Nothing lasts forever

Nothing lasts forever. Något som återkommer med tydlighet och rent praktisk konsekvens i min yoga. Och natten bjöd på djup sömn, inga tårar, inget trassel. Fick ännu lite andra korrigeringar under morgonträningen och jag känner mig stärkt och glad. En del yogavänner som jag träffat på andra kurser och som har lång lång erfarenhet av yoga och egen undervisning delar frikostigt med sig av tankar och insikter under frukostens espresso. Solen tittar fram försiktigt och vi äter en lunch på balkongen hos N från Holland. Vi var fem som delade rum för tre år sedan på en kurs i Frankrike. Nu sitter fyra av oss här igen och vi delar så mycket. Igen. Det är så fantastiskt att vara i sammanhang där man kan dela sin yoga. Få prata sig mätt på något vis. Och just för att nothing lasts forever så blir vi kanske ännu mer rädda om stunden. Fåglarna sjunger och vi promenerar snabbt till kvällslektionen. Jag lär mig mycket av andras frågor. Också. Det kommer upp en hel del kring rädsla och hur närbesläktad den kan vara med vrede. Min egen rädsla som kom till ytan igår var ren och skär terrorkänsla. Nästan förlamande. Men när man bestämmer sig för att gå in i det som sker, då sker något annat. Eller för att säga det igen - nothing lasts forever. Om man tar ut sina spöken i ljuset, då spricker de. Eller åtminstone tonar bort. Smärtan i höger sida, den kommer och går. Jag bestämmer mig för att fokusera på min vänstra sida. Vi får se hur jag lyckas, men det onda kommer att försvinna, jag är säker, nothing lasts forever.