Motsträvig

Tänker. Tänker att jag sätter ner mina fötter på ett ljuvligt vitmålat trägolv efter att ha sovit hela natten. Djupt. Är utvilad. Tassar ut i badrummet med fönster mot skogen. Gör mina morgonbestyr. Kliver ut på yogagolvet och gör min serie i en flödande andning, energin styr. Smyger nerför trappen och sätter på kaffet. Öppnar dörren mot verandan. Det sjunger i mig. Jag är hemma. Här där jag ska vara. Med D.
Hmm. Jag är inte riktigt där. Men det är så jag tänker. Och längtar. Min längtan är påtaglig. Fysisk. Vill vara klar med den här processen. Vill ha flyttat. Och samtidigt i mig, finns ett vemod. Och en slags håglöshet som Anna skrivr så fint om. Som jag känner igen. Fast jag vill av hela mitt hjärta. Så är det ändå något motsträvigt i mig. Strävt. Glasen på bordet har stått en vecka och väntat på att bli packade. Glasen som det druckits ur vid alla våra fester. Födelsedagar. Studentexamen. Skolavslutning. Nyår och Lucia. Och allt där emellan. Varför är jag så seg? Varför hindrar jag mig själv? Tröttheten som ett filter mellan mig och resten. Jag har yogan att hålla mig till. Som ett roder. Och det gör jag. Och annars vet jag inte hur jag skulle vara. Men ändå. Saker måste väl få ta tid. Även om jag är snabb. Kanske har allt hamnat på plats om en liten vecka. När jag och D rent fysiskt är på plats. Med glasen. Och allt det andra. Vill skriva något sprudlande. Vill vara glad och rolig. Idag känns det bara segt och motigt. Men yogan ikväll med ett gäng är min hållpunkt för dagen. Och sedan, sedan kavlar jag upp ärmarna och packar de där glasen. Till slut!