Alldeles underbar

När jag började med yoga för 12 år sedan så var mattan väldigt viktig. Den kändes som en slags trygghet. Min egen zon. Min dåvarande lärare pratade en del om att inte bli så fäst vid mattan, att kunna yoga utan den, på bara golvet, var som helst. Det blev sedan så jag yogade och som fortfarande ibland känns som det mest genuina för min egen del. Ett rent trägolv, underbart att stå och yoga på. Men när det kommer till sittande eller liggande, är det ibland skönt att ha något under sig. Har man lite knöliga fötter som jag så gör det mer ont än det "behöver" när jag sitter på fötterna om jag inte har något under. I min studio så är golvet lite småkallt ibland, vi håller till i en källarlokal och då är mattan skön att ha. En del människor halkar och glider på sina mattor och pratar mycket om vilken som är den optimala. Jag svettas aldrig om händer och fötter men så är jag en riktig pittakaraktär inombords. Torr och het. Eller hur jag ska säga det :) Men det är egentligen överskottsfukt som kommer ut via händer och fötter när man yogar. Ingen matta i världen kan avhjälpa det. Har man mycket kapha inombords så rinner det bokstavligt talat över. Och det är en bra sak. Det överskottet vill vi inte ha inombords. Egentligen.  Men krångligt om man glider. Det har jag all förståelse för. I vårt hus och vår egen yogavrå har jag yogat på golvet - skönt tills jag sätter mig på fötterna, på en ecomatta - som  är miljövänlig men tyvärr inte greppvänlig för golvet, den glider helt enkelt och så har jag ett fint bolster jag fått i present av ett yogagäng vid en födelsedag - det är optimalt när det gäller liggande och sittande. Men jag vill ha ett underlag som funkar hela vägen. Vill inte stanna upp och fixa med något. Jag vill ha mitt flöde - från stående till sittande och liggande. Har tittat lite på mina lärare, de gör oftast sin yoga på äkta mattor.  Faktiskt. Sagt och gjort. Vi har inrett med en alldeles underbar och fantastisk matta. Vår egen yogamatta. Den är stor. Den är mjuk. Den glider inte. Jag behöver inte fixa med något utan gör min yoga utan att störa mig själv med matta eller smärta. Hur gör du? Är mattan viktig för dig? Eller bryr du dig inte alls?

Andra regler

Nu skulle jag sitta på tåget till Stockholm. Komma dit alldeles strax och promenera upp till Östermalm och en kurslokal. Jag skulle äntligen gå kursen Medveten andning. Men det blev inte så. Jag blev krasslig i veckan. Jag arbetar i flera projekt på jobbet bland annat ett stort som fick sitt avslut igår kväll. Mycket jobb men har ändå vilat hemma i två dagar. Näsblod. Lite feber. Lite ont i kroppen. Svaghet i systemet och trötthet. Jag har gjort mjuka rörelser i yogan, legat i "sjukdomsdödaren" supta virasana men jag är inte återställd. Vaknade klockan fem i morse och kände att jag ville åka. Men kroppen ville inte. Jag är inte helt frisk. Snuvig. Matt. Så jag ställde in. Och det är en seger. Kroppens seger över sinnet. Kanske låter det banalt för dig, för mig är det ett stort kliv. Jag är envis som sjutton åsnor, jag kan driva igenom vad som helst som jag tror på. Det kan vara en stor tillgång. Det kan vara en stor nackdel. Ofta har jag kört över mig själv, förhoppningsvis inte kört över så många andra :) Men ändå. Det räcker. Ja det räcker med det beteendet nu. Som min man sa till mig igår kväll - vad skulle du säga om det var jag eller någon annan i familjen? Skulle du ändå tycka att jag skulle åka på kurs om jag inte var frisk? Då svarar jag självklart nej! Men det här med att ha andra regler för sig själv, jag vet inte om du känner igen det, men det har varit en kamp för mig. I hela mitt liv. Att jag måste göra lite mer än andra. Jag måste alltid orka. Alltid vilja. ALLTID. Säkert finns det spår av min uppväxt i det. Men lika mycket av min personlighet. Och min uppriktiga önskan av att vilja så mycket. Ibland FÖR mycket. Jag inser att jag inte vill köra över mig själv igen. Jag vill lyssna inåt och på mig själv. Fast det innebar att jag inte kunde åka på en kurs jag verkligen önskat hett att få gå. Jag valde bort den. Men den här gången valde jag mig själv. Jag börjar leva mitt sätt att vilja vara. Det är inte andra regler för mig än för andra. Helt enkelt. Huvudet känns som det vore proppat med bomull och näsan är täppt. Kroppen är svag och jag förstår inte ens att jag tänkte tanken att åka. Jag ska vila hela långa helgen. Frid inuti. Hur tänker du?

Den heliga kon

Vi som yogar vet att vi blir känsligare, mer mottagliga för det som kroppen säger. Det som vi har dolt, gömt eller missat i vår egen kropp. Som hänger ihop med vårt sinne. Och ibland har det nästan känts som att en mängd krämpor eller trassel dyker upp när man börjar med yoga. Det är ju inte så konstigt. Egentligen. Jag ser det som att man kommer åt i hörnen inombords också. I sin städning. Eller sin frigörelse. Eller vad man vill kalla det hela. Jag har hittat ett redskap till. Maten. Inom ayurvedan säger man att maten är medicinen. Och att vi också är individuella. Som i allt. ALLT. Hur vi fungerar, hur vi ser ut genetiskt, hur vår konstruktion ser ut, vilken dominans vi har av elementen i vår kropp, vilken tid på året det är, vilken ålder man själv befinner sig i, var på jorden man är - ja ni vet, hur många delar som helst. Men ändå är det maten som är medicinen. Och för mig, som sedan jag började med LCHF har mått så väsentligt mycket bättre i min kropp har det varit en riktig ögonöppnare. Vad maten gör med oss. Eller inte gör. Och jag har vågat prova. Vågat vidga min horisont. Och nej, jag är inte ute efter att provocera, jag vill bara diskutera även om någon tycker att jag är besvärlig. Jag kan verkligen känna när jag ätit kolhydrater, hur tung jag blir både i kropp och sinne. Och jag vet att det är en helig ko i yogasammanhang. Eftersom många som utövar yoga är vegetarianer så äter många också ganska mycket kolhydrater. Jag sticker ut hakan nu och visar var jag står. Och tänk vad jag försökt passa in i det där mönstret. Tänk vad jag ansträngt mig. Med fel mat! För mig. Och kanske inte bara för mig, när undersökning efter undersökning och forskning nu visar att vi mår bättre med riktigt fett i form av smör, avocado och oliver. Rent biologiskt är vi designade för att äta protein i form av fisk och kött. Men inte spannmål.  Det har blivit någon slags mix av åsikter och moral när man kritiserar LCHF. Som jag ser det. Men återigen, LCHF handlar om att äta fett istället för kolhydrater.  Och nej, jag försvarar inte en taskig djurhållning eller sätt att frakta boskap på. Självklart inte. Men när den föda vi som art har ätit och klarat oss bra på genom årtusendena ska ses som en extrem diet, då blir det mer än märkligt. Dessutom förespråkar LCHF även en ren mat, ekologisk helst, utan tillsatser. När det är ett paradigmskifte på gång då blossar naturligtvis många diskussioner upp, och det finns stora intressenter i kolhydratindustrin också. Som man liksom bara trott finns i köttindustrin. Sedan i början på året har jag läst ett gäng böcker för att vidga min horisont. Här följer min lista om du också är intresserad av hur maten påverkar dig;

Matrevolutionen av kostdoktorn, Andreas Eenfeldt . En bok som på ett lättfattligt sätt beskriver vår utveckling som homo sapiens och vad vi överlevt på och är designade för.  Man blir lite chockad och fundersam. Andreas är läkare och blev helt omvänd från det traditionella sättet att se på kosten när han läste;

Good calories, bad calories, fats, carbs and the controversial science of diet and health av Gary Taubes. De här är en riktig tungviktare och fruktansvärt intressant. Men jag kan inte läsa långa stycken i taget, så mycket att ta in och tänka på. Taubes är en amerikansk vetenskapsjournalist som är den enda som vunnit tre Science in Society Journalism awards. Han har sammanställt fakta på ett journalistiskt exemplariskt sätt. Och smular sönder myten om att vi kan mäta allt i kalorier. Det går inte att mäta så, det inser man en gång för alla när man läser boken. Det handlar om VAD kalorierna består av. Naturligtvis!

Vegomyten, maten, rättvisa och en hållbar framtid av Lierre Keith. Keith är personen som var vegan i 20 år och som blev väldigt sjuk på grund av sin kost. Den här boken utmanar det man hittills lärs sig om vegetarisk mat. Författaren menar att det storskaliga spannmålsjordbruket förgriper sig systematiskt på jorden. Odlingen av vegetarisk basföda som ris och soja gör att vattenreserverna sinar. Den biologiska mångfalden minskar, jorden utarmas och klimatförändringarna påskyndas. Gräsätande idisslare ska äta det som vi inte kan - cellulosa - och förvandla den till det vi behöver - protein och fett. Hon menar också att man inte ska avstå från kött men välja omsorgsfullt, för hälsan och för vår gemensamma framtid. Den här boken är känslomässig i vissa avsnitt, som det kan bli när man skriver sin egen historia. Det behöver inte förta något men i vissa lägen skulle jag önskat att det hade skurits mer i texten. Dock är den viktig som inlaga i att vegetarianer ofta förutsätter att de är klimatsmartast.

Brödberoende av hjärtläkaren William Davis. En bok som i varje siffra som presenteras har en undersökning i ryggen. Otroligt lärorikt. Davis förespråkar en kost som ligger nära LCHF med ett totalt uteslutande av veteprodukter och andra glutenrika spannmål, liksom allt tillsatt socker. Tar du bort vetet öppnar du vägen för en permanent viktminskning (om du behöver det) samtidigt som du eliminerar sjukdomsrisker och botar många vanliga hälsoproblem. Han är också emot de "hälsosamma" fullkornsprodukterna. Boken är så väl underbyggd att det känns som att gå i skolan igen när man läser den, vetenskapliga referenser till varje påstående. Han myntar ett uttryck - vetemagen - det säger allt för mig.

Utöver de här böckerna har jag ett gäng kokböcker, bland annat LCHF för vegetarianer av Pauline Demtriades & Katarina Wikholm. För den som inte vill äta kött finns här många fina recept. De slår hål på åsikterna om hur nyttig frukten är. Den består idag mest av socker. Och det är lite skönt att läsa och förklarar för mig varför jag nästan var fruktberoende en period. De vitaminer och mineralerna som många vill få i sig via frukten, får man många gånger om i grönsakerna.  LCHF för tjejer, supermaten på medelhavsvis av Cathrine Schück och Lars-Erik Litsfeldt. Tjejer mår oftast bättre på att ta bort mjölkprodukter till stor del och istället välja oliver, olja, nötter och avocado som främst fettkälla. Massor av goda recept med medelhavspreferenser. Ferryfood av Björn Ferry och Cathrine Schück. Björn Ferry som tog OS-guld och som hade lagt om sin kost 7 månader innan guldloppet. Den här boken tar effektivt död på myten om att man behöver kolhydrater när man tränar. Den förespråkar ren och enkel mat. Ät dig stark och frisk helt enkelt.

Det finns en mängd bloggare också och kunniga personer som www.kostdoktorn.se och www.annahallen.se Allt finns att lära och tänka om kring maten. Har du redan en fungerande kost för dig så är det toppen. För mig har jag äntligen hittat rätt. Hoppas du också gör det!

Tackar min stelhet och blockering

Det är frigörande att hitta exakt var en blockering finns. Hur ont det än gör eller hur stretande och svårt det än är i kroppen så vet jag att jag är på rätt ställe. Att jag andas in i det ömmande. Att höger sida, som vill vika sig eller dra ihop sig, får en annan stadga för att rörelsen trycks uppåt från foten. Jag skonar både min höft och mitt knä. Det gör ont hela tiden kan jag säga. Men jag vet vad det är. Nu. Att obalansen funnits där väldigt länge. Först som något diffust molande, sedan en slags värk. Mer än obehag men inte så smärtsamt att det kräver medicinering. Den har funnits där och varit upptäckt. I mig. Av olika lärare. Men nu ser jag det klarare. Jag har också märkt att jag är mycket piggare. Jag vaknar före klockan trots att jag jobbar så mycket och har rest en hel del senaste veckan bara. Det brukar trötta mig. Men jag vaknar tidigt. Njuter av det helt enkelt. Jag tänker inte heller längre saker som - hur lång tid ska det här egentligen ta? Jag är i det och det är allt som räknas nu. Tänk att en blockering kan lära mig så mycket. Tänk att den som har få blockeringar har det lite tuffare. Missförstå mig rätt, men jag tänker ofta på John Evans ord blessed are the stiff ones. För oss finns allt att upptäcka för att man möter sin gräns tidigt. För den som har få sådana gränser blir inte yogan lika tydlig, man måste veta ännu mer exakt vad man gör så man inte skadar sig. Det är många flexibla människor jag sett i yogan som haft knixande rörelser uppåt när de kommit långt i asanas som exempelvis samakonasana. Där styrkan kanske inte finns även om det flexibla är närvarande. Så jag tackar för min stelhet som tagit mig långt. Jag tackar för de blockeringar som fått mig att arbeta på en mängd olika sätt. Och jag tackar faktiskt mig själv för att jag varit ståndaktig och inte givit upp. Även om jag vill sudda ut den senaste meningen så får den stå kvar. Jag ger mig själv lite cred. Och har helgens kurs i färskt minne i min kropp. Framför allt där. Hur har du det med din kropp? Är den stel eller flexibel? Kan du hantera den utifrån just din konstruktion och vet var du jobbar?

Bilden är på Zhander Remete www.shadowyoga.com tagen av Dan Lindberg, www.danlindberg.nu

Återigen

Återigen har jag fått något att arbeta med i min egen träning. Så viktigt att gå på kurs ibland. Att få en lärares öga på sin kropp, någon som verkligen KAN sin sak. Som ser var det inte stämmer. Jag och min dotter var hos yogavänner i Tyskland och tränade för en annan yogavän. Som är en fantastisk lärare. Mild. Fast. Mjuk. Orubblig. Kan tyckas omöjligt att förena i en människa men hon var verkligen så. Förra året gick vi en helgkurs i London ihop, innan det var vi i Frankrike på en kurs sommaren 2008. Och hennes utveckling är helt otrolig. Den personen jag träffade där i de sydfranska bergen och den jag träffat nu, känns som två olika människor. Då var hon lite mer sluten och hade en annan form på kroppen. Nu mjukare och mer försonande. Och otroligt kunnig. Jag har känt en tydlig avgränsad obalans i min högra sida. Den är som en karta med lite ojämna kanter. Men jag känner exakt var den är. Den börjar vid höger knä och slingrar sig uppåt och slutar vid skuldran på samma sida. Och det är så tydligt för mig när jag gör rörelser som kommer åt den. Men också när jag inte gör en rörelse på rätt sätt. När en vridning av en fotsula och en sträckning av en häl kan få allt att hända. För att jag fått en lärares öga på min kropp. Och för att jag vågade säga att jag blev rädd och hennes förklaring på det hela. Idag är min kropp öm och lite tajt. Men jag är så tacksam. Återigen har yogan givit mig mer än jag någonsin kunnat be om. Och det via en lärare. Återigen har jag fått det jag behöver. Solen lyser utanför och det är kyligt och skönt i luften. Nu har jag allt att arbeta med. Den där sträckningen i min position, den betyder det mesta under hösten. Och jag vill minimera den där obalansen. Jag vill ta bort det blockerade. Nu har jag redskapet. Återigen.

Oceanen av påminnelser

Ibland gör tillvaron små luckor i väven där något annat kikar in. Ni vet, plötsligt kommer man att tänka på något, drömmer om något eller helt enkelt bara får en ingivelse. Eller också. Eller också så träffar man någon från sitt förflutna som har spelat en avgörande roll och som gör det igen, bara med ett litet inhopp. Har varit på konferens i två dagar, två dagar som jag trodde skulle tära mig och trötta ut mig. Men det blev tvärtom. Vi hade konstruktiva dialoger och planeringar och igår kväll lekte vi. Sjöng karaoke och var barnsliga och glada. Det var underbart. Faktiskt. Jag bröt upp lite tidigare än mina arbetskamrater, yogan gör mig som vanligt mer medveten om vad jag behöver och ska :) Och jag går in i ett annat hus, håller upp dörren för en man som kommer tungt lastad. Han tittar upp. Våra blickar möts och jag utbrister Bengt! Är det du? Och vi blir lika häpna båda två. Bengt har varit min bästa chef hittills i mitt liv. Bästa på det sättet att jag blev sedd. Som nybakad och färdigutbildad fick jag en tjänst på ett behandlingshem för ungdomar med missbruksproblem. Han gav mig ansvar allt eftersom. Peppade och stöttade. Efter två år fick han mig att ta tjänsten som biträdande föreståndare -  vi blev ett förståndar"par" kan man säga. Hans hjärta var stort. Hans hjärta är stort. Hans empati med de ungdomar vi arbetade med styrde oss på en varsam väg. Och min uppriktiga glädje från magen och uppåt när jag såg honom, visade mig själv återigen vilken viktig person han varit i mitt liv. Viktigare än vad han någonsin förstått. Viktigare än vad jag förstått.  Om man kan säga så om en chef? Så vi bokade en frukostdejt i morse. Tog igen lite förlorad tid. Det är nog 10 år sedan vi sågs. Och 30 år sedan vi började arbeta ihop!! Det är en hisnande tidsrymd. Allt som händer. Ett liv emellan i livet på något vis. Och vi uppdaterade oss om familj och jobb. Men mest av allt kände jag att jag var tvungen att säga till honom hur viktig han varit för mig. Det var så skönt, han blev rörd och lite förlägen. I mitt liv har han något sätt spelat rollen av storebror. Den omhändertagande men stöttande. Som sett MIG. Alla tankar och händelser som passerat inom mig sedan igår kväll - en ocean av påminnelser om vem jag var, vad jag arbetade med och vad jag uppfattade som viktigt. Och jag känner själv vilken lång väg jag gått. Inte bara alla olika jobb jag haft utan också den personliga resan jag gjort. Jag fick en fantastisk påminnelse om hur långt jag gått i det jag önskar. Och att tålamodet är en naturlig del av processer. Allt kan inte ske hela tiden utan pauser. Jag tog en lång morgonpromenad innan vi satte oss med vårt kaffe i morse. Glädjen över att ha hittat varandra igen. Både deras och våra barn har flyttat hemifrån. Vi bor visserligen 10 mil från varandra, men vi kommer att ses. Det vet jag. Det vet han. Och jag är tacksam. Solens värme i ansiktet när jag tittade ut över Mälaren. Värmen i hans ögon när vi pratade om hur det var. Mitt skratt som kom långt inifrån och bara vällde ut. Visst är det välgörande att träffa någon som funnits med men som sedan av någon anledning försvunnit från närheten och som bara sedan kan kliva in igen? Många svar hittade jag i vårt möte. Många svar på vad som hänt i mitt liv. Och vart jag ska. Jag tar nästa steg med tillförsikt.

Mina tunna vingar

Jag är här. Jag är där. Jag är i kroppen men också mycket i tanken. Jag inser att jag jobbar för mycket. Det är ingen tävling, inget jag är stolt över. Men. Jag har ett heltidsjobb. Jag arbetar två kvällar i veckan med yogagrupper och kommer hem ganska sent. Jag har individuella lektioner varje vecka. Jag har sorgbearbetningar som rullar och går i sjuveckors intervaller.  Och jag har två bloggar. Som jag vill skriva på varje dag. Och jag har faktiskt två projekt som jag jobbar på vid sidan om, på helgerna och som inte är klara än men som ska bli något. Också. Det är för mycket. Kunde jag trolla skulle jag bara ägna mig åt det jag brinner för. Det är inget fel på jobbet, jag är bara klar i tanken över nästa steg. Kanske är jag lite feg. Kanske är jag inte riktigt där ännu när vingarna ska bära mig hela vägen fram och tillbaka. För man måste ju leva också. Och jag släpper den fri nu, tanken på att jag är på väg. På riktigt på väg. Mina vingar känns underutvecklade inte flygfärdiga. Viljan är det inget fel på men resten är inte ifatt riktigt. Förstår du hur jag menar? Jag läser cancerbloggar och tänker varje gång jag läst något, jag måste leva NU. Jag läser andra bloggar och ser hur mycket vi alla färdas åt samma håll. Att vi vill ha mera nu. Eller vara mer i nuet. För min del är det så att när jag är där, i nuet, då känns det som jag bara har en verksamhet, ett jobb och det är det som jag brinner för i mitt lilla företag. Och kanske är jag otålig. Kanske är jag samtidigt lite feg. För de där vingarna de lyfter inte mig riktigt ändå. Eller hur jag ska säga. Men nu vet ni. Var min ängslan ligger. Och att jag ändå inom ett år eller så kommer att lyfta. Som en humla. Med vingar som bär.

Tålamod. Mirakel. Sugar Man

Människor som arbetar med kreativa yrken är många gånger väldigt klarsynta. De har gått sin egen väg och hittat sitt personliga uttryck. Idag kan jag känna att musikbranschen handlar så mycket om pengar och lite om musik. Det är tufft och hårt för den som ändå har en gåva. I att beröra och sträcka ut en hand till ditt eget hjärta. Igår såg jag en film som fullkomligt knockade mig. På ett helt fantastiskt sätt. Searching for Sugar Man. Har du inte sett den, se den! Det är en sann historia och jag vill inte berätta något för att förstöra upplevelsen och själva berättelsen. Det jag kan säga är att en lågmäld film som berättar historien om Sixto Rodgriguez, det är som en skattjakt, ett pussel, en thriller i den mjukaste versionen. Och jag gråter några gånger. Njuter fullt ut av musiken. Texterna. Men mest av det äkta. Det jag ser är äkta. Jag ser miraklet framför mina ögon. Jag får något där i biomörkret. Jag får kärlek i ren form. Men också tålamod. Det bästa jag kan rusta mig med är tålamod. I alla former. Jag har allt att tjäna på det. Så jag ger mig själv en stor matsked tålamod innan jag gör min yoga. Och jag tar mig igenom de svåra partierna utan att fundera så mycket. Jag gör. Punkt. Och jag vet att mitt tålamod kommer att belöna mig. Och igår var filmen en sådan belöning. En hint om att tiden faktiskt inte är någonting. Sugar Man i mitt hjärta. Kanske även i ditt?

Släppa

Känns som jag tappat något just nu. Något som jag liksom inte hinner ifatt. Nej jag skyndar inte. Det är bara som det inte är greppbart ännu. Nej jag stressar inte. Men jag arbetar mycket. Väldigt mycket just nu. Människor mår inte bra i min närhet där jag jobbar. Jag försöker underlätta men det är inte alltid det går eller att det är min uppgift. Jag insåg det i morse när jag vaknade före klockan fem. Och kröp tätt intill min man och tankade lite närhet och värme. Men tankarna på jobbet var direkt i mitt huvud. Det har stigit till ytan i mig, hur gärna jag vill hjälpa men hur ofta jag inte kan. På grund av en mängd saker. Alla vill inte ha hjälp. Och missförstå mig rätt, jag tycker att människor i högsta grad är ansvariga för sina liv. Men ibland. Ibland när stegen är tunga, nacken stel och blicken utan gnista. Då ser jag att han eller hon behöver något. Jag ser det med övertydlighet faktiskt. Vet att det sedan i somras skrivits en hel del om det i bloggvärlden och på olika goda hemsidor när det gäller högkänslig personlighet (HSP). Jag har känt igen mig till hundra procent i vissa delar, medan vissa områden inte alls stämmer för mig. Som det alltid är. Vi är individuella. Men det jag vet säkert är att - en del av min person och mitt sätt att fungera - är att jag tar in när andra inte mår bra. Jag fungerar som en scanner. Ser direkt saker. Som ett slags pussel som på bråkdelen av en sekund ger mig informationen rakt in i mitt system. Ibland behöver jag faktiskt skydda mig för att jag inte ska sugas in i andras illamående eller problem. Ibland har jag värjt mig för att jag inte kunnat bättre. Kanske har jag uppfattats som brysk i de lägena, jag vet inte. Men jag vet att jag alltid prickar rätt. Det är lite tungt ibland. I arbetet med ungdomsmissbrukare var jag den som alltid kände på mig om någon skulle försöka rymma. Eller trassla på andra sätt. Jag uppfattade signaler som för andra var osynliga. I arbetet med utredningar av familjer på barnpsykiatriska kliniken gick vi i handledning för att inte sugas in och ”ta över” andras problematik. Att inte bli en container för andras svårigheter. Jag fick goda kunskaper i hur man gör för att inte hamna där. Jag fick till och med specialhandledning för att jag var en som drog till mig människor med komplicerad problematik. Men när det handlade om barn och övergrepp eller andra svåra saker så kunde jag inte riktigt hantera det. Jag slutade till och med att skratta en period för att livet tycktes mig för svart. Jag var tvungen att sluta. När jag sedan arbetade med flyktingar fick jag så oerhört mycket tillbaka. Men det var samma sak där. Jag såg. SÅG. Och kände. Så när flyktingförläggningen där jag arbetade lades ned stod jag inför ett vägskäl och valde att inte fortsätta arbeta med människor så nära. Min energi för andra var tom. Slut helt enkelt. I flera år. Jag studerade annat. Började arbeta med annat. Sedan kom längtan tillbaka, tillbaka till mötet med människor. Det har jag nu i min yoga i min sorgbearbetning. Och det är fint. I mitt volontärarbete med ungdomssamtal. Där ”styr” jag också och kan skapa en struktur där min person blir en tillgång. På mitt arbete är det inte samma sak. Vissa delar bestämmer jag inte över naturligtvis och vissa saker ”är inte upp till mig”. Det känns som en tvångströja. Jag vet att jag kan. Jag vet vad jag ser. Jag har många års erfarenhet. Mitt nästa steg i min utveckling känns som att våga se utan att handla när det gäller andra. Det låter orimligt känner jag i samma stund som jag skriver det. Men det är där jag är. Det går inte att leva livet åt någon. Man ska inte ens tro att man vet hur det känns att vara någon annan. Och den funktion jag har är en helt annan. Så. Den tidiga morgonens tankebubbla fick avslutas i långsam andning. I att ta in för att sedan släppa taget. Ja jag har yogan och meditationen. Men ändå. Det är svårt för mig. Hur gör du?

Livet.Döden.Livet.Döden

Är det i vetskapen om den utmätta tiden som det allra vackraste stiger till ytan? Är det i vetskapen om att vi alla är dödliga men att jag är kanske lite närmare det än dig, som livet blir så dyrbart? Jag vet inte, men jag hissnar varje gång jag går in på Kristians blogg, http://ikroppenmin.blogspot.se/ Hans unika förmåga att göra det svåra outsägligt vackert. Hans fantastiska sätt att använda språket. Men mest hans innerlighet. Jag gråter varje gång jag läser hos honom. Nej, jag känner inte honom. Men det känns så för hans ord berör mig och så många andra. Rakt in, utan skydd så träffar de mig i solar plexus. Jag läser och sitter på mitt kontor och gråter. Tänker att jag ska ta tillvara allt så mycket mer än jag gör nu. Inte med stora svängar, nej med små. Det vardagliga som jag älskar så. Det lugna. Tysta. Mjuka. Som blivit en stor del av mitt liv. Att resan som är det här livet. bara är en början på något annat. Det är min övertygelse. Och jag vill rensa, jag vill landa, jag vill göra mitt allra bästa här och nu för att också fortsättningen ska bli fin. Tänk om det här är starten på en mängd delar vi inte ens kan föreställa oss? Tänk om vi behöver förbereda oss för steget vi tar när vi kliver över? Låter det makabert för dig? Något du helst inte vill tänka på? Sedan jag fyllde 50 har tankarna på döden varit ganska närvarande i mig. Det är som det kommit närmare. Och det har det ju i faktisk betydelse. Men jag menar mer hur förbereder man sig? Kan man det? Ja jag tror det. För ett tiotal år sedan hittade jag Den tibetanska livs- och dödsboken av Sogyal Rinpoche. Den har jag läst och läst om. Om boken står det:

I detta omfattande och uttömmande verk förenar författaren för första gången den urgamla tibetanska visdomen och den moderna forskningen om döden, döendet och universums natur. Boken gör den mest genomgripande tolkning som någonsin gjorts av en storslagen vision av liv och död. Författaren lär ut vad människor, oavsett livssyn, kan göra för att omvandla sina liv och förbereda sig inför döden. Boken vill också inspirera läsarna att bli fredsarbetare som med glädje och medkänsla bidrar till att trygga mänsklighetens framtid.

Det är klokt. På något vis logiskt. Vi vet ju att vi ska dö men vill inte tänka på det någonsin. Hur tänker du? Eller är frågan för mycket en måndagförmiddag? Jag tänker bara att det är viktigt att döden finns närvarande i livet, allt blir klarare och tydligare då.

Vi är mänskliga

Ibland är vi så snabba på att slå oss i huvudet när vi gjort något mindre bra. Eller rentav galet. Men vi gör alla misstag. Helt säkert. Även om vi inte tror det. Även om manga är duktiga på att dölja det och aldrig kännas vid det. Jag tror på att vara ärlig. Jag tror på att visa vem man är hela vägen. Men jag tror också på förlåtelse. Inte bara av andra utan kanske främst av sig själv. Att man står ut med saker man gjort som i efterhand verkar minst sagt galna. Och är det inte så vi lär oss? Och hur bra det än känns just nu, i vissa lägen är det trial and error som pågår. Om vi aldrig kastar oss ut och testar – hur ska vi då veta? Och om det inte blir som vi önskat eller tänkt – ska vi då slå på oss själva? Nej. Till dig i min närhet och i mitt hjärta får du de här raderna som en fin inledning på helgen. Och alla er andra också naturligtvis. Låt solen värma alla delar av hjärtat, sinnet och själen. Låt helgen gå i fridens tecken för vänner och för oss själva. Vi är mänskliga.

Find something to forgive yourself for today. Say to yourself: "How human of me to have done that". Then exhale and let go.

Judith Hanson Lasater

Nu är jag redo

Fast tröttheten nockar mig och min kropp är jag ändå glad när jag vaknar. Riktigt glad. I hela mig. Och det håller i sig. Nu börjar också min bästa årstid och jag brukar alltid känna det som om jag får en chans till. På något vis. Och det får jag. Höstmorgonen med lätta dimmor, våra två rådjur som syns i skogsbrynet. Jag får kaffe på sängen av min älskling. Solen lyser och det är kall lite sträv morgonluft. Som jag njuter. Och gårdagskvällen finns kvar i mig. Jag och några vänner håller på och skapar något och mer än så går inte att säga nu. Mer än att det lyfter mig. Mot himlen. För det är ju det här jag bett om, önskat och jag känner i hela magen att det är bra. Något jag kan stå för hela vägen. Något jag ser som viktigt. Något jag tror på. Visst är det väl så, att när vi vågar tänka hela vägen och fokusera på det vi önskar, då händer det något? För min del, från ett helt oväntat håll men fantastiskt välkommet. Jag har bloggat om min önskan tidigare och någon skrev i någon kommentar för kanske ett halvår sedan att det händer när man är redo. Och som jag känt mig redo! Och ja, händer, det gör det. Inget är klart men resan är påbörjad. Jag är redo.

Viktigt

Mitt inre är i ett viktlöst tillstånd. Jag känner när jag tar de där stegen, när jag rensar rent inuti och låter det vara. Nästan som lite tomt. Då dimper det ner andra saker. Andra delar i tillvaron som är viktiga. Som kan bli något stort, något viktigt för andra. Vikt vikt vikt. Hur man viktar. Vad man viktar. Hos sig själv. Hos andra. Känner mig fnittrig i hela kroppen av goda idéer och vänner. Tänk att det kan svänga så. Vår trädgård är vackert upplyst på olika ställen och jag njuter i fulla drag. Ljuset som spelar över hasselbusken, den stora eken och så de små lamporna på grinden, allt gör mig glad ikväll. Så viktigt att känna äkta glädje, önskar dig samma känsla!

Åh yogan

Åh yogan. Åh andetaget. Åh mina elever. Ikväll hade jag två grupper för första gången sedan sommaruppehållet. Och jag ser ju hur väl de behöver yogan. Någon berättar om olika sätt hon själv hittat till att lindra smärta i sin kropp via yogarörelser, under sommaren. En berättar att hennes sjukgymnast sagt att nu behöver du börja med yogan igen! Och sådär fortsätter det. Vi har teori.  Vi pratar andning. Vi yogar. Och fokuset är totalt och jag känner mig glad och lite rörd. Tänk att jag tror nog att jag gör något rätt. Trots allt. Trots tvivel och annat i mig själv. Jag är på rätt ställe när jag står i min shala. Så enkelt. Inte krångligt alls. Åh yogan!

Tärningen är kastad

Ni som följt mig ett tag vet ju att jag var i Indien för ganska precis ett år sedan. Jag var på Treatmenthouse och gjorde en 3 veckors ayurvedisk behandling.  Det har tagit lång tid för mig att komma tillbaka till mig själv eller hur jag ska uttrycka det. Och då menar jag inget negativt, men däremot har det varit svårt. Jag har trängt längre in i min kärna och ibland inte vetat vad jag tyckt. Och det kan låta så flummigt och fånigt och jag aktar mig ibland för att lägga ut texten om det hela. Många har idag läst något eller hört något om ayurveda. Och lite som med yogan, så är det lätt att tro att man vet eller att man förstår. Det som det tar en människa i Indien att plugga 5 år för att få påbörja sin erfarenhetsvandring i, det slarvläser vi lite ibland som ett horoskop. Och jag har också gjort det, men efter min vistelse där så förstår jag att det inte är så mycket jag förstår :) Egentligen. Men eftersom jag har vänt mig till en fantastisk person, dr Vijay, som driver kliniken, så litar jag på honom. Jag måste ju inte kunna allt själv. Eller hur? Måste inte kunna allt inom yoga själv? Eller hur? Det är ganska skönt när den insikten sjunker in. Eftersom jag går på yogakurser varje år för mina lärare Zhander Remete och Emma Balnaves så litar jag på deras omdöme, deras kunskap och framför allt deras erfarenhet. Även om jag får saker till mig som inte är helt enkla att hantera. Samma sak är det med ayurvedan. Och jag vet att dr Vijay sa att jag behöver komma tillbaka två gånger för min behandling. Och det där har funnits i mitt huvud lite då och då. För det är inte odelat positivt att åka. Jo, jag älskar Indien, jag gör verkligen det, på gott och ont. Svart och vitt och allt däremellan. Och ja, jag litar på honom. Men jag drar mig lite eftersom jag vet hur länge jag var påverkad i mitt system efteråt. Samtidigt vet jag att jag egentligen redan har valt. Att välja en behandling och sedan sluta efter en vistelse, det känns inte rätt. Inte mot mig själv. Och hur jag känner mig just nu är också en del av det. Jag tror det. Jag är faktiskt ganska säker. Plötsligt var det som jag kände igen alltihopa. På en annan nivå. Eller hur jag ska säga. Inombords. Så. Jag åker strax efter jul. Men inte själv den här gången. Vi reser båda ner, D och jag. Först lite vila och semester i Varkala och sedan ayurvedan. Nu har jag några månader på att ställa in mig ordentligt. Det kommer att vara välgörande. Det vet jag. Kanske inte heller lika utmattande för mig. Vi får se. Nu är tärningen kastad.