Torktumlaren inombords har rumlat. I två dagar. Vaknar med en förvissning. Vaknar med en sjudjäkla förvissning om vad jag ska göra. Vad jag VILL göra. Och vad som är rätt för mig. Jag är stark. Jag kan. Jag vill. Jag vågar. Tänk att man behöver begrunda saker ibland, se på dem från ett annat håll, lyssna på råd och idéer och sedan landa i vad just jag känner är rätt för mig. Gör ett av mina skönaste yogapass på väldigt länge. Jag bara sjunker ner i virasana. Jag har mitt inre mantra. Jag lutar mig mot mig själv. Den där inre vägvisaren visar sig plötsligt helt synlig. Det är ingen synvilla. Det är inget hittepå. Det är inget som jag gör för att blåsa upp mig. Jag har en rak kommunikation inåt. Också. Punkt. Det var bara det.
Yes vad härligt! Heja dig! Kram
SvaraRaderaSkönt att läsa! Jag läste ditt förra inlägg men hann inte kommentera, så det är härligt att se att det ordnade sig, allt som ville ut. Kram!
SvaraRaderaHärligt! Spännande värre det här.
SvaraRaderaNu blev jag ju liksom lite nyfiken också.
Kram
Vad spännade! Får jag fråga en fråga - du behöver inte svara om det inte känns bra, förstås. Men vägvisaren - hur visade den sig? En "gubbe" eller en bild? Eller bara en känsla, eller en stark "röst"?
SvaraRaderaAnn
Åh! Så skönt att få landa...
SvaraRaderaKram
Tack rara ni. Och ja Ann, det är privat och personligt, jag försöker beskriva symboliskt och med metaforer vad jag går igenom. Kram på er!
SvaraRadera