fredag 25 februari 2011

Rastplats?

Idag vill jag ingenting. Egentligen. Nollställd. Tänker på härliga framtidsplaner men har inte riktigt energi till att gå vidare i tanken. Röran på jobbet börjar räta ut sig. Men jag observerar det mer än att jag dyker in i det. Tänker på min yoga som just nu begränsas av en återkommande hosta. Men jag går inte in i det. Inte in i det! En gång sa en lärare till mig att jag hade nått min nollpunkt för yogan, mitt nya startfält, efter att ha varit skadad och inte kunnat gå ordentligt. Nu är jag inte i så dåligt skick som då, nej inte alls egentligen, men den där nollpunkten... den kanske kommer fler gånger? Eller att jag helt enkelt tar nästa steg. Jag oroar mig inte för min egen yoga längre. Något som jag nog gjort sedan jag började. Faktiskt. Det där med otillräckligheten. Som jag själv bedömer hårt hos mig. Eller har gjort. Det där med att önska sig mer flexibilitet. Mer styrka. Och jag tror ni alla kan känna igen er i det också. Om ni tittar djupt in i er själva. Handen på hjärtat :) Nej jag tänker mer utifrån vilka resurser jag har men som tillfälligtvis är nedsatta. Och det får vara så. NU. Vad som händer sedan vet ingen. Nollpunkten. Nollställd. Kanske helt enkelt ett nytt stadium, ett ställe att vila på? Ovant för mig som alltid har något på gång. Men också vilsamt. Som vanligt, allt har två sidor och jag kan släppa bråttom i mig. Kan släppa farten och hastigheten som jag älskar. För nu inträder något annat. Det är inte som att bromsa, mer som att det stannar för att det måste. Som en rastplats mer. Skruva av korken på termosen, njuta av utsikten och bara vara i det. Om ni förstår hur jag menar? Känner ni igen det?

7 kommentarer:

  1. Jo det är klart att man strävar efter att göra framsteg och att utvecklas i det man gör.
    Men det är nog inte dumt att lyssna på kroppen för ibland behöver man nog landa i det man gör ett tag för att sedan kunna gå vidare när man är redo. Men ska man göra något så ska det vara av lust för det är då det ger något.
    Så ta det lugnt du, det du har finns kvar, så sen är det bara att klättra vidare.

    SvaraRadera
  2. Ja, jag känner igen mig. Jag är oxå där i min egen yoga, att jag får stanna upp och vänta och se vad som händer. Jag orkar inte försöka prestera hela tiden.. Kram

    SvaraRadera
  3. Jodå. Den där nollpunkten känner jag så väl igen. Innan min sjukdom såg jag inte, eller rättare sagt, VILLE jag inte se den. Idag när jag hamnar där (för det tror jag också att vi gör emellanåt och att det är sunt) så brukar jag mer tänka..."jaha då är vi där igen - ska bli spännande att se vad som kommer ur det här..." ungefär som Alfons Åberg när han har tråkigt... och hans farmor tycker att det är bra för då kan det snart hända något spännande!:)

    Kram goa kloka du!

    SvaraRadera
  4. Ibland är det skönt att vila. I ett mellanrum. Det gör jag idag med en förkylning på gång...
    Styrkekram! Marie JM

    SvaraRadera
  5. Ja, det är en riktig utmaning för mig- att inte göra- låta vara....... Tror inte riktigt på det där med nollpunkter, dalarna o backarna o platåerna kommer liksom igen fast på nya sätt, eftersom vi växer vidare hela tiden. :)
    Allt gott! /Siv

    SvaraRadera
  6. Vilken telepati -nollställd!
    Precis som om du varit och morgonyogat med mig. Dessutom läser jag på tåget idag när dr. David Frawley uttalar sig om detsamma i sin bok.

    Ljusfylld lördag!

    SvaraRadera
  7. Hej - ja så är det, allt finns kvar.
    Ulrika, skönt att höra. Kram
    Milla, ja så är det nog skönast att tolka det. Vi sår se vad som kommer sen! Och stor kram tillbaka!
    Marie, krya på dig du också! Kram
    Siv, ja du har nog rätt, kanske bara olika sätt att uttrycka sig på? Men vi växer förhoppningsvis hela tiden :) Allt gott till dig också!
    Sue - men vet du? Jag tänkte på dig senaste gången jag yogade, tänkte på något du skrev hos mig en gång när jag kände mig ensam i min yoga här hemma. Du skrev att jag skulle tänka att du var bredvid och det gjorde jag! Och nu det här :) God lördag till dig också kära vän!

    SvaraRadera