Varje kväll har vi lektion. Innan vi gör vår yoga börjar vi med en frågestund där
Z utvecklar varje personlig fråga till allmängiltig kunskap. Han säger,
there are no such thing as personal questions. Dvs det som någon frågar, finns det alltid någon annan som det också gagnar. Och jag märker vilken nytta jag har av andras frågor och svar. Hans kunskap är enorm.
ENORM. Och jag skulle vilja gömma alla förklaringar som jag hör, någonstans i mig. Kanske finns de där ändå och poppar upp vid andra tillfällen? En kort stund inser jag hur allt hänger ihop. En kort stund. Och min tacksamhet känner inga gränser. Vi har nu snart gått halva kursen. Som är två kurser. Den ena är den som handlar om våra individuella asanas. Den andra handlar om skulderstående.
Sarvangasana. Och som jag stått på skuldrorna. Tidigare. I flera år. Men bara för att jag kunnat det rent tekniskt, så har det inte gagnat mig. Jag tillhör den halva av gruppen som inte får gå längre. Nu. Han är otroligt omtänksam, även om hans röst låter skarp, för han vill inte att någon ska göra något som inte gagnar den egna kroppen och sinnet.
För det man gjort som inte gagnat, det får man lov att rätta till senare. Som jag önskar att jag inte hade stått på skuldrorna tidigare. Och som jag önskar att jag mött honom tidigare. Men jag är ändå glad åt att vara här nu, missförstå mig rätt. Att få träffa på en sådan seriös lärare som lever sin yoga. LEVER SIN YOGA. Som har gjort en mängd misstag själv. Som vet hur det känns när det gör ont. Som vet hur det känns att stanna i det obehagliga. Som gjort den långa resan inuti och som förändrat sitt sinnes mönster. Eller hur man ska översätta
the minds patterns. Som gör komplicerade
asanas utan ansträngning. För att han har kultiverat sin yoga. Väckt sin inre vind. Som är något helt annat än andetaget och det som finns utanför kroppen. (Mer om det en annan dag.) Jag är inspirerad. Jag har ont. Men skit samma. Jag är inspirerad och tänker på min träning framför mig hela långa sommaren :) Och jag inser att varsamheten jag upplever nu, när jag får göra andra
asanas när andra går vidare, den är en gest av kunskap. En gest av omtänksamhet. En gest av kärlek.
Så fint skrivet..!! Samtosha - nöjd med det man har & det man inte har. Kram
SvaraRaderaSå viktigt att inte göra det man egentligen inte ska. Men hur ska man veta det? Egentligen? Lycka till med resten av kursen!
SvaraRaderaM
Jag säger bara waw. Waw för den där kursen (eller ja, båda). Waw för den där mannen. Och waw till dig. Som gör detta. Heja dig!
SvaraRaderaFör en ännu i yogans sammanhang oinvigd måste jag ändå instämma i Yogamammas waw! Det låter så oerhört mäktigt att få möjligheten till att utveckla sin livsförståelse på det sätt du gör. Vilken resa (både smärtsam och rolig, förstår jag det som)! Jag vill börja någonstans, jag med, men startpunkten känns så viktig på något sätt, inte minst efter din beskrivning här. Kram till dig, en stor!
SvaraRaderaUlrika - precis! kram
SvaraRaderaM - ja du, det är en del av det svåra :) Har man en god lärare så underlättar det fantastiskt!
Yogamamma - Men waw för dig! Tack för hejaropen, de värmer!
k -Tack. Och en stor kram tillbaka. Och ja, det är superviktigt att du har en bra lärare som verkligen förstår yoga och som inte sysslar med gyamnstik.
Blogger har strulat lite, men det vet väl ni andra bloggare också om, förstås. Hursomhelst, jag hade skrivit här, men jag skriver igen, för jag är så glad över era kommentarer.
SvaraRaderaUlrika - så rätt du har! Kram
M - tja, det är just själva kärnan :) en bra lärare underlättar!
Yogamamma - waw tillbaka, tack för supporten. Kram
k - och en stor kram tillbaka. Och ja, du har helt rätt en god lärare är värd allt!