Det växer hela tiden trots att jag egentligen aldrig marknadsfört mig mer än det jag skriver här och på FB. Rättså mäktigt är det. Men jag har också låtit det ta tid. Att få växa organiskt som jag tror är det bästa.
   Jag hade ett företag tillsamman med en person tidigare i mitt liv. Det slet så hårt på mig. Oron över pengarna och att inte få ihop det. Vi jobbade heltid med företaget och hade så olika inställning till det där, min partner och jag. Hon var lättsam och oroade sig aldrig. Hon skaffade barn mitt i alltihopa och jag kände att jag skulle dra runt allt ensam för två. Det var en börda som inombords växte till struma, alltså en förstorad sköldkörtel. Så här i efterhand ser jag det tydligt, inte minst när jag tittar på bilder av mig själv. Plötsligt hade sköldkörteln svällt ut till en stor muffins där jag hade haft en halsgrop. Sedan följde år av provtagning med stora nålar i halsen. Diskussioner om eventuell operation som tack och lov utmynnade i ingenting eftersom de blodprover och tester som tagits aldrig visat någon påverkan. Sen vet ju både jag och ni att de där testerna är trubbiga och mäter inte allt. Men det är en annan historia. Det jag vill skriva om är att då var jag inte redo att ta två personer vidare. Men jag var redo för min egen del. Det förstod jag inte heller då. Ibland tar man omvägar. Och företaget lade vi ner. Allt inom mig andades en stor känsla av nederlag. Partnern? Tja hon hade fina kontakter och gick vidare på sitt sätt. Flyttade från stan och idag är det en människa som inte finns i mitt synfält längre. No hard feelings, så kan det gå när man är mer olika än man vet om. Och jag. Jag fick jobbet jag fortfarande har idag. Inte mitt drömjobb men ett jättebra jobb i den branschen. Mitt drömjobb har jag skapat själv, skapar jag själv hela tiden i mitt företag. Coolt eller hur?!
   För nu är jag mer än redo för mitt företagande och har i 3,5 år drivit mitt företag.  Började med en yogagrupp vecka. Jag har elever som gått hos mig hela tiden, det är mäktigt.  Nu är det fyra grupper per vecka. Idag har jag även en hel del individuella lektioner. Jag har grupper och individer i sorgbearbetning. Jag och en forskare har ansökt om pengar för att göra en interventionsstudie i yoga. Och ja, jag har faktiskt också skrivit en bok. Och visstja, jag har ju också certifierat mig som handledare inom Medveten Andning. Det gick av bara farten. Liksom alla mina vidareutbildningar i yogan. Långa kurser varje år. Korta kurser varje år. Allt har gått.
    Inget i detta har haft en drivkraft i pengar. Det har varit helt andra saker som drivit och peppat mig. Och jo, det är klart att man behöver pengar. Det är klart att man vill tjäna pengar. Men det är inte min drivkraft. Det är så otroligt viktigt för mig att säga. Jag tror på passion. Jag tror på att en människa har en tanke, en dröm som sedan realiseras bit för bit. Om jag kan så kan du! Yogan har också fått mig att ta fram mina gåvor och förvaltar dem. Utan att skämmas. Utan att tänka - vem tror jag att jag är. Till slut har jag vågat det. Ibland har det varit en kamp. Ibland har min dåliga självkänsla stigit och slagit mig själv i tinningen. Men nu är jag ändå på väg. Processen tar mig vidare. För första gången litar jag fullt ut på den. Min prislösa vinst är att jag är fri inuti, fri att göra vad jag vill. Det är du också! Tänkte först att ett sådant här inlägg kan jag inte skriva. men jo det kan jag för jag vill peppa dig också. Och faktiskt skriva att det går. Att jag har gjort det. Gör det hela tiden. Men även att påminna mig själv. God helg!

Ja det är jag som sitter i padmasana och gör kaki mudra. Fotograf är Dan Lindberg

Få mer plats inombords

Läkande samtal. Stilla samtal. Sorgbearbetning som förlöser och läker. Det är en fantastisk metod. Den är känslomässig, ingen terapi. Och ändå. När jag tar del av människors historia, när jag delar min så blir summan större än innan vi började. Det är som små mirakel i vardagen. Min verksamhet som handlar om förluster och läkning, den växer stadigt. Nästan så jag kan höra det. Varje gång någon har avslutat sin kurs hos mig så har jag en ny. Män. Kvinnor. Unga. Gamla. Alla med sin speciella förlust och relation som behöver läkning. Och ändå. Ändå finns det så otroligt mycket gemensamt. Det jag kan se är att vi grundlägger så oerhört mycket i barndomen. Vad det än handlar om. Och att hitta de delar som inte är klara, det är inte svårt. Det svåra kan ibland vara att släppa taget om det man vant sig vid att tänka. Framför allt det man tänker om sig själv. Mitt hjärta svämmar över. Jag blir en lyssnare som deltar aktivt. Utan att säga något. Ett hjärta med öron. Det är en sådan skillnad på ett sådant samtal jämfört med vilket samtal som helst. När någon får din odelade uppmärksamhet. Lyssnar på svårigheter, övergrepp och trassel. Eller bara de "vanliga" sorgerna som vi alla genomgår. Livet. Det kan låta så svårt. Men effekten är tvärtom. Man blir lättare. Hittar sin glädje tydligare. Inser att de där ouppklarade delarna, relationerna, de mår bäst av att läkas. Där man använder olika verktyg som ursäkter och förlåtelser och andra viktiga känslomässiga yttranden. Allt elegant sammanfogat i slutet. Jag skulle kunna skriva hela dagen lång om de hjältar jag träffar. De som vill få mer plats inuti. Läkande samtal.

Flyter upp som korkar

Ser på Så mycket bättre på tv. Kvällens huvudperson, Ulf Dageby, berättar om en händelse som format honom mycket och hela hans liv. Det var en dramatisk händelse. Hans pappa sade hejdå innan han reste iväg, dog under bortavaron och kom alltså aldrig  tillbaka. Det, sade Dageby, hade fått honom att känna att en katastrof alltid väntade runt hörnet. Prägligen var stor. Det klack till i mig. Det kan ju vara vilken händelse som helst som får oss att agera, fungera och tänka på ett visst sätt, från barndomen då alla mönster sätts.
   Den yogan jag gör nu har gett mig tillgång till en mängd minnen. Jag delade ett svårt minne här. Men alla är inte av den karaktären. Inte så tuffa. Men de flyter upp som korkar och ger mig nycklar och pusselbitar. Svårt att beskriva i ord men det är en magisk process och något som jag är mitt inne i. Efter tv-programmet satt vi och pratade om vad som vi vet eller tror hade färgat oss. Om vi tänkte oss tillbaka långt bak i våra liv. Och bara sådär så flyter ännu ett minne upp som är en verklig nyckel till hur jag tänker och fungerar;
   Jag är 7 år. Magen värker och trots att jag får ha min fina underklänning och snurrar så kjolen står rakt ut så vill jag inte riktigt. Jag hör pappa och mamma diskutera det hela. Känner in oron i deras lågmälda röster. Det slutar med att jag och pappa åker till sjukhuset. Då har jag riktigt ont i magen, sedan är minnena svaga ända tills jag vaknar upp i en sjukhuskorridor. Jag mår jätteilla. Jag vet inte riktigt var jag är men förstår att jag är kvar på sjukhuset. Ser inte min pappa någonstans. Ingen vuxen som vill prata med mig. Efter en stund körs jag in på en sjukhussal. Jag ligger bredvid världens snällaste kvinna med en morgonrock med stora rosa rosor på. Jag tittar på den sidenliknande rocken och de klädda knapparna och längtar efter min egen mamma. Det slår mig med kraft inombords - de vet ju inte var jag är! Jag är 7 år och inser att jag måste agera och fixa för att de ska hitta mig. Jag får kvinnan i sängen bredvid att gå ut med mig i korridoren. Fast det gör så ont att gå och mitt blindtarmsärr stretar och jag går böjd som en liten gubbe. Vi hittar telefonen och jag kan mitt telefonnummer. Stolt upprepar jag 11918. Och hon ringer. Mamma svarar, blir totalt ställd (har jag förstått senare) eftersom ingen hade pratat med mig. De var precis på väg till sjukhuset för att hälsa på mig.
   I min värld så styrde jag upp det hela. En känsla som jag oftast burit med mig. Jag måste ordna det här själv för ingen annan kommer att göra det. Ansvaret har legat tungt på mig många gånger men jag har alltid tagit det för jag har inte sett något alternativ. Kanske låter det som en lång växling att dra på ett gammal barndomsminne? För mig är det klockrent. Jag förstod plötsligt mig själv. Lite bättre. Och det blev så lent och varmt inombords. För att jag hittade en del av min egen historia. Och ja, vården på sjukhus och sättet att kommunicera eller icke-kommunicera med barn har ju blivit så annorlunda. Hoppas jag. Hela vägen. Men tänk att min minnesbank sitter inne med så många delar av mig. Nu när jag får tillgång till dem via min yoga kan jag inte annat än böja mitt huvud djupt. Till mig själv. Men allra mest till min lärare. En del av min egen historia blev synlig i lördags kväll.

IKEA - lite yoga i vardagen

Mycket arbete och lite datortid rent privat. Så har min vecka varit. Och idag har vi möblerat om. Flyttat runt. Mattan från köket till glasverandan. Mattan i glasverandan och bordet i glasverandan finns på Blocket. Stolarna i snickarboden. Så länge. Allt har bytt plats och flyttats hit och dit. Underbart att möblera om!
    Vi har köpt en liten tvåsitssoffa till, likadan som den vi har och så har vi gjort en soff-hängplats i glasverandan. Där vi kommer att få plats. Med vuxna barn. Med barnens vänner och respektive. Och ett nytt smäckert matbord när vi är många. Som kan dras ut. Ser precis ut som jag hade tänkt mig. Önskat mig. Plötsligt fanns det där. (nä jag säger inget om synkroniciteten :)) Och vi har städat. Storstädat. Skurat hela huset. Hela dagen lång. Så behövligt.
    Och så det här med att skruva ihop något från IKEA. Det finns nog inte en enda människa som handlat där som inte någon gång har kört fast. Tror jag. Förr när vi handlade så var det mycket ilska och svordomar. Speciellt om det var många skruvar. Man förberedde sig på att det skulle gå fel. På ett riktigt bakvänt sätt. Sedan har det successivt förändrats så att jag och mannen har känt att jo, okay, det fungerar nog till slut. Inga tårar, inget trassel. Men idag, idag var det som en liten glädjedans i sig. Allt flöt fint. För när man tittar på ritningen så ser man exakt alla detaljer. Var allt ska vara, vilket håll det ska vara vänt åt. Men man måste vara noggrann. Ta allt i rätt ordning, annars blir det fel. I sämsta fall får man göra om. Från början. Mmm. Känner vi igen det? Ja nog är det lite yoga över att fixa sitt eget hopskruvade bord? Soffan var lätt som en plätt. Vi har bytt plats på allt och det är inte helt klart, fattas en stor bild över matsalsbordet och så där. Men ändå, liten söt känsla inför julen och alla som kommer hem finns ännu mer i mig nu. I köket står mina små hyacinter och i fönstret en glad amaryllis som började slå ut idag. Lite adventskänsla inför det som komma skall. Och jag tackar IKEA för påminnelsen idag om att förbereda sig, titta noggrant, göra exakt det som står och så simsalabim! där finns resultatet.

Inte ett enda måste

Vilotid. Det är så jag ser på november. Som en tid att ladda sin energinivå och våga vara långsam. Tvärtemot vad man brukar säga. Pratar man om energipåfyllnad i vårt land så pratar man ofta om solsken och bad. För mig ligger det sköna i att i en dag som är ganska grå utanför fönstret så finns inte ett enda måste. Inte ett enda! Javisst vill jag ha frisk luft varje dag och känna att syret kommer in i mig från promenader. Men jag behöver inte om jag inte vill. Jag har alltid tyckt om november. I hela mitt liv. Har ofta känt mig udda och att människor nästan inte tror på mig. Det är lite lustigt. Men som vanligt så har vi ofta "sanningar" som ska gälla alla. Jag har inget problem men den som känner att för att ladda batterierna - då måste jag resa till värmen. För mig ser energipåfyllnaden ut som att jag har släppt alla måsten. Precis alla. Yogar morgon och kväll, ibland en av gångerna, ibland ingen gång. Allt är okay. Jag promenerar ofta på lunchen, men vill jag inte en dag så låter jag bli. Helt utan dåligt samvete. Så skönt. Njuter av att vara i trädgården där allt ser lite halvdant ut nu. Vi har rensat rent och frosten täcker gräset på morgnarna. Vackert som en utsmyckning i sig. Träden kala. Granarna täta. Hästarna som galopperar på ängen utanför frustar och andedräkten står som en plym ur näsborrarna.
   Jag vilar i tankar. Ibland av att inte tänka. Läser inte så mycket som jag brukar. Lite semester från allt jag tror att jag måste göra. Det är vad november ger mig.  Försöker följa rytmen i naturen. Som jag känner så nära mig, ännu mer när vi bor på landet som nu. Precis som när kroppen kan bli hur mjuk som helst efter ett uppehåll i yogan, så tror jag också att sinnet kan bli hur mjukt som helst utan att känna av några måsten eller stress. Javisst, jag jobbar och jag gör den delen av tillvaron. Men resten. Så kravlöst. Så skönt. Jag laddar upp mig med att inte tvinga mig till något, inte känna pressen av någonting. Är inte detta energipåfyllnad om något? Att en månad om året få ha det så långsamt och stillsamt.

Lyckorus

Ibland är det hårt och svårt i yogan. Man ställer sig frågan över varför helt enkelt. För att det kostar. Men ibland är det ju faktiskt tvärtom. Man åker som i vindlande rutschkana av energi. Flödet känns oändligt och lyckokänslan tar över kroppen. Igår på min sista lektion när alla låg i savasana så hörde jag ett lätt fnitter. Ett bubbel som steg i en av eleverna. Hon nästan skakade av skratt och efteråt berättade hon om lyckan som invaderade henne. Känslan av glädje. Den rena oförfalskade. Den som i hennes fall utlöstes av att våga gå bakåt. Det där oväntade. Otippade. När jag ser det i mina elever blir det dubbel glädje. När jag vet hur det känns och ser det hända i andra. Det är stort och det är det som gör att jag traskar på med mina terminskurser. För efteråt när vi pratade allihopa så insåg jag att det är terminskursen som får människorna att gå vidare. Som faktiskt uttrycker det som att jag har tålamod med dem, att jag orkar stå kvar när de svajar. Att ha den här konstanta träningen och att gruppen också för yogan framåt. Mest av allt tror jag själv att det handlar om att dels få gruppträning med korrigeringar varje vecka men även de läxor jag ger. Som faktiskt får människor att träna hemma också. En bra kombination när du inte löser det på annat sätt. Solen inombords delas till hundra små solar. Det är stort. Lyckorus som breder ut sig.

Hit och dit

Min helg känns som ett virrvarr. Lördagen fin och mjuk med yoga, trädgårdsarbete och långmiddag med vänner som hade gjort långkok. Pulled pork. Jag säger bara det. Himmelskt gott. Sedan en söndag med vekhet och sköra känslor. Jag pendlar verkligen. Förstår att det handlar om just det som jag gör nu. Det vill säga; Jag har skickat mitt material till min förläggare och mitt i natten kommer jag på två bilder jag glömt att skicka. Lite lätt panikkänsla. Varför vet jag inte för inget är ju hugget i sten och hon har precis börjat. Men så där håller det på. Det är svårt att jobba fullt ut på alla mina jobb just nu. Det är som energin börjar tryta och känslan av nedstämdhet infinner sig. Vi går en långpromenad, solen strålar men vinden är kall och bitig. Det sammanfattar mig just nu. Allt är soligt och glatt men ändå är det lite kallt. Jag vet att jag tänker på vad andra ska tänka. Nu när jag hänger ut mitt hjärta, mitt innersta. Min dotter påminner mig om att jag var likadan när jag började blogga. Lite hudflängd nästan. Sedan växte jag in i det och jag har delat mer och mer utan att någonsin känna mig obekväm. Puh. Det känns som en lång väg just nu och ändå har jag gjort så mycket. Min gråtmildhet och vekhet mitt i kroppen känns lite tuff just nu. Hit och dit. Just så. Stannar i det för inget annat finns att göra förstås. Men snart så...

Explosion i mitt inre

Igår blev jag arg. Sådär jättearg. En explotion i mitt inre, något fördröjd till kvällen. Samtidigt blev jag besviken och ledsen. Frustrerad. Varför kan kvitta. Men den där sorgen som sticker upp sitt vita ansikte när jag minst av allt vill kännas vid den, den finns. Och jag påminner mig att en sorgreaktion är en naturlig reaktion på en känslomässig förlust. Punkt. Inget annat. Vad förlusten är består av. Och ja, till 99 % handlar det om relationer. Innan jag kom i kontakt med sorgbearbetningen som metod så vet jag att mina känslor lekte berg- och dalbana med mig. Jag kunde inte styra eller kontrollera. Allt kom ut, osorterat som i en explosion. Jag förstår att jag skrämt människor med detta. Jag förstår det ännu tydligare nu när jag själv faktiskt på något plan iakttar mig själv. Och när det händer, för det gör det, det är en del av att vara människa att gå igenom förluster, så vet jag på något vis att initialt måste allt ut. Men bara det som är aktuellt. Ingen lång historia av åratal av ledsamhet tillbaka. Nej den har jag läkt. Det är det nya som jag måste hantera. Jag vet också att yogan givit mig insikter i hur jag fungerar och att känslor är stormar på ytan. Men ibland finns de där. Helt enkelt. Igår kväll pratade jag ur mig allt kring den aktuella händelsen, med min man. Öste ut det. Utan att höja rösten. Utan att bli arg igen utan låta den första vreden ta hand om just ilskan. Nej det är inte farligt att bli arg, tvärtom, ibland är det en drivkraft att få saker att hända. Att gå vidare. Men jag vill inte lämna något halvfärdigt, ni som känner mig nu vet att jag inte vill ha något i ryggen som gnager. Jag vill vara så fri jag kan. För min del betyder det att jag bejakar min personlighet, snabb och eldig ibland, men utan att hänge mig.  Jag går in i känslan för att kunna gå ur den. Jag stoppar inte undan den och försöker lösa den med stenhård träning eller något annat frigörande beteende som att äta eller dricka. Jag stannar i den. Talar igenom det hela. Ser saker falla på plats. Ser min del i det hela. Ja den finns ju alltid där, hur gärna man än vill stoppa huvudet i en låda och inte se det. Sedan går jag vidare. Ibland genom en återkoppling till den det gäller, ibland inte. Allt har inte enorma proportioner utan är vardagshändelser som kanske blir större för att jag jobbat mycket, ätit lite och sovit lite taskigt. Jag är tacksam. Men det hindrar ändå inte att förlusten gör mig svag och liten. Jag måste se det för att orka vara stor och stark igen. Ingen är bara en sak hela tiden. Men att bli medveten gör det ändå på något vis enklare. Och när vissa situationer kommer upp igen och igen, då vet jag att det handlar om mönster. Och gör mitt bästa för att ändra delar så att jag inte fastnar i gammal bråte. Nog är det skönt att hitta metoder och verktyg? Att kunna läka sig själv i vardagen också? Skön helg önskar jag er!

Systrarna från Indien

Jag har lämnat det hårda. Det tuffa. Det som gjort att jag stått ut alldeles för mycket. Till exempel med massage. Jag har gått på massage ibland, inte speciellt ofta men ibland. Har bland annat gått till en massör som kör klassisk massage och triggerpunktstekniker. Det har gjort djävulskt ont och jag har bitit ihop. Sista gången jag var där sa hon att jag var så tålig. Det fick mig att tänka ett varv till. Nej jag är inte tålig. Jag har bara fogat mig, bitit ihop och stått ut. Som en del av min envisa personlighet. Men ju mjukare jag blir inombords, ju mer tillåtande blir jag till mig själv. I alla lägen. I alla skiftande situationer. Faktiskt. Har haft lite ont i en axel. De senaste yogalektionerna som jag hållit har inte mjukat upp den som de brukar. Så jag ringde till min favorit nuförtiden. En kvinna som ger ayurvedisk massage. Nej det går inte alls till som i Indien. Men det måste det inte. För hon har en mjuk inställning och är en kunnig massör. Det är så ombonat, mjukt och kravlöst att jag bara sjunker. I mig själv. I kroppen. Som blir mjuk. Än en gång. Och den mjuka massagen gör mig faktiskt mjukare jämfört med den hårda traditionella. Det är intressant. Det är coolt för mig att jag ens har vågat se det. Och tar det till mig. Jag är snäll mot mig själv. Den varma oljan gör att den rinner ner i hårsäckarna som finns på stora delar kroppen. Det gör att massagen kommer in på djupet av kroppens vävnader. Det är inte konstigt att man blir trött. Inte konstigt att den känns som den jobbat igenom hela kroppen. För det är precis vad som skett. Den har jobbat med insidan som mjukar upp utsidan. Och det känner vi ju igen! Yoga och ayurveda systrarna från Indien. Mina bästa val. Har du testat abyhanga?

Jag fick ett mail

Jag fick ett mail. Från en av mina yogaelever som gått några terminer hos mig och som även gått sorgbearbetning. För det är så har jag upptäckt, att de som gör både ock, som yogar och som läker en relation med den metod som kallas sorgbearbetning, deras kroppar händer det så otroligt mycket med. Jag har klippt ur en del ur mailet, inte för att höja mig på något sätt, tvärtom, att höja själva metoderna. Yoga + sorgbearbetning, så otroligt läkande för själen men också för kroppen:

"Jag känner att det händer en hel del saker i kroppen, och det är skönt. Skulderpartiet - jag tror aldrig det har känts så rörligt, förut. Och jag känner mina skulderblad, var kanterna är, runtom. Och musklerna runt och bakom. Häftigt att nyupptäcka sin kropp. Nu är det bäckenet som sakta mjuknar. Höfter, ljumskar. När jag går så känner jag en helt ny rörlighet i hela bäckenet. Också det en känsla av att upptäcka något.Vid sidan av detta rensar jag här hemma. Sorterar, slänger, tvättar, lagar, skänker bort. Det är grejer från över 30 år tillbaka i tiden. Också det ett slags "yogisk" process, eller vad jag nu ska kalla det. Vilken resa! Och jag hävdar fortfarande att den började med sorgbearbetningen förra våren. "

Är du intresserad? Läs vidare på min hemsida www.stillastund.se

 

Synkroniserad med vädret

Det ösregnar hela helgen. Inga måsten. Ingenting. Jag får ändå väldigt mycket gjort, sådär som det blir när det inte finns någon deadline. Jag sover lite, trots att jag kan sova länge. Det är nog ett gott tecken fast det inte riktigt känns så. Jag skriver och tänker. Det är mer moment än jag förstått i att få färdigt allt. Det har varit skymningsläge hela helgen, inte mig emot. Det är ett så kravlöst väder. Men imorse var hela bilen täckt med isbark för plötsligt var vädret kallt och klart. Fem minusgrader och en ljusgrå-rosa himmel efter soluppgången. Vackert och underbart skönt. Plötsligt vaknar allt till i mig igen. Jag gillar ju kyla. Den är så klar och stram på något vis. Jag känner mig väldigt synkroniserad med vädret och den årstiden som är för tillfället. När det är mörkt och grått så tänder jag ljus och är nöjd så. När kylan kommer och liksom kräver mer av mig så blir de så också. Det är skönt. Synkroniserad med vädret helt enkelt. Och jag tillåter mig själv att ha det så. Det skulle aldrig ha varit möjligt tidigare i mitt liv. Balans.

Frågor och svar

Fredag.  Min dag. Jag vaknar återigen lycklig. Det här med att ha gått ned i tid, det kan vara ett av de bästa besluten jag tagit! Allt faller på plats. Allt är möjligt. Och lite fnissig sådär börjar jag med kaffe. Och så ska jag skriva det allra sista till min bok. Bilderna är klara! Och så skall allt läggas ihop. Smakfullt. Eller snarare kanske lite tufft :) Av ett proffs. Idag bjuder jag på en lista med frågor och svar som jag fått från Lotta  En ny bekantskap i bloggvärlden och som har ett skönt och mjukt flow i sina texter. Jag är smickrad förståss. Och bjuder på lite lättsamhet så här inför en skön helg.

1. Om du skulle vara ett djur för en dag, vilket djur skulle du vara och hur skulle du spendera din dag?

Tidigare skulle jag ha svarat ett kattdjur för att jag älskar deras självständighet och integritet. Men för en dag vill jag nog vara en örn. En som får se allt från ovan. Som kan segla långt på vindarna. Ta sin mat när det är dags.

2.  Om du fick vara världsbäst i en sport, vilken sport? Och varför?

Jag har en ambivalent inställning till sport. Har sportat en del. Titta på mycket. Tänkt att det triggar för mycket av tävlingsmänniskan i mig. Men världsbäst är ju lite skillnad :) Jag väljer någon form av kampsport. För styrkan. För smidigheten. För snabbheten. Och hela synkroniseringen av de delarna,

3. Vad är det absolut mest osexiga egenskapen du kan tänka dig hos en annan individ?

Snålhet. Alla dagar i veckan. Och på alla områden. Folk som inte delar med sig av idéer eller tankar. Folk som är snåla med pengar. Kan inte tänka mig något som är mindre önskvärt. Det kan dyka upp rätt som det är på alla möjliga sätt. Så den sexiga egenskapen blir således generositet. Hur vackert och tilltalande är inte det? Lever med en av de mest generösa människor jag känner. Bara det! 

4. Om du bara fick bära en färg för resten av ditt liv (kläder, accesoarer m.m), vilken färg hade du valt?

Vitt. Faktiskt. För att jag älskar den. Jag har alltid varit mycket för färg. Men den vita ger mig ett slags andrum. Har haft olika färgperioder i livet, som de flesta andra. Det har mest handlat om turkos, orange och grön. Men vitt har funnits med som en nästan "förbjuden" färg att gilla. Som om det inte var någon färg alls. Ungefär.

5. Föreställ dig ett parallellt universum och att du möter dig själv för 10 år sedan,

vad hade du sagt till dig själv?

Bästa Annika. Den här yogan du har börjat på, den kommer att ta dig vidare till människor, platser och insikter som du aldrig hade kunnat föreställa dig. Fortsätt så. Och bli inte ledsen för bakslag och smärtor för där finns det mesta för dig att lära dig. Böj nacken även om det är svårt för en så envis person som du. Men där finns också mycket för dig att hämta. Och skynda dig att träna för Zhander och Emma (mina nuvarande lärare) så fort du bara hinner! Den undervisningen tar dig ut på allt du önskat.

6. Vilket är ditt absoluta drömyrke, 

  om du får hitta på vad som helst du kan försörja dig på?

Författare kombinerat med min yogaundervisning. Jag skulle också vilja vara skulptör, göra stora skulpturer.

7. Hitta på ditt eget superhjälte alter-ego, vad hade du hetat, vilken hade varit din superhjälte kraft och vilka crimes hade du bekämpat?!

Brotten jag vill bekämpa är människohandel, trafficking. Jag skulle bli en superhjälte med superkrafter inriktade så att  hitta de verkliga skurkarn. Skulle inte heta något, bara dyka upp i deras värsta mardrömmar och fängsla dem. 

8. Fattar du beslut baserat på logik och objektivitet eller grundade på personlig värdeskala?

De flesta beslutat är baserade på intuition. När jag frångår den blir det inte så bra. Men den logiska sidan har haft övertaget många gånger för att jag blivit rädd och försökt "räkna ut" vart allt ska leda.

9. Välj 3 olika sorters sötsaker/snacks som skulle vara

de enda 3 du fick äta för resten av ditt liv. Vad hade det varit?

Nötter. Ost. Choklad. 

10. Vilka 3 egenskaper vill du att din innersta krets skulle beskriva dig med om de fick frågan?

Generös. Humoristisk. Hoppfull.

Skickar vidare till några jag läst hos ganska länge. Inga krav någonstans! Bara om ni vill och har tid.

Till Lycke, som förenar magi och poesi i sin vardag. Älskar att kika in hos henne. 

Till Sara, som förtrollar mig med sina bilder och som alltid alltid förmedlar något som är ordlöst.

Till Fröken Blund. En ordkonstnär som kan beskriva det mesta med helt egna metaforer och ord. Hon skapar ett behov!

Meningsfull slump

Synkronisering in the making. Alltså. Jag skrev om boken här. Och kände ett stygn i hjärtat för att den inte finns att tillgå längre. I fysisk form. Slut på förlaget i alla varianter som pocket och inbunden bok. Googlade på Jan Cederqvist, blev så förjust att jag ville träffa honom. Men han dog 2009. Tyvärr är han inte kvar i den här dimensionen. Det är ett vackert arv han lämnat efter sig. Sedan i lördags har jag tänkt till och från på boken och önskat att jag hade den fysiskt i min hand. För att bläddra i. Stryka under. Sätta ut små klisterlappar för extra klokheter.
   Igår var min man inne på några olika antikvariat, han letade efter en speciell deckare. Traskade in på Myrorna. Där ligger det böcker högt och lågt och på flera ställen. Han strosade runt. Hittade inte det han sökte. Tittade på lite allt möjligt, så där som man gör på second hand affärer. På vägen ut slänger han ett öga i en korg med pocketböcker. Där. Överst ligger boken. BOKEN. Som av en händelse. Eller som en meningsfull slump som Jung kallade synkroniciteten. Ja. Den ligger på mitt nattduksbord och jag är larvigt glad. Över synkroniseringen. Över att det händer.

Det är på riktigt nu!

Jag och en forskare har ansökt om pengar för en interventionsstudie gällande yoga och en grupp sjuksköterskestudenter. Vi har skickat in ansökningar till några ställen men jag vet att det är en djungel att få medel och att många ansökningar tar lång tid. Vi har också bildat en forskargrupp på universitetet, eller rättare sagt, jag deltar med henne och två andra forskare. Det är spännande. Det är på riktigt. De här andra forskarna har disputerat inom Chi Gong. Det känns som att vetenskapen och den inre välmåendet gifter sig lite grann med varandra. Och det som deras forskning har visat är att den vårdpersonal som arbetat med mindfullness också får bättre behandlingsresultat. Det vill säga, man mår bättre själv och ger helt enkelt en "bättre" vård. Så mycket att det går att mäta. Jag tycker det är så oerhört spännande. Och att inte bara en yogaform får mätas i Sverige. Medicinsk yoga börjar bli ett etablerat begrepp och där arbetar man framför allt med sjukdomstillstånd om jag har förstått det hela rätt och fått fina resultat. Det som vi vill mäta är om välmåendet, koncentrationen, självbilden och fokus blir förbättrat hos friska människor men som vårdar sjuka. En liten annan infallsvinkel. Det finns internationell forskning på det hela. Tänk om vi får genomföra studier här hemma. Tänk om vi får forskningsmedel! På något sätt ska det gå. Det är på riktigt nu.

Lyxigt glad

Tre dagar utan dator. Vilken lyx! Varken jobb eller lustfyllda blogginlägg. Min älskling och jag tog bilen och tuffade neråt Göteborg efter en skön sovmorgon i fredags. Vi har två av tre barn i den staden och det är skönt att bara få rå om varandra ibland. Kramas lite hipp som happ. Prata allvar lite då och då. Skoja och skratta så kinderna värker. Långa hotellfrukostar. Bio. Film hemma. Middagsfix av min man och son medan tjejerna åt godis och såg ännu en film. Allt medan diset och mörkret gjorde vad de ville utanför fönstret. Inget märkvärdigt. Men ändå märkvärdigt. Det är en sådan frihet. Sådan lyx.
    Vi lyssnade på en ljudbok i bilen, den räckte precis tur och retur. Och vilken bok! Jag måste lyssna på den igen och igen. Den är slut på förlaget. Den finns varken inbuden eller som pocket. Men som ljudbok. Och den här boken är så märkvärdig. Den är ett svar på många frågor i mitt inre. Ställda och inte ställda. Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederqvist. Jag har inte ord att beskriva den på ett rättvist sätt. Han har sammanfattat olika stråk av både forskning, filosofi, stora tänkares tankar om vårt medvetande. Och om synkronisering. Ni som läst mig ett tag vet att jag har lite svårt för The Secret. Något där i den boken som på riktigt stör mig. Haft svårt att formulera mig. När jag lyssnade på den här boken så slogs jag av djupet i det som förmedlas. Begreppet som Cederqvist använder är synkronisering. Och det säger så otroligt mycket mer än till exempel ord som lagen om attraktion. För synkronisering är alla miljarders nätverk som till synes slumpartat skapar händelser som är som ett direkt svar på något. Häpnadsväckande detaljerat i vissa fall. Jag rekommenderar den om och om igen för den som undrar. Han säger också att synkronisering är inget som kan manipuleras eller beställas. Det är något man öppnar sig för och så sköter universum om det. På sitt eget humoristiska sätt många gånger. Den gav mig hundra nya tankar och svarade på lika många. Jag känner en idé ta form i mitt inre som sammanfattar vissa delar av mitt eget utforskande kring mitt medvetande och min egen personliga utveckling. Att öppna sitt eget energifält, sitt medvetande, mot det större och den allomfattande energin, eller Gud eller Allah eller vad du vill kalla det. Att ta emot kunskapen så fantastiskt packeterat. Jag bugar mig. Jag tackar för att jag har den i min hand. Jag går vidare, stärkt i min uppfattning och förvirrad av allt det nya som ändå känns välbekant. Sorry om jag låter snurrig, jag är lite snurrig. Lyxigt glad och snurrig helt enkelt.