onsdag 11 januari 2012

Glädjen sjunger i min kropp

På något vis är det som det vänder så snart jag skrivit om det tunga. Det kanske ligger i själva delandet? Eller i att jag helt enkelt uttrycker det med ord? Jag är inte rädd för att skriva om det som kan vara svårt och kännas hopplöst. Egentligen. Mer orolig för att uppfattas som gnällig :) Eller som the secret-fans ständigt påpekar - man inte ska fokusera på det negativa. För då attraherar man det. Nja säger jag. För mig är det lite som tvärtom. När jag lyfter saker mot ljuset så tonar de bort och bleknar. När jag vågar. Jag har inget dolt inom mig. Inga mörka hörn som jag inte vågar städa i eller granska. Och det gör mig fri på ett skönt sätt. Igår kväll när jag mötte alla förväntansfulla ansikten i mina grupper kände jag också att jag gör ett bra jobb. Trots allt. Trots begränsningar och dåligt självförtroende ibland. Trots ensamheten i att driva en egen shala. Att ha egna grupper. Jag ser ju att de har kommit vidare, ser att de jobbar fokuserat, hör deras djupa samstämmiga andning och jag blir tagen. Över att förra terminens enorma berg som jag tog mig över, helt enkelt resulterade i bra saker för andra också. För andra också. Det är stort. Och alla mina tankar om hur en bra yogalärare är, de finns kvar och jag strävar dit. Men jag kan ju bara vara jag. Men jag blir bättre och bättre på just det. Att vara jag :) Och inte försöka vara någon man beundrar. Eller ta över andras sätt och stil i yogasalen. Man måste våga. För mig är det viktigaste att vara sann. Mot mig själv. Våga se svårigheter jag brottas med. Men självklart också se glädjen. När den trycks in i hela mitt system av att se andra yoga. Hur den sjunger i min kropp. Hur ryggar sträcks när de får en mjuk hand på sin skuldra. Hur ben sträcks ut vid ett litet påpekande och hur andningen ANDNINGEN tar ner allt på rätt nivå. Vi är där vi är. Vi är de vi är. Ju mer jag yogar ju säkrare blir jag, det här är min biljett till frihet inombords. Men på vägen måste jag städa. Och rensa. Låta det tuffa komma till ytan för att bli fri från det. Det försvinner inte av sig själv för att jag fokuserar på andra saker. Det är min övertygelse och något som kroppen visat mig otaliga gånger. Min guru Zhander säger att det helt enkelt inte tar slut. Det skräp som flyter till ytan, det ser bara annorlunda ut. Men det tar inte slut. Inget farligt med det. Vi är människor och vi delar alla detta i att vi är mänskliga. Men för varje spadtag ner i den gropen så blir det på sätt och vis lättare. Vet att det gör ont först, sedan lättar allt. Och man är på nästa nivå. Inte för att jag tänkt det. Inte för att jag inte tänkt det eller flyttat fokus till något annat. Nej. Helt enkelt för att jag jobbat mig igenom det hela. Och nu sjunger glädjen i mig.

14 kommentarer:

  1. Jag håller med dig. Fullständigt. Jag tror inte ett ögonblick att det onda blir större om man känns vid det och det är också min erfarenhet att verbaliseringen av det gör det mindre, mer det det verkligen är och inte mer. Skönt att det vänt! Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Härligt inlägg som alltid kära du! Tänker på änglar igen. hur de vill lära oss komma till nästa nivå andligen. tänker att du måste ha massor med änglar med dig..

    kramar Lycke

    SvaraRadera
  3. Underbart inlägg, fantastiskt skrivet som alltid. Du har sån tydlig röst, sånt vackert språk. Jag njuter av att läsa dig. Och jag håller med, det svåra och onda blir alltid större av att man håller det inom sig. Att dela det, att uttrycka det, att sätta ord på det förminskar det på något sätt - eller ger det kanske dess rätta proportioner. Så är det för mig i alla fall. Bär jag det själv är det ett berg som växer, delar jag det med någon blir det en liten kulle att ta sig över. Oftast. Jag gläds med dig och dina ord. Kram

    SvaraRadera
  4. Så skriver du sådär magiskt igen och med en sådan tyngd bakom orden. Från hjärta till hjärta! och din liknelser är så självklara att jag återigen bara nickar. Amen & Kram!

    SvaraRadera
  5. Underbart Annika. Kanske är det så att när man verbaliserar och skriver av sig så släpper man motståndet, släpper taget och så försvinner det. Först kommer det upp till ytan, sen skakar man av sig det och sen är man plötsligt mycket lättare. Alla sätt man kan använda för att släppa motstånd är ju bra! Kram

    SvaraRadera
  6. Håller helt med dig, att inte prata om det, inte tänka på det, skyffla undan och gömma under mattan ger bara det mörka möjlighet att växa och sprida sig. Men då man säger det högt, lyfter fram de mörka sidorna, egenskaperna som vi är mindre stolta över är ju då vi kan tända ett ljus och skuggorna försvinner och mister sin kraft. Vi har alla skuggor och de kommer alltid att vara där, det är ju en del av att vara människa.

    SvaraRadera
  7. Härligt! Ta fram trollen i dagsljuset så spricker de:)
    Carina

    SvaraRadera
  8. Du uttrycker dig så fantastiskt bra, jag kan bara hålla med.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  9. och du sjunger fint för oss
    så att vi också kan glädjas!
    spännande med en ny fas i livet. när barnen prövar sina vingar. tänker mig också att det måste vara otroligt svårt att släppa taget. eller i alla fall lossa lite grann.

    kramar

    SvaraRadera
  10. Blir lite rörd av era vackra kommentarer. Tack och kram!

    SvaraRadera
  11. Så fint skriven!! Tack att du delar dina tankar!!

    SvaraRadera