Tärningen är kastad

Ni som följt mig ett tag vet ju att jag var i Indien för ganska precis ett år sedan. Jag var på Treatmenthouse och gjorde en 3 veckors ayurvedisk behandling.  Det har tagit lång tid för mig att komma tillbaka till mig själv eller hur jag ska uttrycka det. Och då menar jag inget negativt, men däremot har det varit svårt. Jag har trängt längre in i min kärna och ibland inte vetat vad jag tyckt. Och det kan låta så flummigt och fånigt och jag aktar mig ibland för att lägga ut texten om det hela. Många har idag läst något eller hört något om ayurveda. Och lite som med yogan, så är det lätt att tro att man vet eller att man förstår. Det som det tar en människa i Indien att plugga 5 år för att få påbörja sin erfarenhetsvandring i, det slarvläser vi lite ibland som ett horoskop. Och jag har också gjort det, men efter min vistelse där så förstår jag att det inte är så mycket jag förstår :) Egentligen. Men eftersom jag har vänt mig till en fantastisk person, dr Vijay, som driver kliniken, så litar jag på honom. Jag måste ju inte kunna allt själv. Eller hur? Måste inte kunna allt inom yoga själv? Eller hur? Det är ganska skönt när den insikten sjunker in. Eftersom jag går på yogakurser varje år för mina lärare Zhander Remete och Emma Balnaves så litar jag på deras omdöme, deras kunskap och framför allt deras erfarenhet. Även om jag får saker till mig som inte är helt enkla att hantera. Samma sak är det med ayurvedan. Och jag vet att dr Vijay sa att jag behöver komma tillbaka två gånger för min behandling. Och det där har funnits i mitt huvud lite då och då. För det är inte odelat positivt att åka. Jo, jag älskar Indien, jag gör verkligen det, på gott och ont. Svart och vitt och allt däremellan. Och ja, jag litar på honom. Men jag drar mig lite eftersom jag vet hur länge jag var påverkad i mitt system efteråt. Samtidigt vet jag att jag egentligen redan har valt. Att välja en behandling och sedan sluta efter en vistelse, det känns inte rätt. Inte mot mig själv. Och hur jag känner mig just nu är också en del av det. Jag tror det. Jag är faktiskt ganska säker. Plötsligt var det som jag kände igen alltihopa. På en annan nivå. Eller hur jag ska säga. Inombords. Så. Jag åker strax efter jul. Men inte själv den här gången. Vi reser båda ner, D och jag. Först lite vila och semester i Varkala och sedan ayurvedan. Nu har jag några månader på att ställa in mig ordentligt. Det kommer att vara välgörande. Det vet jag. Kanske inte heller lika utmattande för mig. Vi får se. Nu är tärningen kastad.