Är det i vetskapen om den utmätta tiden som det allra vackraste stiger till ytan? Är det i vetskapen om att vi alla är dödliga men att jag är kanske lite närmare det än dig, som livet blir så dyrbart? Jag vet inte, men jag hissnar varje gång jag går in på Kristians blogg, http://ikroppenmin.blogspot.se/ Hans unika förmåga att göra det svåra outsägligt vackert. Hans fantastiska sätt att använda språket. Men mest hans innerlighet. Jag gråter varje gång jag läser hos honom. Nej, jag känner inte honom. Men det känns så för hans ord berör mig och så många andra. Rakt in, utan skydd så träffar de mig i solar plexus. Jag läser och sitter på mitt kontor och gråter. Tänker att jag ska ta tillvara allt så mycket mer än jag gör nu. Inte med stora svängar, nej med små. Det vardagliga som jag älskar så. Det lugna. Tysta. Mjuka. Som blivit en stor del av mitt liv. Att resan som är det här livet. bara är en början på något annat. Det är min övertygelse. Och jag vill rensa, jag vill landa, jag vill göra mitt allra bästa här och nu för att också fortsättningen ska bli fin. Tänk om det här är starten på en mängd delar vi inte ens kan föreställa oss? Tänk om vi behöver förbereda oss för steget vi tar när vi kliver över? Låter det makabert för dig? Något du helst inte vill tänka på? Sedan jag fyllde 50 har tankarna på döden varit ganska närvarande i mig. Det är som det kommit närmare. Och det har det ju i faktisk betydelse. Men jag menar mer hur förbereder man sig? Kan man det? Ja jag tror det. För ett tiotal år sedan hittade jag Den tibetanska livs- och dödsboken av Sogyal Rinpoche. Den har jag läst och läst om. Om boken står det:
I detta omfattande och uttömmande verk förenar författaren för första gången den urgamla tibetanska visdomen och den moderna forskningen om döden, döendet och universums natur. Boken gör den mest genomgripande tolkning som någonsin gjorts av en storslagen vision av liv och död. Författaren lär ut vad människor, oavsett livssyn, kan göra för att omvandla sina liv och förbereda sig inför döden. Boken vill också inspirera läsarna att bli fredsarbetare som med glädje och medkänsla bidrar till att trygga mänsklighetens framtid.
Det är klokt. På något vis logiskt. Vi vet ju att vi ska dö men vill inte tänka på det någonsin. Hur tänker du? Eller är frågan för mycket en måndagförmiddag? Jag tänker bara att det är viktigt att döden finns närvarande i livet, allt blir klarare och tydligare då.
I detta omfattande och uttömmande verk förenar författaren för första gången den urgamla tibetanska visdomen och den moderna forskningen om döden, döendet och universums natur. Boken gör den mest genomgripande tolkning som någonsin gjorts av en storslagen vision av liv och död. Författaren lär ut vad människor, oavsett livssyn, kan göra för att omvandla sina liv och förbereda sig inför döden. Boken vill också inspirera läsarna att bli fredsarbetare som med glädje och medkänsla bidrar till att trygga mänsklighetens framtid.
Det är klokt. På något vis logiskt. Vi vet ju att vi ska dö men vill inte tänka på det någonsin. Hur tänker du? Eller är frågan för mycket en måndagförmiddag? Jag tänker bara att det är viktigt att döden finns närvarande i livet, allt blir klarare och tydligare då.
Jag läste några av Kristians blogginlägg och tårarna föll även här. Kanske för att jag är extra känslig nu. Kanske för att jag tycker att det är helgalet att jag börjar tänka på allt som är viktigt i livet först när jag kommer i kontakt med döden. Det låter sjukt men under vissa perioder i livet har jag nästan önskar att jag ska drabbas av en dödlig sjukdom för att jag ska lära mig att uppskatta livet.
SvaraRaderaJag blev väldigt berörd när jag läste Veronica bestämmer sig för att dö. Älskar den boken (älskar alla Paulo Coelho´s böcker) för det är så sant det som står där i. Med döden som flåsar dig i nacken så lever du. På riktigt!
Jag är inte rädd för döden för min egen skull men jag vill lära mig att leva varje dag som att det vore den sista även om jag vet att döden inte står för dörren just nu (det vet jag förvisso inte, men du förstår nog vad jag menar ;).
Tack för ännu ett tänkvärt inlägg! :)
Kramar till dig!
Nej jag tror inte att jag är rädd för döden, men helt säkert vet jag faktiskt inte. Tror att det kan ligga inkapslat som något de flesta delar. Men samtidigt tror jag påa tt förbererda sig. Tack själv! Stor kram
RaderaJag tänker mycket på döden, den har aldrig känts vare sig skrämmande eller konstig, bara naturlig. Men visst är det sorgligt när människor dör för alla som blir kvar. Så måste det ju vara. Men för den som dör är det kanske bara en början på en fortsättning. Så tror jag. Eller, som Kristian skriver, så blir det bara ett mörkt ingenting som man ändå inte märker av, och då är det ju ok. Ibland kan jag längta efter döden, när jag tycker att livet är tungt. Då längtar jag "hem". De flesta tycker att jag är konstig när jag säger så, för många är så rädda för döden. Jag vill vara kvar i det här livet för barnen och mannen, den vackra naturen och allt annat som jag älskar, fast den dag det är dags tror jag att det blir som att ge sig av hemåt.
SvaraRaderaKristian är - tror jag - en urgammal själ som är här för att påminna oss andra om hur det kanske faktiskt är. Och så har han ju en alldeles makalös förmåga att hantera orden.
Kram till dig Annika från Carina
...och nu har jag beställt den tibetanska livs- och dödsboken från bibblan. Tack för tipset!
SvaraRaderaCarina (igen)
Ja det kan vara så sorgligt att hjärtat nästan brister och det gör fysiskt ont så man inte kan gå rakt. Och som du skriver, det är de som blir kvar som har det tufft. Men jag tänker mycket på själva övergången, om du förstår hur jag menar och den här boken har verkligen varit en handfast hjälp. Och jag önskar att jag kunde säga helt ärligt att jag inte är rädd för döden. Men jag är inte så säker längre, det kan se så olika ut. Kram och tack för dina ord!
RaderaJag läser det du skriver. Fast idag har jag inget att säga. Känner bara att du rör om litegrann i mitt hjärta, på ett mjukt och samtidigt bestämt sätt. Ska fundera lite. Och leta rätt på boken du tipsar om. Kram!
SvaraRaderaJa jag tror det är ett bra sätt att närma sig något som vi ska igenom :) Och boken är fantastisk! Kram
RaderaJag tror också att vi behöver förbereda oss på steget vi tar när vi kliver över.
SvaraRaderaOch jag tror att förberedelsen på något sätt handlar om att värna om det vi har här. Om att verkligen värna, om att ha kärleken som ledstjärna och agera utifrån den. Om att ta hand om oss själva och om varandra och om allt det som finns ikring oss, allt det som vi tar för givet.
Och kanske komma ihåg att det inte är alla som kan ta sådant för givet. Och hjälpas åt att ta hand om varandra. Leva vår fulla potential, inte som åtskillda individer, utan som delar av en sammankopplad mänsklighet.
Så tror jag. Och jag tror att yogan är ett oerhört bra verktyg i allt detta.
Om shanti <3
Förberedelse på själva steget är som jag tror det att utöver det du skriver om att värna det vi har, att faktiskt också tänka på nästa steg som vi ska ta. I någon dimension vi inte känner till. Just nu :) Yogan är fantastisk även här. Kram och tack för dina ord!
SvaraRaderatack för att du länkade till honom. jag hart lagt till honom hos mig nu. han skriver underbart och visst får det en att tänka..
SvaraRaderajag har nog flera föreställningar gällande döden. när vida dog tyckte jag inte att det var något jag alls kunde acceptera. gör det inte fortfarande, för ajg tycker inte det är ok att hon inte ska få vara med sin mamma, med sin familj. men jag har ju en orubblig tro på en fortsättning sen och den gör mig ändå lugn. jag vet de väntar där. att jag får träffa henne..att det blir bra. så jag känner mig ganska lugn...
kramar en onsdag, Lycke
Ja han gör ju det. Så skönt att du har en sådan tro, det har jag också, sen förstår jag faktiskt att inget uppväger att hon dog. All kärlek till dig min vän!
Radera