:OM YOGA

:Om Yoga av Lisa Ljung Strömberg, Kia och Magnus Naddermier - en bok som jag köpte för 7 år sedan. Igår efter träningen faller mina ögon rakt på den och jag känner plötsligt en intensiv glädje över att läsa en bok på svenska. De allra flesta böcker jag har om yoga är på engelska. Och visst förstår jag och visst funkar det att läsa. Men att läsa på sitt eget språk - oslagbart! Den här boken sa mig faktiskt inte så mycket när jag läste den första gången. (Förutom att den har en väldigt snygg layout och häftiga bilder.) Men nu. All skillnad. Jag hittar det jag söker. Igen! Självklart läser jag intervjun med Z (Shandor Remete) allra först :) och jag kan nästan höra hans röst. Hur retsamma och utmanande hans frågor och svar kan vara. Men där hittar jag ett avsnitt om energier, fantastiskt intressant, hur han också säger - andning som sker mekaniskt är inget annat än just det. När man bemästrar andetaget och andas kontrollerat då sker något. När vi drar ner andningen djupt i kroppen, när energierna väcks till liv och vi inte riktigt kan beskriva vad det är vi känner när vi utövar yoga. Då tror jag att energin flödar, färdas fritt och löser blockeringar. Ju mer fokus på andetaget, i andetaget - ju större chans att orka, att stanna - att helt enkelt väcka sig. :Om yoga! Har du inte läst den - skynda dig och gör det!

Mjuk och stark

Det är bara jag i hela världen som är vaken. Dimman ligger som en ljus filt runt alla hus. Det ser fuktigt ut. Men mjukt. Vaknar med ett sinne som vill skriva och en kropp som vill yoga :) Kan inte önska mig en bättre start på dagen. Jag tränar mjukt. Men starkt. Det kräver en hel del. Och jag älskar det! Att det kräver saker av mig, att inget är lättköpt. Att jag utmanas på flera plan. Strävan efter att kombinera styrka och mjukhet. Så vackert! Så svårt! Min strävan.
För några år sedan bodde L i Paris och hon tränade även Shadowyoga där. För en fantastisk lärare, Akiko. En ödmjuk, generös person. Mjuk. Men stark. Hon personifierar på något sätt yogan för mig. En som ser, lyssnar och ger det just DU behöver. Utan att göra det för "lätt". Jag är så tacksam för att L mötte henne, så tacksam för att hon tog sig tid att se min dotter. Att hon gav henne nycklar. I livet. I yogan. TIll det krävs ett tränat öga och ett varmt hjärta. Mjukt men starkt. Idag när jag tänder första adventsljuset går mina tankar lite extra till Paris och en underbar japansk lärare inom yoga. Så mjuk och stark!

Bilden är tagen i Akikos shala i Paris av Dan Lindberg

Single ladies

Lördag. Regnet vräker ner. Vi planerar inför den stora ombyggnationen av vårt sommarhus. Vilket projekt! Vilken process. Snabb som jag är vill jag bestämma allt på en gång...men så funkar det inte riktigt. Brukar vara så julhög så här års, har inte ens bakat saffransbröd och mår inte dåligt över det :) Det får bli imorgon som jag bakar och vi adventsfixar. Ikväll blir det en lugn och stilla kväll med D, lite Haloumi och oliver. Prat om framtiden.
Ni som partajar - gör det ordentligt! Här kommer en låt för L, Beyonce sjungar och dansar som bara hon kan i Single Ladies.

Sanningens minut eller 10 saker om mig själv

Jag har fått awarden "You are an awesome girl" från Magdalena. Stort tack! Och jättejätteskoj! Jag skickar den vidare till tre andra bloggare som jag vill veta mer om, Anna, Marica och Sue. Här kommer 10 + 1 saker om mig själv:
1. Jag älskar människor och är väldigt nyfiken av mig. Nyfiken på andras liv och blir nästintill förälskad i nya bekantskaper. Tyvärr blir jag också ofta besviken när människor inte är de personer jag trott. Har alltså fortfarande en naiv, romantisk del som är intakt.
2. Mina styrkor är min envishet och min humor. Njuter av att retas och skämta. Något jag ibland kan driva för långt :)
3. Älskar musik och att dansa. Har en defekt i att alltid vilja sjunga med i de låtar jag kan. Och det blir många! Gärna med en improviserad dans till. Har två bröder som har haft svårt att tycka om mina framföranden…
4. Har en textil sida som har varit vilande ett bra tag. Har vävt mycket, stickat mängder och sytt alla mina kläder som ung. Nu längtar jag efter att dra igång något kreativt. Kanske virka?
5. Som ung var jag mycket mer våghalsig, liftade i Europa, åkte motorcykel och hoppade fallskärm. Idag känns den inre resan mer utmanande. Kan låta som en klyscha men är sann i allra högsta grad för mig.
6. Gillar italiensk film. Bertolucci, bröderna Taviani och Ettore Scola är mina favoritregissörer och favoritfilmen är Vi som älskade varandra så mycket av Scola. Tror ibland att jag kommer att tillbringa mycket tid i Italien. Kanske för att båda döttrarna pratar om olika framtider i det landet.
7. Är rak i min kommunikation. Väjer inte för konflikter och kan ibland uppfattas som tuff. Har svårt för skitsnack och folk som pratar bakom ryggen. Detta har gjort att jag ibland valt bort sammanhang som ändå varit viktiga för mig – just för att det inte varit ärligt och rakt. Vill ha ryggen fri och stå för det jag tycker. Se människor i ögonen, något av det viktigaste som finns.
8. Resandet! Jag och min man har rest väldigt mycket tillsammans med barnen. Luffat runt här och där. Indien är favoritlandet, föll handlöst in i en livslång kärlek första gången vi kom dit.
9. Fikar hellre än äter mat. Ja jag vet, hur politiskt inkorrekt som helst. Lät till och med mina barn välja mellan att fika eller äta mat, när de var små. Läser alltid dessertmenyn först när jag äter på restaurang och älskar att baka – inte matbröd – utan just pajer och annat gott.
10. Nästa år blir jag 55 år, alltså närmare pensionen än inte. Har alltid sagt att åldern inte spelar någon roll. Men efter att ha fyllt 50 har jag insett att livet inte varar för evigt. Mitt liv. Rent konkret insett det, precis som Sissela Kyle sa hos Skavlan i lördags. Det har varit vemodigt och något jag aldrig trott om mig själv att fundera över. Döden är numera med mig varje dag i mina tankar – det gör att jag lever mer här och nu. Den tibetanska livs- och dödsboken är något jag håller i handen och tanken när det känns tufft.
+ 1. Måste lägga till en sak. Jag har inte skrivit något om mitt jobb. Har tre utbildningar i bagaget och just nu jobbar jag med marknadsföring och kommunikation på ett universitet. Drömmer om att skriva en bok och hoppas på att sonen och jag ska komma igång med skrivandet på allvar.

Där kom den. En liten sanningens minut om mig. Hoppas det bjöd på någon överraskning!

Min röst

Vi filmar på mitt jobb. Jag hör min röst i olika intervjulägen. Den låter som jag! Otroligt skönt att höra :) Förr när jag hörde min röst på band så kunde jag vika mig dubbel av skam. Det lät inte bra. Jag lät barnslig och väldigt ljus på rösten, som om jag inte riktigt trodde mig själv om att kunna säga något av vikt. Varje gång blev jag förbluffad. Hur kunde jag låta så? Folk sa - så känner alla. Förklaringar som - du hör ju dig själv inuti och sedan utanför - det kan inte låta lika. Jag köpte det, men inte riktigt...Men nu, nu låter det faktiskt som jag. Vari ligger skillnaden? Är det jag som har vant mig? Eller har det hänt något? Ja, det har hänt något. Jag är i mig själv. I mig själv. Även i jobbsituationer. Yogan gör mig hel, yogan tar fram mig ur mig själv. Så svårt, så enkelt, så rätt. Kan tyckas som en bagatell, men för mig var det en positiv överraskning. Min röst är numera min!

Bilden kommer härifrån: http://www.tjornebrant.se/dagar/2009/01/23/noter-notes-9-av-365/

Vackra kurvor

Alla kroppar är vackra. I alla kroppar bor en människa, som är värd att ses som den person den är. Jag känner mig religiös. Nä, inte riktigt så kanske som det låter, men jag är helhjärtat nöjd. Har varit med mina döttrar på Yasuragi i 2 dagar. Ett japanskt spa mitt i Sverige. I Stockholm. Bland klippor och tallar. Så vackert. Så rent för sinnet. Så enormt rogivande. Vi tvättar oss enligt den japanska badritualen. Vi sitter tysta på träpallar och använder oss av tvättlappar i tyg. Det är tyst. Varmt. Häller vatten på oss själva - om och om igen. Meditativt. Vackert. Alla dessa kvinnor. Alla kurvor. Alla kroppar som ser ut som just det de är - kvinnokroppar. Inte tyglade. Inte tuktade. Helt enkelt som vi ser ut. När vi är nakna och inte retuscherade. Det är vackert och det är sant. Vi behöver gå till badhuset oftare :) Se varandra. Inse att naket inte är något annat än just det. Vi talar med låga röster när vi ligger i det 40-gradiga vattnet utomhus. Tallarna gröna bredvid, rönnbären overkligt röda i diset från vattnet. Att gå runt i sin Yukata, alla ser likadana ut. Vi badar oss nöjda. Äter gott och sover tungt. Badar på morgonen. Provar på Chi gong och ser likheter med min yoga. Allt kring hur energierna väcks. En del är faktiskt samma rörerelser som jag brukar göra. Märkligt. Men också spännande. Tiden är ingenting som Hans Alfredsson skrev. Och det är extra sant just nu. När vi åker hem känner vi alla tre att vi varit på en långresa. En resa som var 2 dagar i tid mätt men mycket längre på andra sätt. Jag bär med mig lugna naturliga kroppar i mina tankar.

Bilden är på Lizzie Miller, en modell som var "djärv" nog att visa sina kurvor i tidningen Glamour, USA; i slutet på sommaren. Javisst, den sålde slut, för vi är så svältfödda på att se bilder på hur de flesta av oss faktiskt ser ut. Själv har jag helt ändrat ideal, ju mer jag utövar min yoga, ju mindre viktig känns utsidan. Och när jag ser alla kvinnor som i ett badhus, hur de FAKTISKT ser ut, ja då känns det skönt.

Kvällens yoga

Kvällsyoga. Det var länge sen för mig. Som jag yogade en kväll. Som ikväll. Tände ljus i precis hela rummets alla vrår. Mjukt sken. Rökelsen, den enda jag vill ha, Nag Champa med den allra ljusaste gråa rökpelaren - gudarnas godis. Gjorde ett mjukpass, något jag inte gjort sedan början på året. Så skönt. Så ovant. Så rätt. Ikväll. Det stretar och drar i benen och jag mår fint. Trött när jag började. Betydligt piggare när jag blåste ut ljusen. Vattnet rinner längs fönstren och det är mörksvart ute. Ett ord som L sa när hon var liten och det inte gick att se något alls. Trötta tider och korta dagar. Längtar efter kyla. Längtar efter snö. Längtar efter renhet - slippa alla hopkladdade lönnlöv som smetat ihop sig till en beläggning som känns som jordnötssmör gör, när det fastnar i gommen. Men ändå - snart är vi där - försöker att stanna i vilan och att det är så här just nu. Just nu. Vet att stjärnorna lyser någonstans där ovanför och att allt finns där. Ute och inne. I sinnet. I andningen. Tack för yogan. Tack för mitt andetag. Tack för att jag hittat hit. Tack.

E i upavistha konasana, fotograf Dan Lindberg www.danlindberg.nu

Så olika

En bok jag har här på jobbet och som jag läser i ibland, utifrån olika uppdrag, heter Genom sig själv känner man inte andra, med undertiteln Om kommunikation och teambyggande. Författare Bente-Marie Ihlen & Heide Ihlen. Titeln inbjuder. När jag läser så slås jag av att man kan översätta en del exakt till yogan. Hur många tänker när de börjar med yoga. Hur jag tänkte... Att vi jämför så otroligt mycket med andra. Bästa måttstocken är vi själva :) Vill skicka dessa rader till oss alla idag!
Om vi förklarar för en grupp människor som har samlats för att arbeta med kommunikation, att de är olika brukar det inte precis mötas med häpnad. Snarare tittar folk lite uttryckslöst på en. Ja, det är klart vi är olika - än sen då? Men så händer något märkligt. När dessa samma människor lite senare på dagen upptäcker att något de sa eller gjorde fick en helt annan effekt än de hade väntat sig - antingen för att de inte förstod att vad de sa eller gjorde hade en effekt, eller för att de trodde att deras intention och deras effekt var identiska - då blixtbelyses fenomenet olikhet, och de ser inte längre fullt så avvaktande ut. Varför ser människor så avvaktande ut ända tills de upptäcker olikheten i funktion? Implikationen av olikheten? Därför att vi inte systematiskt övas i att förstå och hantera fenomenet olikhet. Vi övas i att förstå och hantera likhet.
Japp! Där satt den! Hur tydligt som helst. Intention och effekt! Inte alltid samma ;) När man börjar utöva yoga och ser att andra runtomkring ibland gör annorlunda, kommer längre eller inte, i en positon, så tror jag att vi automatiskt jämför. Vi borde alla sluta med det! Vi är inte lika. I mycket men inte i allt. Vi är olika och det är helt OK! Det är till och med härligt!

Persistently

Persistently. Med det ordet i mitt huvud vaknade jag tidigt, tidigt. Mörkret ruvade utanför gråsvart och fuktigt. Fukten klär in allt. Rönnbären tunga av droppar. Persistently - ett ord som Z ofta använder när han beskriver vad vi kan kräva av oss själva när vi yogar. Att göra det. Men det är en väldig skillnad på hur man gör och att man gör. För man behöver inte pressa sig. För mig en väldig skillnad. All skillnad faktiskt. Så jag väcker kroppen försiktigt. Jag yogar. Persistently! Att vi tränar regelbundet är det som betyder något. Även det minsta lilla gör skillnad. På lång sikt. Men detta innebär inte att alltid att svettas och ta i. Som Nina skriver idag - om hon vill träna på kvällen och det känns bättre då gör hon det. Visst är det så vi ska lyssna till oss i denna vilans tid? Att inte pressa men att göra. Så rätt han har, den gode Z. Persistently!

Hara!

Böcker. Mitt liv. Också. Kan inte få nog av riktigt, riktigt bra böcker. Men ju mer man läser, ju kräsnare blir man. Tycker jag! Men när man då och då ramlar, snavar över ett guldkorn blir lyckan desto större. Har skrivit en tid om mitt sökande efter centrum av kroppen. Ja jag vet var det sitter, men att KÄNNA det och att utgå från det. Hela tiden. Något helt annat. För mig. Får ett mail av E som säger att hon plötsligt hade tänkt på en bok som hon trodde att jag skulle tycka om. OM jag tycker om den? Jag älskar den! Hara: The Vital Center of Man En tunn liten bok på några hundra sidor med gulnade blad, skrevs någon gång på 60-talet. Tidlös. Blir bönhörd i min längtan efter någon annans ord och förklaringar kring det jag letar. Igen :) Boken är skriven av Karlfried Graf Von Dürckheim, en tysk filosof och psykoterapeut som levde i Japan där han lärde sig meditationsteknik, zazen, av olika zenmästare. En teknik som fokuserar på hara, nedre delen av magen, med fokus på the centre of Self – or True Essence of Being. Men hara, det japanska ordet för mage, står egentligen för betydelser som handlar om
to have one’s mind focused in the hara, is to relate to the outer world from the inner being, with a more relaxed yet alert, state of mind
Han betonar vikten av
the value of paying attention to one’s focus and posture in life Man’s “way inwards” to unite himself with his being with his consciousness transcending space and time
Inspirerande och lätt att följa. Speciellt om man använder sig av det i yogan - det blir annorlunda, jag garanterar :) Att sedan fortsätta och använda sig av det hela vägen, hela livet - min strävan! Hara!

Ingen tankesnurr

Det är skymning redan på eftermiddagen. Men det gör inget. Det finns så många ljus att tända! Jag är trött så trött, efter att ha antagit Magdalenas utmaning att sova 8 timmar, 5 dagar den här veckan, så sov jag väldigt väldigt lite. Istället! Gjorde liksom tvärtom, låg och tänkte bra tankar men sov inte. INTE. och det blir som det blir men inget att hänga upp sig på. Det är som jag slutit fred med mig själv, jag tränar när det funkar och då funkar det! Jag sover när jag kan och då sover jag :) Så simpelt så enkelt. Också lite tomt. Inget gnagande inombords. Visst är det märkligt när man har röjt och städat undan gammal bråte? Det blir både tomt och skönt. Nästan lite lessamt ibland för att man inte är van. Inte van vid att ha det tomt och skönt. Jag har haft så många tankesnurror igång och nu - det är lugnt inombords. Så att skymningen kommer tidigt passar egentligen bra, jag tar det lugnt och tankesnurret - borta!

Bilden kommer härifrån http://www.fkkamera.com/bild.php?bild_id=254

Utmaning!

Tänk att vi ofta utmanar oss på svåra saker, delar vi vill klara av som kostar på i ansträning. Idag läser jag hos Magdalena som ger oss en annan typ av utmaning. Så klokt! Jag blir glad och undrar varför jag inte tänkt detta själv? Men nu får jag hjälp på traven av en annan klok människa. Att utmana sig att göra må-bra-saker - visst är det fiffigt?

Uppgradering :)

Uppgradering. Jag kan inte säga något som beskriver det hela bättre. Det som sker nu när jag tränar. Jag är i centrum och kroppen gör. Gör det den ska och som den vet. Men fokus - fokus är i centrum av kroppen. Och jag mår otroligt bra. Det kräver mycket, men det ger mycket. Jag tror aldrig jag hade hittat det här om jag inte hade tränat själv. Så tack Zhander! Tack för att jag fick en så tuff läxa. Här kommer effekten. Jag har varit lessen, arg, uppgiven, inte tränat ibland, hängett mig åt önskningar om annan träning och andra rörelser - men nu. NU. Nu tränar jag I mig själv. Allt utgår från andning och fokus som blir energi som rör sig obehindrat i vissa lägen och jag rör mig utifrån detta. Jag har litat på honom men tvivlat på mig själv. Nu vet jag. VET. Det fungerar när man lyssnar inåt. Men det tar lite tid ibland. Går säkert snabbare för någon annan, men nu har jag hört och gjort. Önskar er alla samma upplevelse!

Julafton!

Julafton! Så kändes det igår. Snön kom som en föraning om ljusare tider. Och äntligen finns kurserna för anmälan till våren. Kurserna som jag stirrat mig blind på sedan de kom för en månad sedan i ett mail från Shadowyoga.com.
Och det är inte alls lika många kurser att välja på som det varit tidigare år. Så jag skulle vilja resa mest hela tiden :) Men så blir det naturligtvis inte - men en kurs har jag siktat in mig på tillsammans med mina bästa yogavänner. Och nu är det bara att hålla tummarna att vi kommer med och iväg. Och imorse, tröttare än vanligt, men nu börjar resan mot kursen. Som en Vasaloppsåkare ungefär :) Det är bara att bestämma sig sa jag till mig själv, vacklade upp, på med träningskläder, tände alla ljus och rökelsen, snön yrde utanför fönstret. Och jag är levande! Har ett mål i sikte igen. Jag klarar det här! Jag tränar från mitt centrum igen och det är sådan skillnad. Men fokus måste ligga där hela hela tiden. HELA TIDEN. Min vänstra arm är lite darrig efter skador i nacken och nerver i kläm. MEN. När jag är i centrum då slutar armen skaka. Men så fort jag tänker något så förflyttar jag fokus. Men nu vet jag hur jag ska jobba. Mer energi. JULAFTON!

Stadig

Sov! Inte länge men obrutet. Det är huvudsaken för mig. Lite dippar får man ha ibland, men skönt när det vänder. Yogade! Åh, det var lite stelt och kantigt först men jag bara lät det vara. Plötsligt var jag i det igen, andningen som ett varmt litet djur i magen och jag bara flyter. I centrum! När jag är helt centrerad i mitt eget centrum - då rör sig armar och ben på ett helt annat sätt än när jag inte är där, då kan det darra både i armar och ben. Men när jag är i min mittpunkt - då är jag stadig. Som ett berg. Stark. Det är en enorm skillnad. Det är hela skillnaden skulle jag kunna säga - när andningen frigör energin inombords och jag koncenterar mig på mitt centrum snett nedåt från naveln sett. Från min första början - där kroppens tillblivelse startade med de första cellerna. Och när andningen verkligen utgår och styrs därifrån. All skillnad i världen! Har slutat haka upp mig på vart jag kommer med armar och ben - när jag är centrerad då ÄR jag.

Vargtimmen

Fyra morgnar i rad har jag vaknat 03.32...Exakt samma klockslag. Utan att jag vet riktigt varför. Det är för tidigt att kliva upp och jag gör allt för att somna om. Men det vill sig inte. Morgon efter morgon ligger jag där och vrider mig i vargtimmen och undrar vad som pågår. Somnar oftast till en liten stund innan klockan ringer. Då är jag som drogad. Kroppen som cement. Vet att jag inte kan forcera mig själv till att träna i det läget. Har gjort det tidigare och alltid gjort illa mig på något vis. Tankarna surrar och snurrar. Jag vill träna. VILL. Men det funkar inte riktigt. Detta vet jag inte riktigt hur jag ska hantera. Det får bli en träningsstund på kvällen. Men det är inte samma sak. INTE samma sak. Imorse när jag slumrade till innan klockan ringde drömde jag en väldigt tydlig dröm, jag var ute och körde bil, upptäckte att jag satt så lågt att jag inte såg människorna i trafiken. Blev orolig att jag skulle köra på någon - då upptäcker jag att jag sitter i baksätet! Baksätet... Tja, någon annan kör och styr och jag får bara åka med. Kan det sägas tydligare?! Snurren som är på jobbet i och med omorganisationen och allt annat som är på gång. Inte så konstigt om det undermedvetna jobbar med det. Men där fick jag svaret. Som ofta i mina drömmar. Jag kan bara åka med just nu. Så får det bli!

Fyrverkeri idag!

För 22 år sedan kom hon. Min dotter som tittade storögt på mig med klok blick. Massor av svart hår och kärleken slog ned i mig och jag kände mig nöjd. Nöjd med att ha gjort detta. Fött ett barn trots den långa förlossningen. Tacksam för att alla fingrar och tår fanns där och förvånad över stillheten som kom direkt efter. Hon låg på min mage och tittade forskande på mig, som om hon tänkte - jahaja är det så här du ser ut?! Som jag borde ha tänkt...För så har det varit i livet med barnen och familjen. Att när jag haft närvaro och sinnesro för att lyssna och läsa av vad de vill - då har jag alltid lärt mig något. Sett något nytt. Nä. Jag är inte perfekt. Ingen idealförälder. Jag är hetlevrad och impulsiv även om det lugnat ner sig något, men jag känner ödmjukhet inför livet som kan skapa en helt ny människa. En människa med svart hår och kloka blå ögon där håret sedan blev rött och ögonen gröna :) Alla dessa förändringar och jag är tacksam för att få följa med på resan. Grattis L!

Bilden har jag lånat här: http://www.fotosidan.se/blogs/zoom/index.htm?date=2007-08-01