Skimrande minnen

Öppnade en låda i mitt skrivbord för att leta efter något. Hittar ett kuvert med gamla bilder. Jättegamla bilder. Min mormor som baby. Mamma och pappa. Jag som liten. Och jag försjunker i minnen. Det är klart att jag saknar alla mina absent friends and family. Men jag lever med saknaden som ett rosa skimmer i mitt hjärta. Inte som ett sår. Stor skillnad. De har inte levt förgäves. De finns i mig. Jag berättar om dem för mina barn. För andra kvinnor om min mormor, en fantastisk person på många sätt. Ni vet ju att jag både gjort sorgbearbetningar och att jag arbetar med det. Jag kan inte nog berömma den metoden. Nej, det är klart att den inte tar bort sorgen. Bara den vassaste taggen. För livet är ju så. Vi föds och vi dör. Det är en del av livet att andra dör ifrån oss, vi tycker nog alltid att det sker för tidigt. Vi skulle ha sagt det där, gjort det där. Och så var det plötsligt för sent. Vänta inte. Gör det du tänker att du ska göra sen. Om det är möjligt och rimligt rent praktiskt. Vad prioriterar du i ditt liv? Får det kosta något att satsa på sig själv? Och när det värsta har hänt, när någon älskad människa lämnar oss. Kan vi då tänka oss att lägga pengar på att befria oss från smärtan i förlusten? Eller tror vi att ett glas vin med vännerna ger samma sak? Jag vill inte raljera, absolut inte, men ibland behöver man liksom ta tjuren vid hornen - gå in i det för att frigöra framför allt sin glädje som kan få en grå hinna av att inget är roligt när förlusterna staplats på varandra. Som de gör ju längre man lever. Livet är så. Inget farligt. Bara mänskligt. Något vi måste förhålla oss till. Mina blickar dröjer vid mamma i brudklänning, som en prinsessa. Det finns saker jag skulle velat fråga henne om  nu, visst är det så, saker jag inte tänkte på för 25 år sedan när hon dog och lämnade mig totalt krossad och tillintetgjord. Men hon finns i mig. I mitt sinne. Att öppna lådan är som att få en present. Hon ler tidlöst mot mig. Precis som pappa. Jag är ändå glad att jag fick ha dem så länge som jag fick. Ingens liv går att mäta. Det levs. Ingen vet ju heller vad som väntar. Om döden är födelsen till något annat. Det tror jag. Under tiden har jag dragit ut den vassaste taggen så att jag inte tappar andan av smärta när jag ser mina kära le på sina bilder. Istället tänker jag, men där är ni ju. Skimrande minnen.

Jag vill inte vara rädd

Det är ju ingen konst att våga saker när man inte är rädd. Det svåra är ju tvärtom. Att faktiskt göra fast man är rädd. Tänker också att det där med att bli rädd kan hänga ihop med att man känner till risker och annat som kan hända. Det vill säga, ju äldre man blir ju större chans att bli rädd. Kanske? Vad man än sysslar med. Jag har bestämt mig för att rädslor inte ska styra mitt liv. När jag flyttade hemifrån skulle jag fylla 20 år. Jag var otroligt mörkrädd. För att någon eller något skulle finnas i min lägenhet när jag kom hem. Jag skapade en ritual där jag kollade igenom garderob och skrymslen, tittade till och med under sängen. Medan jag gjorde den här checklistan kände jag samtidigt hur otroligt knasigt det var. Det som jag gjorde. Och alla som varit rädda någon gång vet ju att logiken inte tjänar något till i det läget. Så jag bestämde mig helt enkelt. Jag vill inte styras av min mörkerrädsla, den är något jag skapat själv. Det har aldrig hänt något i mörkret som varit otäckt., för mig. Däremot har jag sett mängder av filmer där det skett. Första kvällen utan kontrollistan låg jag där under täcket i min stora ensamma säng,  hjärtslagen kändes enorma. Det dånade i huvudet och i kroppen. Jag darrade nästan. Jag lät det vara så, jag försökte tänka på annat, det gick inte. Så jag stannade i det. För att bli kvitt det. Och det fungerade! Vaknade lite friare och mer i bestämmande över mitt eget liv. Det är länge sen. Men jag kan fortfarande känna känslan när man gått in i något riktigt skrämmande och sedan kommit ut på andra sidan. Rädslor kan ju handla om så mycket. Saker man kanske inte ens vill yppa för någon annan. Jag har alltid trott på att det jag känner, finns det fler som gör. Vi delar det mesta som människor. Ibland utsätter jag mig för saker för att våga gå vidare. Inget dramatiskt. Små enkla saker. Som i att gå bakåt i yogan. Eller att stanna i positioner jag känt en rädsla välla upp inom mig i. Och det är samma sak varje gång. Efter ett tag flyttar jag fram gränserna. Det kan också vara som igår. Hela familjen skulle ut på forsränning, rafting. Min man är certifierad raftingledare och jag litar fullkomligt på honom. Men ändå. Jag var rädd när vi närmade oss de stora vågorna och forsarna i Västerdalälven och närmare bestämt Färnforsen. Jag ramlade ur en gång, ingen match att ta sig upp igen. Men ju närmare vi kom vågsvallet ju svårare blev det att sitta där jag satt. Med fötterna väl förankrade, stor flytväst, Neoprenkläder och hjälm. Kände mig liten. Vi for hit och dit. Mina döttrar skrek av förtjusning, min son satt och styrde som han inte gjort annat och jag fokuserade på paddeln framför mig. Paddeltag för paddeltag. In i karusellen. In i farten och vattnet. Puh. Vi tog oss ner. Vi välte inte. Och jag vet att det både är min inställning och yogan som hjälpt mig. För att våga. Det jag vill. Utan begränsninar.
Vi åt lunch. Sedan skulle vi göra om det, i den längsta forsen. Jag insåg att jag faktiskt tagit mig ner med de andra i två långa forsar. Och där vände det. När vi tog sikte på det blanka vattnet på storvågen och min man så skickligt styrde oss rätt på, då kunde jag till och med njuta. Jag blev glad. För jag kände att där i vattnet släppte jag ytterligare något. Ren glädje susade runt i mig. Ja den ropade högljutt i hela mitt system. Adrenalinet inte att förakta. Men herregud så underbart det var. Det som nästan skrämt livet ur mig innan. För jag vill helt enkelt inte begränsa mig. Jag vill leva fullt ut.

Mens - en tillgång

Att ha mens är ingen sjukdom. Upp och hoppa. Upp och sporta. Hur många gånger har jag hört den frasen som ung? Som vuxen? Kan inte räkna alla gånger. MEN. Jag har gjort på mitt sätt. Tack gode gud. Det är självklart ingen sjukdom. Det är egentligen en förmån. Att få genomgå en rening varje månad. Att få ett eget spa i sin kropp. Om man nu inte laborerar med hormoner, p-piller och annat. Men ska man sporta när man genomgår ett spa? Nä. Såklart inte. Man ska vila i sig och låta reningen ha sin gång. Både E och Z pratade om det här ämnet flera gånger under kursen i våras. De sa också att mensen visar hur förra månaden var för dig. Därför kan mens vara så olika. Och du renar dig på fler än det fysiska sättet. Det är egentligen fantastiskt! Att följa sin egen rytm och sin egen kropp. Z berättade om när han hade sin stora yogastudio i Sydney och kvinnor klagade över PMS men ville gärna yoga trots att de menstruerade. Det gick så långt att han tog dit två kvinnliga läkare från Indien. De var konfunderade. De hade aldrig hört talas om PMS. Det finns inte i Indien sa de. Varför? Ja varför? För att där har det fungerat så att när man har mens, då vilar man. Alla i hushållet vet det och tar hand om det som behövs göras. Idag när vi lever i en modern tid så ser det naturligtvis inte ut så. Kanske har hårt arbetande kvinnor PMS i Indien också. Nu. Men det är inget eftersträvansvärt. Och framför allt det är inget naturligt tillstånd att man ska må dåligt innan mens. Att man ska må dåligt vid ägglossning, det ska inte var så. Lite känner man ju, det är klart med spänningar i brösten och på andra sätt. Men resten... Jag har aldrig haft det. Ja jag måste säga det, jag har inte det. Från min mormor och mamma fick jag rådet att pyssla om mig själv varje gång jag hade mens. Vila. Äta det jag var sugen på. Unna mig en bra bok eller tidning. Bädda ner mig. Och det har jag gjort. Och det är något jag gjort rätt kan jag känna idag :) För det vi gör idag visar sig senare i livet. Kanske hade mitt klimakterium som obemärkt smög förbi också sin del i att jag tagit hand om mig innan. I de gamla texterna står det uttryckligen att man låter bli yoga i sex dygn när man har sin cykel. Ingen yoga alls. Idag när livet ser annorlunda ut förespråkar Z och E att man vilar helt från yogan i tre dygn. På den fjärde och femte dagen så kan man göra upavistha konasana och baddha konasana och supta baddha konasana. Varför? Jo för dessa rörelser återställer blodet man förlorat. Klokheten är så tydlig. Så uppenbar. Och jag tänker på en tv-reklam jag såg för några år sedan som var för tamponger och tjejen i filmen gjorde yoga... Så fel! Varför vill vi inte vara de vi är? Vi är olika kön. Vi fungerar olika. Naturen är som den är. Vi följer med och tar emot. Eller. Vi gör tvärt emot. "bestämmer själva". Vad händer sen? Tja, det kan ta några år, men efter att du fyllt 40 och framåt då kommer du att märka hur du behandlat dig själv tidigare. Det finns inget duktigt i att yoga när man har mens. Att sporta när man har mens. Ja vi måste arbeta naturligtvis. Men sen måste vi värna oss själva och våra kroppar. Emma Balnaves har skrivit en fantastisk liten text som du kan hämta här. Var rädd om dig!

Bilden är på Emma Balnaves i supta baddha konasana med support av bolster. Hämtad från www.shadowyoga.com

Yoga ♥ mig

Morgonyoga i min shala. Några stycken. Och där är den ju. Som om den gömt sig tidigare och nu kommer fram. I ljuset. I kroppen. Yogan ♥. Jag är mjukare. Slås varje gång av detta när jag haft ett uppehåll av min fysiska yoga. Som om själva pausen får kroppen att hinna ifatt. Och de här squottarna jag kämpar med. Så otroligt verkningsfulla de är. Trots att jag vet att det kommer att göra ont, ljumsken och höger sida känns nästan som de ska gå av i andetaget. Och sedan, borta. Frid. Och jag känner hur blockeringen på något vis löser upp sig. Lite hela tiden. Som när man spolar något i vatten och det ger med sig lite vartefter. Kanske låter det flummigt eller märkligt. I min kropp är det högst verkligt. Och jag känner glädjen i mig som en varm våg. Yoga ♥ mig, idag.

Min yoga till dig

Skönt att vara hemma igen. Solen lyser. Regnet smattrar. Om vartannat. Konstig sommar. Men vila och ledighet ändå. Och jag tränar min yoga just nu på ett väldigt mentalt sätt. Jag anstränger mig för att se varenda människa jag möter. Varenda. På riktigt. Och de som pratar med mig, vad det än handlar om - de möter jag där jag kan. Ibland känner jag att det kan bli så otroligt centrerat kring mig själv och min person, själ och kropp det här med yogan. Och det är klart att det får vara så. Till viss del. Medan det samtidigt handlar om hur vi ser på andra. Också. Och jag är väl där. Vid det första steget på yogans väg. Hur jag behandlar och ser på andra. Jag vill leva så. Tidigare har jag tappat mig själv lite grann när jag sett andra. Idag ser jag och samspelar mer.  Och jag andas mig igenom min vila. Jag. Möter. Andra. Det är mitt stora fokus just nu. Det låg där som en uppslagen bok i mitt inre när jag febrig vaknade på natten och satt på min altan i mörkret och miljoner stjärnor ovanför. I den grekiska natten. Vi är ju här tillsammans. Och ja, jag vet, det är klart att jag ska må bra för att kunna göra något för andra. Men det får inte gå för långt. Jag vill inte tappa bort mig i virvlarna av att ständigt söka inåt. Jag vill också finnas utåt. Där alla andra är. Jag gör min yoga ensam. Jag finns förankrad i mig själv. Men jag är också här. Med er. Med andra. Jag tänker att jag hela tiden kan göra något för att underlätta för någon. Mer praktiskt eller hur jag ska säga. Ibland bara lyssna. Men se. Göra. Och det är fantastiskt vilket gensvar man kan få. Bara av att ge en tablettask till någon som hostar på flygplatsen. Att erbjuda sin sittplats till någon som har ett skrikande trött barn. Vad som helst. Ju mer jag tittar, ju mer ser jag att jag kan göra. Utan att tappa bort mig. Nej inte så, mera som i dialog med andra. Med dig.  Praktisk yoga. Hur tänker du?

Spelar det någon roll?

Spelar det någon roll? Om det inte blir som man tänkt eller som det brukar? Nä. Det gör nog inte det. Spelar roll. Vi åkte till en underbar ö i Grekland, Santorini. Vi har varit på ett tiotal öar i Grekland under en lång period, första gången 1975 och sedan med olika mellanrum. Öluffat. Åkt på charterresor. Backpackat. Jag gillar det landet. Lite som hemma på något vis ända sedan första gången. Så vi vet vad vi brukar vilja göra. Stranden. Utflykter. Se saker. Uppleva. Byta boende. Ta oss runt. Den här gången blev jag sjuk andra dagen. Det lilla killandet i halsen som jag hade haft hemma blev plötsligt väldigt annorlunda. Det sved. Jag fick feber. Svettades på nätterna. Mer häpen än besviken. Vi gjorde saker ändå. Som jag orkade. Som vi orkade. För som jag skrivit förut, tröttheten ville inte riktigt ge sig först. För någon av oss. Vi sov länge på förmiddagarna som två tonåringar. Slog oss ner på ett kafé i närheten varje morgon. Det blev snabbt vår stamställe. Man kunde få en krämig ostomelett och starkt kaffe med vispgrädde. Bara det :) Och sedan låg vi på stranden. Jag låg i skuggan hela tiden. Sov. Doppade mig i guppande varmt saltvatten och sov vidare. Älsklingen hittade ett slags örtapotek. Kom hem med C-vitamin och Enchinacea. Efter några dagars vilande i skuggan insåg jag att allt var som det skulle. Trots att jag en dag var jag så slak att jag inte kom mig ut på hela dagen. Min älskling kom med brieostar och mineralvatten. Kaffe. Nötter överdragna med honung. Och jag läste. Sov. Såg havet från terrassen. Men orkade bara vila. Tog ingen strid med mig själv. Vet att det här var exakt vad jag behövde. Vad vi behövde. En dag tog vi lokalbussen till huvudstaden, Fira eller Tira. Resten av dagarna sov vi länge, gick vi vår morgonpromenad. Vilade. Och sov. Och sov. Tills igår, då vaknade jag med energi. För första gången på väldigt länge. Och det var som en stor gåva hela sista dagen. Vi badade. Låg i solen. Jag för första gången på den här veckan och det konstiga är att jag ändå är solbränd. Men framför allt är jag tillfreds. Trots att jag packade upp mina oanvända yogakläder i morse när vi kom hem. Trots att det inte blev som jag hade tänkt. Så blev det ändå precis som det skulle. Det enda som spelar roll är att jag lyssnade och gjorde inget annat.  Less is more. Mer och mer blir det så i mitt liv. På olika sätt. Så vad är det som spelar roll egentligen?

Nyper mig i armen

Olika alternativ. Vi har tänkt olika om hur vi ska fylla våra dagar med vila men också det där som vi kallar semester. Det där lediga. Som oftast blir när man reser bort. När vi får nya intryck. Och inte har dator eller telefon igång. Nya miljöer. Kanske lite värme. Nya intryck och människor. Utsikter. Haft en dröm om en ö. Vi har varit i Grekland många gånger. Men inte de senaste åren.  Men aldrig på den här ön - Santorini. Har du varit där? Vi reser på onsdag och jag måste nypa mig i armen för att vi hittade ett lågprisflyg dit och ett hotell som kostar lite att bo på en vecka. Klappat och klart. Och jag nyper mig i armen en gång till.

Trött tröttare tröttast

Kanske är det inte så simpelt ändå? Det här med tröttheten. Vad som orsakar den. Läser Anna Halléns kunniga blogg och får mig en rejäl tankeställare. Jag är trött. Så väldigt. Och tänker att nu är jag ändå ledig, varför är jag så trött? Förmodligen just därför. För att jag är ledig. För att de måsten jag först gjorde i mitt huvud har släppt. För att jag bara är. Den här ledigheten ska jag ta mig själv på allvar. På riktigt. Vila. Vara ute.  Vara med familjen, det bästa. Och tillåta mig att yoga när jag orkar. Vissa dagar är det för tufft, kroppen svarar direkt med en brännande känsla i mitt korsben. Jag känner igen det. Fina balansgången. Men haken ligger inte där. Haken är för min del att jag vill så mycket. Men vilan är lika viktig som yogan. Som allt annat i tillvaron. Läs och begrunda du också, kanske behöver du något mer än vila?
http://www.annahallen.se/

När inget stämmer

Ledighetsgräl. Känner du igen det? Ibland har vi gått om varandra här hemma och kört på, mycket som ska slutföras och fixas. Och när ledigheten knackar på, då är vi ibland trötta och irriterade på ingenting, men grälet hänger i luften av just - ingenting. Mer än trötthet och irritation.  Det räcker. Det är som vi rensar luften innan ledigheten kan dra igång fullt ut. Känner du igen det? Eller har du betat av det allt eftersom? Vi sov länge, vaknade men inget stämde. Allt föll över mig i en stor måste-göra-hög på något vis. Som jag vet att jag skapade själv. Men ändå. Vi gick en lång promenad. Det var riktigt varmt och det kändes feltajmat. Vi yogade när vi kom hem innan vi åt. Och det är förunderligt. Den där yogan, får oss på rätt köl hela tiden. När vi hade ätit bestämde vi oss för att strunta i alla måsten, vi åkte till ett bad i en å. Jag har en förkärlek för att bada i åar. Det var iskallt. Strömt. Men skönt för solen var het. Vi satt där. Läste lite. Och blev helt lediga. Ibland är det som en process fram till själva processen. Om ni förstår? Ledighetsgrälet är avklarat! Och vi har semester. Och solen lyser. Och vi yogar. Varje morgon. Bara det!

Helt klar!

 

Nu är den helt klar, min hemsida, www.stillastund.se Och det är bara semesterns första dag :) Jag säger det igen, när vi alla gör det vi är bra på, då blir det riktigt bra. Här har du två proffs som jag rekommenderar så varmt jag bara kan!

Fotograf Dan Lindberg, www.danlindberg.nu

Bildbehandling http://squidpix.se/

Det som gagnar

Jag läser. Sover. Skriver. Känner hur tröttheten finns som ett filter i min kropp. Mellan mig och min yoga. Men jag gör. Ett litet kort pass. Tar nästan andan ur mig.  Men den här squotten som är så svår för mig, den börjar det hända något i. Det är så märkligt. Jag har haft rumpan ganska högt uppe och plötsligt så glider den ner mot golvet, där den ska vara. Eller plötsligt och plötsligt :) Inte riktigt kan man väl säga, men där jag har mitt fokus, där händer det också något. När strålkastaren inuti riktas mot en fysisk del i yogan så går det ibland snabbt med förändring. För min del handlar det om att jag gör, ofta och enträget men utan att ta slut. De där långa långa yogapassen, de gör jag bara på kurs. När jag gör min yoga hemma är den ganska kort. Borta är passen som var över en timme. De försvann för några år sedan när Z ändrade min träning radikalt. Det kändes först som jag krympte. Att jag inte fick utrymme för att göra allt jag kunde. Skulle. Skulle - det är ett märkligt ord. Men för mig har det hängt intimt samman med vad jag tycker att jag ska göra. Nu har jag en frihet i min egen yoga. Att jag gör det som är anpassat för mig. Less is more. Jag tjatar om det. Jag vet. Men för mig är det så det är. Och jag är definitivt inte ensam. För yogan är så kraftfull. Så KRAFTFULL. Så det vi gör idag, det ser vi inte omedelbart effekten av, men senare. Kanske tänker vi inte ens att det är yogan som förändrat oss så. Lättare då att se de inre förändringarna tror jag. Och kanske inte det som händer i kroppen alla gånger. Återigen, man måste inte göra allt bara för att man tycker att man kan. Man ska göra det som gagnar. Det är inte alltid det jag skulle välja själv, det vore oärligt att säga. Men när jag känner hur min rumpa glider ner mot golvet, fötterna står stadigt och ljumskarna skriker lite, då mina vänner, då känner jag att yogan förändrar. Inte bara mitt inre, utan även min fysiska del. Så skönt med färre övningar men precis de jag behöver. Hur gör du?

Bilden är på Emma Balnaves, www.shadowyoga.com fotograf Dan Lindberg, www.danlindberg.nu
Det ser så lätt ut när hon sitter där, att sitta så en längre stund är fortfarande en prövning för mig, men jag kommer ändå ner.

Är det viktigt?

Smink. Det vill säga -  Ögonskugga till fest. Mascara till vardags. Lite rouge när tröttheten bleker mina kinder. Inte så märkvärdigt. Inget måste men ändå något som förgyller mitt ansikte lite. Så jag känner mig fin. I vardagen. Och jag är så tacksam att jag hittade till en blogg som testar och rekommenderar nyheter hela tiden. Gröna nyheter. Ekologiska produkter. Som jag varken orkar, hinner eller kommer ihåg annars.  Och jag hittar så mycket bra. Deodorantkräm utan något skräp i. Deodorant som jag inte så ofta använder, men någon gång då och då. Och ansiktskrämen som mjukat upp mitt ansikte. Kakaosmöret som mjukar upp hela kroppen och doftar så man vill äta den. Och det kan man i och för sig göra om man vill :) Lite vardagslyx. Har du läst henne? Om inte gå in här:

http://www.naturligtsnygg.se/