I grunden

I bilen. Bakom en traktor med en stor släpvagn lastad med jord. Stora lass. Blankande svart jord. Han stannar precis på krönet av en uppförsbacke. Heldragna linjer. Drar igång sina varningsblinkers. Står stilla. Och jag väntar. En minut. Tre minuter. Låtar kommer och går på radion och jag tänker inte ens att jag ska köra om därför att sikten är obefintlig. Då kommer en liten bil, från långt bak i kön och kör om. På fel sida. Över linjerna. Nästan studsar. Och den bilen drar igång en slags kedjereaktion. Alla kör plötsligt om. Kvar står bara jag. Som till slut också blinkar, drar mig ut i vänster körfält och kör fort. Förbi. Kastar ett öga på killen i traktorn. Som. Talar. I. Telefonen. Jahaja, så kan det också vara. Och det som slår mig när jag kör vidare är att jag inte en enda gång blev irriterad. Inte på traktorkillen. Inte på den lilla bilen som satte standarden till att köra om. Inte på någon. Inte på mig själv heller för att jag stod stilla och väntade. Lydigt. Nej. Jag är kolugn. YOGA. Kan inte säga det på något annat vis. Min yoga har förändrat mig i grunden. I stort. Men också i litet. I vardagen som känns enklare på tusen vis. Hela min grund.

Less is more - igen!

Förr kunde jag leka en lek för mig själv. I mitt inre. Träna mig. Tänkte att om det brann hemma, vad skulle jag ta med mig. Förutom människorna jag älskar. Men det är ju självklart! Det landade ofta i foton, något smycke som betyder något, den gamla kaffeburken som följt mig i alla flyttar och som en gång studsade på 7 biltak när jag gjorde en lite våldsam manöver i en flytt. Och sen då, sen har jag tänkt att resten går att ersätta. Ersätta och köpa. Jag har aldrig velat hänga kvar vid grejer ändå så kan det vara så lätt att samla på sig. Jag har sparat saker som kan vara bra att ha. Helt enkelt. När vi flyttade förra gången som är så länge sen som 15 år sedan, då sa vi till oss själva, vi behöver inte köpa en enda sak till i vårt liv. Inte en enda sak till! Men tiden rullar på, nya saker kommer ändå in. Vi har rensat mellan varven. Mellan åren. Men ändå. När man packar så lyfts inte bara sakerna, utan hela historien som hänger samman med det jag får i min hand. Men det är så befriande att rensa. Och igår när jag själv hade tusen ärenden men ändå ville hinna förbi HUSET så tog jag de gåtfulla vackra Gotlandsbilderna som D tog för många år sedan. Jag tog två yogaböcker, Shandor Remetes Shadowyoga förstås och Vanda Scaravellis Awakening the spine. Yogamattorna åkte med, några krukväxter och den stora Buddhan som har suttit och följt mig varje yogamorgon i många år. Tittat och inte tittat. Men ändå, jag har vilat ögonen på honom många gånger. Funnit någon slags frid i hans mjuka ansiktsdrag. Och så åkte jag iväg. Fnissade för mig själv när jag bar in sakerna. Så lustigt, hur blev det så här? Varför tog jag just de sakerna? Inte svårt att räkna ut! Det som är mitt fundament. Yoga. Bilder. Böcker. Det följde med i första lilla svängen. Och jag bara tog dem och bar in i bilen, tänkte inte ens. Jag är glad nu. Känner att jag lämnar med gott hjärta det som svidit i mig under våren. Det har tagit sin tid. Sina tankar. Sina tårar. Sina funderingar över uppbrott, avbrott och allt annat. Sonen flyttar och vi flyttar. Allt förändras. Igen :) Skönt att lämna vackra glas och saker till barnen. Alla tre. Som har så olika stil. Att skiljas från saker och bli lätt i hjärtat. Det ekar här hemma. Och om det började brinna nu, då skulle allt vara utburet som är viktigt. Det materiella kan verkligen hävda sig, tränga sig på. Saker man vill ha som plötsligt känns som ett behov. Jag är inte perfekt. Men nu. Nu har jag rensat och blivit lite lättare. När stora flyttlasset går, då kommer jag att känna mig helt klar och redo för nästa del i livet. Nästa plats. Med mycket färre saker :) Som vi valt mer omsorgsfullt att ta med. Less is more helt enkelt.

Motsträvig

Tänker. Tänker att jag sätter ner mina fötter på ett ljuvligt vitmålat trägolv efter att ha sovit hela natten. Djupt. Är utvilad. Tassar ut i badrummet med fönster mot skogen. Gör mina morgonbestyr. Kliver ut på yogagolvet och gör min serie i en flödande andning, energin styr. Smyger nerför trappen och sätter på kaffet. Öppnar dörren mot verandan. Det sjunger i mig. Jag är hemma. Här där jag ska vara. Med D.
Hmm. Jag är inte riktigt där. Men det är så jag tänker. Och längtar. Min längtan är påtaglig. Fysisk. Vill vara klar med den här processen. Vill ha flyttat. Och samtidigt i mig, finns ett vemod. Och en slags håglöshet som Anna skrivr så fint om. Som jag känner igen. Fast jag vill av hela mitt hjärta. Så är det ändå något motsträvigt i mig. Strävt. Glasen på bordet har stått en vecka och väntat på att bli packade. Glasen som det druckits ur vid alla våra fester. Födelsedagar. Studentexamen. Skolavslutning. Nyår och Lucia. Och allt där emellan. Varför är jag så seg? Varför hindrar jag mig själv? Tröttheten som ett filter mellan mig och resten. Jag har yogan att hålla mig till. Som ett roder. Och det gör jag. Och annars vet jag inte hur jag skulle vara. Men ändå. Saker måste väl få ta tid. Även om jag är snabb. Kanske har allt hamnat på plats om en liten vecka. När jag och D rent fysiskt är på plats. Med glasen. Och allt det andra. Vill skriva något sprudlande. Vill vara glad och rolig. Idag känns det bara segt och motigt. Men yogan ikväll med ett gäng är min hållpunkt för dagen. Och sedan, sedan kavlar jag upp ärmarna och packar de där glasen. Till slut!

Sambandet

När man säger att man ska åka på yogakurs, då är det många (som inte själva sysslar med yoga) som säger - ååh, tänk så vig du ska bli! Tänk vad du kan göra efter en så lång kurs. Bli helt mjuk :) Hmm. Vi som yogar vet ju att riktigt så är det faktiskt inte :) Faktum är att det är ofta precis tvärtom. För mig. Jag brukar komma hem stel och ledbruten. Nästan overkligt stel. Känns som jag får bända och fixa med det som annars funkar fint. Men det är väl återigen ett svar på att det vi sysslar med när vi yogar handlar om mer än kroppen. Även om det självklart känns fysiskt i kroppen när man yogat i några timmar varje dag, som jag inte gör annars. Och Z säger att när man fått mycket information så stelnar kroppen. För att the mind har så mycket att jobba med. Processa. Förhålla sig till. Små barn - mjuka kroppar som bara rullar runt. För att de inte behöver fundera på något. Och jag tror att det är först nu jag faktiskt inser hur otroligt mycket allt hänger ihop. I samma människa. Kroppen. Och själen. Och sinnet. Och alla tar plats och visar sig på olika vis. När jag ser det sambandet som starkare och tydligare och som omöjligt att skilja åt, då förstår jag mer varför kroppen är så stel ibland. Och i mig ryms inte bara yogatankarna utan även allt det andra som just nu är extra mycket. Så det är väl mer naturligt att jag är stel då? Eller hur? Igår morse var det bara ont och stelt. Idag, lite lättare. Och yogan lever vidare. Och stelheten kommer och går. Det ledbrutna är på väg bort. Om jag lyckas bemästra mitt sinne. Känner du igen dig?

Icke-tänka

Så varmt. Så soligt. Så skönt. Vet att det är sol hemma också och det gör det hela ännu skönare. På något vis. Vi har bytt våra pass. Det vill säga, vi har lektion på morgonen med frågor och gemensam träning. Det tar några timmar. Och på kvällen har vi våra individuella träningar där vi kommer gruppvis. Det känns otroligt bra. Att börja med att lyssna på klokheter och skarpsinne. Att få saker grundade i sig som jag knappt kan beskriva med ord. Att få andas gemensamt med 70 personer och avsluta med kaffe någonstans. Och så ligger hela dagen framför. Jag sover mycket. Vilar mycket. Är i ett slags icke-tänkande tillstånd då och då. Som om jag förstår saker med magen. Vi diskuterar. Läser i böcker. Påminner oss om vad som gjorts och sagts på lektionen. Och en del fastnar. Annat susar bara förbi. Vi hittar det som är viktigt för oss själva. Och siestan är lång efter dagens lunch nere vid floden. Grillad fisk i skuggan. Så gott! Och en stilla promenad. Jag jobbar på med det som gör ont. Pain comes from anger and has many shapes. Som Z sa i morse och som jag tänkt på och icke-tänkt på sedan dess! Pain is powerful, you have to let it go. Och det är det jag jobbar med. Hela jag vill släppa det som gör ont. För ont, det gör det. Men det är inte farligt. Kanske allra första steget egentligen, att lita på det. Och sedan ta sig vidare. Försöker att inte tänka. Försöker att icke-tänka. Släppa taget om det smärtsamma och inte gå in i det. Icke-tänka.

Vända en oceanångare

Vi bygger ett underbart hus. MEN. Det finns en ocean av beslut. Små pappersbitar som surfar runt bland vågorna som man måste ta tag i. Stora stockar som täpper till. Hoppsan. IKEA leverar inte köket. Oj. Det finns i Stockholm. Nej det finns inte här. Det kommer i juli. Ojdå. Nej det kom visst igår. VA?! Jaha. Upp med köket. Men vänta, det är inte rätt luckor... Kaklet räcker inte. Det dröjer 2 veckor. Det blev ett hål i den fina tapeten när trappan monterades... var är eluttagen som skulle sitta här? ELLER. Så vänder jag oceanångaren. Vänder den till det här - tack! Vi fick luckor. Vi får ta en diskussion med IKEA nästa vecka och se hur det gick med fabriken som brann och var rätt luckor är... Trappen är gudomligt snygg - svarta trappsteg med vitt räcke. Huset är en dröm. Vår dröm. Vitt hus med stor veranda och grönt plåttak. Jag älskar det redan innan vi bor där. Och vi har bott där till och från under somrarna. Men då var det ett annat hus. Nu har det växt fram något som vi har skapat helt själva. Och kanske är det räslan över att det inte ska fungera. Rädslan över att det ändå inte blir klart någon gång, hur irrationell den känslan än är. Kanske den där eviga Jante som biter sig fast i att vem är du som tror att du kan göra så här? Bygga ett sådant hus. Här?! Men jag drar ut rädslan, som vi pratade så mycket om i Kanjiza, och tittar på den. Och där logiken kan segra där gör den det. Och där känslan är virvlande jobbig som en stor strömvirvel att dras ned i - där fokuserar jag på mitt inre. Jag andas. Jag tar en stund i taget. Och jag vet! Det är en sorts lyxproblem om man jämför. Men ändå. Min verklighet. Just nu, så vänder jag en oceanångare. En stor Viking Line båt. Och jag hoppas att just du vill skicka lite god energi till mig så att det går smidigt. Ha den bästa av helger!

Inte riktigt här

Hemma. Hemma. Men ändå inte riktigt. Känner mig nästan lite sjösjuk inuti. Yr i huvudet. Men allt verkar röra sig i min kropp för tillfället :) Det är sol här och sol när jag lämnade ett sömnigt Serbien. D kom ner i söndags och vi strosade runt i några dagar. Kaffe på Avanti och god lunch på Delikatess Club nere vid floden. Sedan. En fotostund. En lång. LÅNG. Där D tog de mest fantastiska bilder på Zhander och Emma. Outstanding! Ni kommer att få se dem på hemsidan så småningom, jag vill inte föregå något :) Det är också en slags yoga, att följa med i rörelsen åt alla håll, upp och ner, åt sidan och tillbaka. Och privilegiet för mig att se dem yoga i några timmar. Energin rakt in i kroppen. Och nu - lite svajjig så här på förmiddagen. Allt behöver stillna i mig. Mycket att jobba med. Mycket att fundera på. Hemma men ändå inte riktigt.

Stilla dagar i Kanjiza

Varm eftermiddag. Helg. Stilla liv. Stilla dagar i Kanjiza. Dagen före avskedet. En pappa plockar kottar med sin son. Rofyllt. Samlar i stora säckar. En liten kille kommer farandes på rullskridskor. Några cyklar. Jag har inte sett en enda hjälm här. Jag har inte sett ett enda skydd av något slag. Morgonens lektion var lång och tuff. Känner att så mycket yoga och teori finns i kroppen och gör mig lite stel. Lite trött. Men så är det för oss alla. Och när han håller oss i chatturanga i 5 andetag + 5 andetag och sedan ner i fas två av den positionen (som jag inte visste fanns :)) i ytterligare 5 andetag då tror jag verkligen att armarna ska gå av. Stay down! Och så plötsligt är man i något annat. De där tankarna, lätt att göra det svårare för sig med hjälp av det man tänker. Och så är det ju. Ingen kommer undan. The monkey. Som Z kallar the mind. Och vi får en helt fantastisk introduktion till Savasana och hur man stillar ner sin monkey mind, hur den blir tyst. Underbart. Ligger med halvslutna ögonlock och sedan med slutna. Och kroppen blir som vatten. The monkey är tyst. Stilla dagar i Kanjiza

Smycken

Lektionerna avlöser varandra och det är fantastiskt mycket information att processa. Mycket som händer. I mig. I andra. Och på en del ser man det tydligt. Jag har fått vackra ord av Z idag, helt oförhappandes utan att jag frågade något. Och jag gömmer dem i mitt hjärta. Som smycken. Får ta fram dem när det är motigt. Allt kan jag inte dela :) allt är inte till för att dela :) Och en del saker som händer går helt enkelt inte att formulera. Och mina vänner, var ni än är, hoppas er kväll är vacker, stjärnorna framme och vinden stilla. Både utomhus och inombords. Smycken i mitt hjärta. Godnatt!

En gest av kärlek

Varje kväll har vi lektion. Innan vi gör vår yoga börjar vi med en frågestund där Z utvecklar varje personlig fråga till allmängiltig kunskap. Han säger, there are no such thing as personal questions. Dvs det som någon frågar, finns det alltid någon annan som det också gagnar. Och jag märker vilken nytta jag har av andras frågor och svar. Hans kunskap är enorm. ENORM. Och jag skulle vilja gömma alla förklaringar som jag hör, någonstans i mig. Kanske finns de där ändå och poppar upp vid andra tillfällen? En kort stund inser jag hur allt hänger ihop. En kort stund. Och min tacksamhet känner inga gränser. Vi har nu snart gått halva kursen. Som är två kurser. Den ena är den som handlar om våra individuella asanas. Den andra handlar om skulderstående. Sarvangasana. Och som jag stått på skuldrorna. Tidigare. I flera år. Men bara för att jag kunnat det rent tekniskt, så har det inte gagnat mig. Jag tillhör den halva av gruppen som inte får gå längre. Nu. Han är otroligt omtänksam, även om hans röst låter skarp, för han vill inte att någon ska göra något som inte gagnar den egna kroppen och sinnet. För det man gjort som inte gagnat, det får man lov att rätta till senare. Som jag önskar att jag inte hade stått på skuldrorna tidigare. Och som jag önskar att jag mött honom tidigare. Men jag är ändå glad åt att vara här nu, missförstå mig rätt. Att få träffa på en sådan seriös lärare som lever sin yoga. LEVER SIN YOGA. Som har gjort en mängd misstag själv. Som vet hur det känns när det gör ont. Som vet hur det känns att stanna i det obehagliga. Som gjort den långa resan inuti och som förändrat sitt sinnes mönster. Eller hur man ska översätta the minds patterns. Som gör komplicerade asanas utan ansträngning. För att han har kultiverat sin yoga. Väckt sin inre vind. Som är något helt annat än andetaget och det som finns utanför kroppen. (Mer om det en annan dag.) Jag är inspirerad. Jag har ont. Men skit samma. Jag är inspirerad och tänker på min träning framför mig hela långa sommaren :) Och jag inser att varsamheten jag upplever nu, när jag får göra andra asanas när andra går vidare, den är en gest av kunskap. En gest av omtänksamhet. En gest av kärlek.

Nothing lasts forever

Nothing lasts forever. Något som återkommer med tydlighet och rent praktisk konsekvens i min yoga. Och natten bjöd på djup sömn, inga tårar, inget trassel. Fick ännu lite andra korrigeringar under morgonträningen och jag känner mig stärkt och glad. En del yogavänner som jag träffat på andra kurser och som har lång lång erfarenhet av yoga och egen undervisning delar frikostigt med sig av tankar och insikter under frukostens espresso. Solen tittar fram försiktigt och vi äter en lunch på balkongen hos N från Holland. Vi var fem som delade rum för tre år sedan på en kurs i Frankrike. Nu sitter fyra av oss här igen och vi delar så mycket. Igen. Det är så fantastiskt att vara i sammanhang där man kan dela sin yoga. Få prata sig mätt på något vis. Och just för att nothing lasts forever så blir vi kanske ännu mer rädda om stunden. Fåglarna sjunger och vi promenerar snabbt till kvällslektionen. Jag lär mig mycket av andras frågor. Också. Det kommer upp en hel del kring rädsla och hur närbesläktad den kan vara med vrede. Min egen rädsla som kom till ytan igår var ren och skär terrorkänsla. Nästan förlamande. Men när man bestämmer sig för att gå in i det som sker, då sker något annat. Eller för att säga det igen - nothing lasts forever. Om man tar ut sina spöken i ljuset, då spricker de. Eller åtminstone tonar bort. Smärtan i höger sida, den kommer och går. Jag bestämmer mig för att fokusera på min vänstra sida. Vi får se hur jag lyckas, men det onda kommer att försvinna, jag är säker, nothing lasts forever.

En god man

Vaknar mitt i natten. Kolsvart. Jag känner en enorm rädsla ta plats inombords. Något stort och grått som fyller mitt mellangärde och som gör att jag gråter. Skakar. Snorar. Har ont i hela kroppen. Vad är detta? Somnar om efter några timmars terror. Kan inte beskriva det på något annat sätt. Inser att det jag bett om, redan har startat. Det småregnar ute och är grått, passar min sinnesstämning. Luktar gott men luften är lite strävt sval. Vet direkt när jag börjar mitt pass att jag kommer att möta något idag. I framåtböjen kommer gråten. Igen. Och det går inte att sluta. Först känner jag mig lite jobbig och försöker gråta tyst och snyggt... Men sedan struntar jag i det. Snyter mig och snyter mig. Emma ser vänligt på mig, frågar vad som är fel. Everything hulkar jag. Hon ler lite och bäddar sedan åt mig med mattor och filtar, säger att det inte går att gå framåt när man är i mitt tillstånd. Får ligga med benen upp mot väggen på olika vis. Någon stryker mig över ögonen, säger åt mig att slappna av i käkarna. Jag blundar. Ligger länge. Zhander kommer fram till mig och vi sitter och pratar en lång stund. Han beskriver det jag går igenom som fullkomligt normalt. En fas som jag bara ska ta mig igenom. Frågar och lyssnar. Berättar och förklarar. Jag är omhändertagen i det som sker i mig. Han påminner om allt jag tagit mig igenom de här senaste åren. Säger också att hans lektion igår då han pratade om rädsla förmodligen satte igång min process. Och så är det nog. Hans vänliga ögon gör mig lugn. Han är en god man. En stor man. Jag är så tacksam att jag får träna för honom. Tänker att alla som tränar Shadowyoga borde försöka gå en kurs för honom. Det är en sådan miss att inte göra det. Faktiskt. Kunskapen och samtidigt det stora vänliga, en oslagbar kombination. Klappar mig på kinden och säger att vi ses till eftermiddagen. Jag är rödflammig i ansiktet, folk är vänliga, pratar och frågar. Det ösregnar. AG och jag går på konditori och jag inser att jag kommer att ta mig igenom det här. Själv. Men också med hjälp. Av en god man.

Start i uppförsbacke

Nu är jag här. I ett rum med knallgula fräscha väggar och en solig balkong. Med AG, min yogavän. I Kanjiza. En liten rofylld sömnig stad strax innan för den serbiska gränsen mot Ungern. Livet går i makligt tempo. Det är ett år sedan men känns ändå som nyss. Träffar så många som jag känner. Kramar och pussar. Frågor och leenden. Berikande. Och imorse var det dags för oss 70 människor att gå in i våra grupper i vårt stora yogarum. Det är många meter till taket, mörkt trägolv och mörka väggar. Men många små fönster. Det är skönt att gå in där. Jag gör min lilla serie och många många paschimottanasana, innan Z är framme vid mig. Men jag är tacksam, han ler, säger "I'm concerned about your chest" efter första omgången i framåtböjen. Som vanligt blir jag inte förvånad, den mannen äger så mycket kunskap, ser så mycket att jag tacksamt tar emot, vad jag än får av honom. Och det väser lite, men bara lita i lungorna när jag går framåt igen. Men paniken väller in, i samma ögonblick säger han "don't panic, why do you?" och jag vet inte riktigt. Men efteråt i långfrukosten i trädgården hos C, F och F så sitter jag i hammocken och inser att jag nog vet i alla fall. Jag vill inte gå längre! Men varför, det vet jag inte... Kanske inte viktigt att veta? Kanske bara ska stanna med huvudet mellan knäna imorgon och ta emot vad som kommer upp. Väller fram. Tränger sig på. Lite känns det som att starta i uppförsbacke. Men så är det just nu. Lite låg. Promenerar sakta förbi kyrkan som ringer in för ett brudpar. Affärerna stänger, fönsterluckorna rullas ner. Det är helg. Möter en kvinna med en svart mustasch :) Och bara några timmar till nästa lektion!

Dan före dan

Kvällen före julafton. Min barndoms mest magiska kväll. När jag låg och inte kunde sova, tänkte på vad jag kunde få i julklapp. Fantiserade. ÖNSKADE. De där önsketankarna :) Eller det året då jag och mina bröder tjuvkikade i några julklappar! Det är faktiskt sant. Vi blev nog överrumplade över att vi faktiskt gjorde det. Fick tag i en liten del av en ljusgul velourtröja över paketets kant, som jag blev överlycklig över att veta att jag skulle få på julaftonsmorgonen. Men resten visste vi ju inget om. Och det där tjuvkikandet, det var inte lika roligt som att bli helt överraskad. Ibland blev man gladare men alltid glad. Ungefär så tänker jag om min resa som börjar tidigt imorgon bitti. Min resa till yogakursen i Serbien. Och att man aldrig kan veta hur det blir. För det inre landskapet. Till det yttre vet man ungefär vad som väntar. Ungefär... Men istället för att oroa mig och vara nervös väljer jag att vara pirrigt glad och förväntansfull. Fladdret i magen av lätta fjärilsvingar, de säger mig att jag snart ska träffa alla yogavänner från andra länder. Umgås tätt med AG, min yogavän hemifrån. Höra en mästare undervisa och känna hur glad jag är över att åter få träna för Zhander och Emma. Och sedan, allt det andra, låt det hända! Vad som än blir. Hur jag än känner inuti. För nu är det dags. Idag är det dan före dan och jag suger på den karamellen för just nu ligger allt framför mig. Håll tummarna att allt går som det ska!

Det är hon

Det blåser lite snålt. De flesta affärer är stängda och det är tomt på människor. Vinden är iskall. Lite snölukt i luften nästan, trots gröna träd. Jag går försjunken i tankar. Är långt borta när jag tittar till på henne. Hon är lång. Reslig. Kraftig på ett starkt sätt. Har en tyllkjol, som en liten flicka trots att fårorna är lite djupare inritade på sidan av hennes mun. Och en röd skinnjacka. Och inget passar på något vis ihop. Men samtidigt så är det hennes alldeles egna outfit. Och jag blir glad. Äntligen hittade jag något idag som gjorde mig glad. Och det är hon. Hon ler. Hon drar ett djupt bloss på sin cigg och är nästan osannolik. Hon bara står där. Människor med egen stil, egen karisma, så underbart! Om jag inte plötsligt hade drabbats av blyghet hade jag tagit en bild av henne :) Men inuti blev hon min sinnebild för dagen när det gäller styrka och mod. Och jag log och hon log. Stort. Hon som gjorde min dag. Med tyllkjol.

Böcker

Lite låg och lite trött. Kanske har att göra med alla avsked i stort och smått som pågår. Och att packa. Välja bland böckerna, det är svårast. Vi har många böcker men bara en liten del av dem kommer att få plats i nyhuset. Har alltid sett böcker som rikedom och något som gör ett hem ombonat. På mer än ett sätt. Men nu blir det inte riktigt så. Och handen på hjärtat, många av böckerna är det många år sedan jag läste och som jag inte kommer att läsa igen. Men ändå... Läser i en bok om Feng Shui att gamla böcker står för gamla tankar. Man ska inte samla på för många. Kanske ligger något i det? Att fylla på med nya böcker, även om böckerna i sig är gamla och skrivna för länge sen, så kanske energin flyter på mer som den ska. Eller låter det för lite mycket new age? Har en bekant som tycker att ha många böcker är lite skrytsamt. Att man vill visa hur mycket man läst. Tja, riktigt så tror jag sällan att det är. Faktiskt. Men det där med att rensa, även bland böckerna, och låta dem gå vidare till andra samtidigt som jag ger plats för lite fler nya böcker. Några i alla fall :) Det kanske är en god tanke? De böcker som jag har inom området yoga, meditation och mindfullness, de kommer självklart att vara kvar hos mig. De använder jag och läser och läser om. Hittar nytt och funderar över sådant jag tidigare tyckt varit spännande. Några hopsamlande dagar helt enkelt. Men en del böcker har varit omvälvande att läsa. I mitt liv. Har stått för något helt nytt. Böcker som förändrar. De finns och är riktiga juveler. Och de förändras, andra kliver fram och så återigen några andra. Just nu skulle jag vilja läsa en god skönlitterär bok, en gedigen roman. Har du något tips?

Knyt ihop!

Ni vet de där polletterna som trillar ner ibland? Kan nästan höra det rassla till :) I mig. Träffar min TCM-läkare och vi pratar. Om träningen. The practice. Som den engelska termen lyder och som egentligen täcker in mer i vad det är än i det svenska ordet träning. Tycker jag. Han säger, det tar inte lång tid att lära sig kinesisk medicin, det är väldigt basic, det som man pluggar in! Högst ett år säger han, om man är flitig och studerar som man ska. Det som sedan tar all tid och som leder fram till annan kunskap, fördjupade nivåer och erfarenhet, ja det är just the practice. Att utöva det man lärt sig. Förkovra sig. Gå vidare. Hitta nya saker, gamla saker och gå vidare. Knyta ihop. Göra upptäcker. AHA-upplevelserna. Exakt samma sak är det ju i yogan. Att utan att utföra den, utan att själv möta det man själv behöver och kan förmedla vidare - ingen yoga. Det räcker alltså inte att kunna rörelserna, det andra, att synkronisera sin andning med asanas är huvudsaken. Andetaget med rörelserna. Så simpelt. Så svårt. Även om man självklart måste veta vart rörelsen ska ta mig och hur jag ska vrida, böja fram-bak, sträcka och stå. Naturligtvis är det därför jag fortfarande känner mig som en nybörjare efter 11 år :) Ibland. För att jag möter nya saker i mig. För att jag hittar andra nivåer, punkter och blockeringar i min kropp. Lättnader. I mig. Och utan the practice - inget. Det är naturligtvis därför Patthabi Jois myntade det mest citerade uttrycket inom yogavärlden - do your practice and all is coming. Tja. Och ju mer man tittar på just den meningen, ju mer säger den! Därför kan det också vara svårt för mig att förstå att just den mannen slutade med sin egen practice. Men det är ju en annan historia och inget som jag egentligen kan ha någon synpunkt på. Och C säger att hela den asiatiska filosofin är i grunden enkel - kampsporter, Thai Chi, Qi Gong, Yoga och hela Traditional Chinese Medicin-idéen vilar på ett fundament av teori och ett ännu större på the practice. Missförstå mig rätt nu, jag säger inte att allt är enkelt och lätt att förstå direkt. Absolut inte. Vissa saker kan ta år att smälta. Även av teorin. Naturligtvis är det så. Men utförandet är det som knyter ihop kunskapen. Kanske är det det som gör att min törst efter att läsa om yoga är så stor ibland, för att jag hittat något i min egen kropp och sinne. Och kanske är det det som också gör att motståndet kan växa sig stort, när man vet att man är på väg att möta något. Man inte riktigt vet vad det är... Mina vänner, därför har ju själva stelheten ingenting med det hela att göra! Eller flexibiliteten. Det är bara olika uttryck av kroppar och sinnen att förhålla sig till. Alla som utövar sin yoga eller vad det är, måste själva gå vidare i sin träning. I sin egen practice och vi delar samtidigt en hel del, men det som gör just min yoga till min är ju faktiskt mina förutsättningar och svårigheter. Så otroligt vackert. Så individuellt. Så lika fast så olika. Knyta ihop sin practice med sin teoretiska kunskap. Fantastiskt!