måndag 30 juli 2012

Jag vill inte vara rädd

Det är ju ingen konst att våga saker när man inte är rädd. Det svåra är ju tvärtom. Att faktiskt göra fast man är rädd. Tänker också att det där med att bli rädd kan hänga ihop med att man känner till risker och annat som kan hända. Det vill säga, ju äldre man blir ju större chans att bli rädd. Kanske? Vad man än sysslar med. Jag har bestämt mig för att rädslor inte ska styra mitt liv. När jag flyttade hemifrån skulle jag fylla 20 år. Jag var otroligt mörkrädd. För att någon eller något skulle finnas i min lägenhet när jag kom hem. Jag skapade en ritual där jag kollade igenom garderob och skrymslen, tittade till och med under sängen. Medan jag gjorde den här checklistan kände jag samtidigt hur otroligt knasigt det var. Det som jag gjorde. Och alla som varit rädda någon gång vet ju att logiken inte tjänar något till i det läget. Så jag bestämde mig helt enkelt. Jag vill inte styras av min mörkerrädsla, den är något jag skapat själv. Det har aldrig hänt något i mörkret som varit otäckt., för mig. Däremot har jag sett mängder av filmer där det skett. Första kvällen utan kontrollistan låg jag där under täcket i min stora ensamma säng,  hjärtslagen kändes enorma. Det dånade i huvudet och i kroppen. Jag darrade nästan. Jag lät det vara så, jag försökte tänka på annat, det gick inte. Så jag stannade i det. För att bli kvitt det. Och det fungerade! Vaknade lite friare och mer i bestämmande över mitt eget liv. Det är länge sen. Men jag kan fortfarande känna känslan när man gått in i något riktigt skrämmande och sedan kommit ut på andra sidan. Rädslor kan ju handla om så mycket. Saker man kanske inte ens vill yppa för någon annan. Jag har alltid trott på att det jag känner, finns det fler som gör. Vi delar det mesta som människor. Ibland utsätter jag mig för saker för att våga gå vidare. Inget dramatiskt. Små enkla saker. Som i att gå bakåt i yogan. Eller att stanna i positioner jag känt en rädsla välla upp inom mig i. Och det är samma sak varje gång. Efter ett tag flyttar jag fram gränserna. Det kan också vara som igår. Hela familjen skulle ut på forsränning, rafting. Min man är certifierad raftingledare och jag litar fullkomligt på honom. Men ändå. Jag var rädd när vi närmade oss de stora vågorna och forsarna i Västerdalälven och närmare bestämt Färnforsen. Jag ramlade ur en gång, ingen match att ta sig upp igen. Men ju närmare vi kom vågsvallet ju svårare blev det att sitta där jag satt. Med fötterna väl förankrade, stor flytväst, Neoprenkläder och hjälm. Kände mig liten. Vi for hit och dit. Mina döttrar skrek av förtjusning, min son satt och styrde som han inte gjort annat och jag fokuserade på paddeln framför mig. Paddeltag för paddeltag. In i karusellen. In i farten och vattnet. Puh. Vi tog oss ner. Vi välte inte. Och jag vet att det både är min inställning och yogan som hjälpt mig. För att våga. Det jag vill. Utan begränsninar.
Vi åt lunch. Sedan skulle vi göra om det, i den längsta forsen. Jag insåg att jag faktiskt tagit mig ner med de andra i två långa forsar. Och där vände det. När vi tog sikte på det blanka vattnet på storvågen och min man så skickligt styrde oss rätt på, då kunde jag till och med njuta. Jag blev glad. För jag kände att där i vattnet släppte jag ytterligare något. Ren glädje susade runt i mig. Ja den ropade högljutt i hela mitt system. Adrenalinet inte att förakta. Men herregud så underbart det var. Det som nästan skrämt livet ur mig innan. För jag vill helt enkelt inte begränsa mig. Jag vill leva fullt ut.

10 kommentarer:

  1. Jag vill inte heller låta rädslan styra mitt liv, och jobbar mycket med det. Man vill ju inte vara en liten lort....Men jag tycker mig se att när en rädsla släpper och man har flyttat fram gränserna så dyker andra rädslor upp som man inte ens varit medveten om. Tar det nånsin slut, tro...
    Kram och grattis till forsränningen! Modigt!
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så är det ju men med tiden så rensar man av bara farten tänker jag :) Kram och tack!

      Radera
  2. Att leva full ut. Härligt.
    Modigt och fantastiskt livsbejakande av dej att våga!

    SvaraRadera
  3. Ja, vad härligt.
    Stor Kram

    SvaraRadera
  4. Ja väldigt modigt!
    Detta inlägg inspirerar mig att själv ta itu med mina rädslor. Är själv bl a rädd för att titta in i speglar i mörkret. Har sett för många skräckflmer och lekt för mycket "Svarta Madam" som barn. ;) (Min värsta rädsla - att tala inför andra - blir jag ju tvungen att ta uti med nu när yogalärarutbildningen startar.)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kommer att gå bra ska du se. Den rädslan delar du för övrigt med en mängd människor har jag läst. Men den går att släppa, som alla de andra :) Kramar

      Radera
  5. bra där kära du! skulle minsann behöva lite forsränning. har blivit just det där - lite harig med åren. ofta bilder på olyckor som händer barnen som flammar till i huvudet - eller mannen på stegen i trappen. det där livet man har, så skört och vackert, så mycket jag flytt från förut.möter mer nu. tack för dina ord. hjälper alltid...*

    kramar en tisdag, Lycke

    SvaraRadera
  6. hej du
    det dar med radslor...wow! jobbar med dom hela tiden. min larare under vipassana pratade mycket om det. att valja utifran karlek och inte utifran radsla. hmmmm- inte sa latt alla ganger. ah vad jag kanner igen mig i dina berattelser jag ar helt lojligt morkradd! tampas fortfarande med det! kramar, manga

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja du, jag vill inte känna rädslor som tar tag om mig, jag vill igenom dem för att slippa dem. men det kanske är ett val av kärlek? Tack för dina ord! Kramar

      Radera