Ballongen mot himlen

Ni vet drömmar. De där STORA och de där lite mindre. Eller hur jag ska säga. Kanske mäta i intensitet? Haft en dröm länge. Den ändrar form även om innehållet är samma. Jag har insett att jag inte får ihop det själv. Letat efter någon som kan ge lite vägledning, guida mig. MEN. Det har inte funkat. Släppte drömmen, lite sådär som när man släpper en ballong mot himlen. Vad händer då tror ni? Javisst. Jag hittar rätt person! Amazing som Danny sjunger. Slumpen? Tillfälligheter? Tja. Väl själv :) Jag tror att det ligger i att släppa taget. För mig är det så. Varje gång jag gör det så händer nya oväntade saker. Det kommer in något från sidan jag inte hade kunnat förutse innan. Sinnet, the mind, är tänjbart och formbart. Och framför allt vill det vila ibland. Bara vila. När jag blir helt blank i mitt sinne som när jag yogar eller mediterar då finns vilan inuti och ur den reser sig annat. Annat blir synligt helt enkelt för att det som skymt sikten är borta. Och min dröm. Jag håller inte så hårt i den, låter lite fria tyglar komma in och låter den vaja lite hit och dit. Vi får se vad som händer. Jag följer helt enkelt med min ballong mot himlen. Hur har du det med dina drömmar?

Andaktsfullt

Sakta sakta kommer min yoga tillbaka till mig. Jag tränar varannan dag i snitt nu, mot tidigare varje dag. Om jag pressar mig och går upp varje morgon så mår jag inte bra. Det är så märkligt, fast ändå inte. För min behandling i Indien, den har fortsatt här hemma. Det har jag skrivit om tidigare men nästan så jag knappt tror det själv - men varje gång jag gör min yoga nu så känner jag hur mjuk jag har blivit. Hur mycket längre jag kommer i asanas jag inte funderat över alls egentligen. Bara gjort. Och så plötsligt så händer det. Och hur mycket starkare min kropp är fast jag gör mindre. Jag har landat i det. Stannat i det. Det har inte funnits något alternativ. Och nej, det har inget med vilja att göra, för i så fall skulle jag köra över mig, min vilja kan vara okuvlig. Det har hela den här tiden sedan augusti faktiskt handlat om att lyssna in och känna in. I mina mail med min lärare där jag beskrivit vad som händer i kroppen så lugnar han mig och säger att det är som det ska. Och att kroppen tar tid på sig. Det måste den få. Och det är ju det jag säger hela tiden. Låt yogan ta tid. Men också mellanrummen mellan yogan behövs. Att låta kroppen reparera sig utan att störa. Eller hur jag ska uttrycka det. Förstår ni hur jag menar? Och när jag väl står där, när min yoga blir noga utvald, då är det än mer andaktsfullt. Det är inte som jag känt tidigare något motstånd. Istället har det utvecklats en känsla i bröstet av att få ta emot. Att få yoga. Att jag orkar det jag orkar. I höstas kunde jag en period inte yoga alls, jag tog totalt slut - som om jag hade sprungit ett maratonlopp. Och kanske var det precis det jag hade gjort! Fast i en annan tappning. Nu. På mitt vita golv så sänker sig andakten när jag orkar. När jag står där. Då står jag där. Och är stark. Och mjuk. Vem hade kunnat ana detta? Noga utvalda dagar. Andaktsfullt.

Bild på L tagen av Dan Lindberg

Master the mind

Läser om Patanjalis Yoga Sutror. Har läst den några gånger. MEN. Det är så mycket information att jag nästan somnar varje gång jag dyker ner i den texten. Som om jag inte kan härbärgera allt. Och alla stickspår och alla vindlingar som min egen erfarenhet tar mig ut på. Men egentligen. Egentligen står allt i förordet. Om hur yoga kom till. För att master the mind. Japp. Där satt den. Och resten är egentligen "bara" practice. Master the mind. Och allt som kommer därifrån. Så fantastiskt enkelt. Och så oerhört svårt. Jag har tuggat på den meningen sedan i söndags. Och inte förmått mig att svälja den riktigt ännu. För om allt hänger ihop med the mind, som det gör, så kan vi aldrig aldrig aldrig bortse från det i vår yoga. Inte ens när vi har flow. Inte ens när vi känner oss fria i sinnet efter meditation. Inte för att sänka någon. Inte alls. Kanske mest för att säga till mig själv att the mind är inblandat i ALLT. Och man kan kanske vända på det? Också. Att dra fördel av det. Hur tänker du?

Min lilla familj

Min dag. Min födelsedag. Som ibland har svarta kanter för att min mamma, pappa, mormor och storebror är döda. Har en familjemedlem kvar från min första familj och det är min lillebror som bor i södra Sverige. Så ibland svider det mer i hjärtat när jag fyller än att jag blir glad. Men idag. Idag var det precis tvärtom. Luftiga kanter runt mig. På mitt kalas kom min svärmor 80 år och mitt barnbarn ett halvår, och de andra där emellan. Jag har ibland sörjt att min familj varit så liten och nu när sonen är på andra sidan jordklotet har jag tyckt lite synd om mig att vi är så få. Jag vet, det är lite patetiskt kanske, men storleken på familj har alltid i mina ögon varit åtråvärt. Idag. När vi satt här och njöt av det ljusa ljusa ljuset som slängde sig in från alla håll, när mitt barnbarn skrattar så det nyper i oss alla i hjärtat så där skönt, när mina döttrar med kärlek köpt helt oväntade presenter och min man lagat en underbar middag. Då. Då inser jag hur otroligt rik jag är. Som har det jag har. Och att tankarna på den där enorma familjen, de sjunker undan för den lilla som jag har. Den är äkta. Den är min. Den är på riktigt och jag böjer mitt huvud i äkta förnöjsamhet. Santhosa♥

Pudrad med pollen

Varje vår blir jag förvånad. Redan? Att den där pollensäsongen plötsligt är i gång. Nej jag är inte speciellt dålig. Men ändå. Det kliar. I ögonen. I halsen och ner i luftrören. Ut i öronen. Jag kryper till korset, tar min medicin och tänker men, va tidigt! Och på apoteket bekräftar de att vi är många som har behövt hämta medicin. Jag tittar ut genom mitt fönster i arbetsrummet. Idag är det grått, brunt och grått. Det gör inget. Men där i blickfånget står en hassel. Stor och ståtlig. Och vacker. Pudrad med pollen! Att jag inte sett det. Nu känner jag det. Och i de här lägena längtar jag alltid efter regn, något som sköljer bort, sköljer rent. Tacksam för att det finns medicin. Längtansfull till jag inte behöver medicin. Det är en tablett om dagen och ögondroppar. Inget märkvärdigt kanske någon tycker. Jag tänker att allt som har en verkan har också en biverkan. Sen må den vara minimal. Men ändå. Jag vill själv styra vad jag i så fall ska påverkas av. Inte enkelt i det här läget. Och jag är inte stelbent emot mediciner. Nej, det är tur att det finns en mängd mediciner. Men ändå. Vill vara restriktiv. Just nu tar jag en blå tablett om dagen och får nöja mig. Hur tänker du kring mediciner? Är du kanske också allergisk? Förhoppningsvis inte! Jag känner mig just nu pudrad av pollen. God helg!

Jag längtar...

...till Serbiens sköna land

Emma Balnaves i en kort sekvens från den tredje serien i Shadowyogan, kartikkeya mandala - garland of light

Om lite mer än en månad är det dags för mig och min D att dra söderut. Vi ska båda gå yogakurs och det känns helt fantastiskt att få dela detta stora. Det är alltid med skräckblandad förjusning jag åker på kurs för mina lärare. Vet att allt finns att lära och att det stundtals är tufft. Men att jag alltid åker hem med så mycket att smälta och jobba med. Och så glädjen. Att få träffa sina lärare, sina yogavänner, de man delat det innersta med och där vi alla går på samma stig även om det ser helt olika ut för oss. En del människor vet jag inte ens vad de heter i efternamn eller vad de jobbar med. Vi ägnar oss åt det väsentliga :) Och som jag längtar! Till ett helt sammanhang. Helt. Där vi andas yoga, talar yoga, utövar yoga, ser yoga som får mina ögon att tåras när mästaren själv visar. Snart!

Hur stort det faktiskt är

Svårt att sova. Tankar som skaver. Relationer som kräver. Kräver det jag inte är beredd längre att ge. Yogan har fört mig in på en stig som gjort att jag lärt känna en mängd nya människor, människor som jag tycker mycket om och som jag delar något fundamentalt med. På olika ställen i världen. Här hemma. Sedan finns det människor som jag varit nära men där vi helt enkelt gått åt olika håll. Ingens fel, men grunden ser inte lika ut. Längre. Det är inte enkelt alla gånger. Och det skaver i mig. Jag som är uppväxt med att vi ska alla vara sams och ha trevligt ihop :) Och nej, jag är inte osams med någon eller i någon konflikt, jag är bara trött ibland på att saker som känns självklara inte är det. Att många har så lite koll på sig själva, hur de uppfattas av andra. Det där Joharifönstret ni vet :) som jag skrev om här. Och att alla måste ta ansvar för sig själva. För sitt mående eller illamående. Ingen annan kan göra det. Och jag har många gånger försökt hjälpa, kanske har det inte alls varit bra? Har många gånger känt att jag vill göra något. Kanske är det svåraste att inse att man inte kan göra något för någons inre resa. Man måste själv ta sig vidare. Och vi som står där på vårt golv nästan varje morgon, som läser våra böcker, som funderar och tänker, brottas med frågor och insikter, som åker på kurser, som vidareutbildar oss i vår yoga. Vi kanske inte tänker på hur stort det faktiskt är. Och hur lång väg vi kanske gått fast det känns som några steg ibland. Att alla de där små frågorna och svaren blir en summa. Som inte är så liten. Insikten slår ner i mig när jag vrider och vänder mig och halva natten har gått. Jag tänker för mycket ibland. Men ibland är det bra också :) Att hitta lösningar. Och att släppa tag. Om det som man ändå inte styr. Tassar upp, kaminen dånar och det är faktiskt kolsvart ute. Äter en chokladmousse som jag hittar i kylen och känner mig låg och vemodig. Det knakar lite i huset. DÅ. RINGER. TELEFONEN. Och sonen som är på Nya Zeeland ringer! Jag blir helt lycklig. Helt lycklig. Han har det så bra. Och jag som längtat så efter ett livstecken blir lugn. Och allt det andra sjunker undan. Vilket svar på min längtan. Tack. Allt annat är inte upp till mig att lösa. Tiden går och människor förändras. Oavsett vad jag gör. Oavsett. Jag inser det nu. Glasklart. Det känns lätt. Och stort. Men mest som en lättnad. Alla får bära sin egen väska, sitt eget bagage. Ja vi kan hjälpa till ibland, stryka en panna, trösta och ge någon ett glas vatten, men resten får vi lita till vår inre styrka och vår inre lärare. Som finns bara vi ger oss chansen. Det är stort. Låt oss se att det är så stort som det faktiskt är!

I Anna Ternheims vardagsrum ♥

Det är inte fullsatt, men de som är där är hängivna. Scenen varm och personlig. Äkta mattor, en kandelaber. Lampor med gult sken. En öronlappsfåtölj att sjunka ner i, ett piano förstås. Gitarrer, gitarrer, gitarrer. Och en musiker till! Som bonus är David Ferguson med. Vi är andlösa. Vi applåderar händerna varma och stora. Hon ler mjukt, klappar på sitt hjärta och kvällen är magisk. Så där som det blir när vi ser något äkta. Någon som sjunger inifrån och berör. Vemod och olika tankar rullar runt. Hon ÄR. Sjunger så jag ryser av välbehag. Önskar er en vacker helg med god musik. Här kommer hon!
http://youtu.be/02m6cjSz5YI

Varför yogar du?

* Det blir lite mörkt inuti när jag inte yogat på ett tag.
* Jag får kryp i benen om jag inte yogat på en vecka.
* När jag varit på yogan sover jag som en baby.
* Jag har hittat rädslor i min kropp jag inte visste fanns.
* Jag blir så mjuk i ryggen och känner att det inte går att vara utan yogan.
* Jag storgrät i bilen hela vägen hem från yogan, kan det ha ett samband?
* Jag kan aldrig mer vara utan yoga, den gör mig så otroligt gott fast jag inte kan sätta fingret på vad det är.
* Jag har alltid betraktat mig som superstel, men nu ser jag att jag inte är det. Yogan mjukar upp mig både i kroppen och huvudet.
* Jag har börjat djupandas i vardagen när det är stressigt och det hjälper mig.
* Hemma säger de att jag är mycket gladare sen jag började med yogan.

Ett litet tvärsnitt ur dialogen med mina elever under veckans yoga. Jag gillar dialog som ni vet :) Och jag vill veta hur det funkar för dem, men detta är alla spontana utrop eller små eftertänksamma ord efter träningen. Jag kan själv fylla på med en lång lista. Varför yogar du? jag vet, svaret kan vara enormt stort och djupt, men om du försöker använda några korta meningar, vad blir det då?

Yogaliscious

Får man de yogagrupper man förtjänar? I så fall måste jag ha gjort något riktigt bra någon gång för mina grupper är fantastiska. Var och en. Varje individ. Som inte tävlar. Som uppriktigt och klokt jobbar med sin egen kropp. Som inte jämför. Som har fullt upp med sig själva och sin egen yoga. Frid. Tacksamhet över mina grupper. Som stormar in, säger hur mycket de längtar till måndagarna och hur gott de mår av yogan. Och jag vet ju, det är ju var och en som utövar sin yoga, jag vet det. Men lite glad i hjärtat är jag ändå för mina fantastiska grupper. Eller mycket glad i hjärtat. Eller som en av mina elever brukar uttrycka det - yogaliscious - det säger allt. I mitt hjärta just nu, tacksamhet, svettig kropp och frid i sinnet och värme i hjärtat. Gonatt och gonatt. Måtte alla himlens stjärnor lysa över er och månskenet smeka era kinder. Allt finns.

Livet drabbar

Livet drabbar en. Ibland. Ibland stryker det medhårs. Länge. Så man nästan tror man kommit undan. Ungefär så har jag känt det ibland. När jag drabbats av en svår sorg. En förlust. Oj, var det dags för mig nu? Som om vi alla varit marionetter inför en nyckfull tillvaro. Idag. Idag är det annorlunda. För mig har sorgbearbetningens verktyg varit fantastiska, jag har lärt mig en metod som tar udden av smärtan, låter minnet vara klart och ger en fullkomlig lättnad i bröstkorgen. När man gjort en fullbordan av en relation där man upplevt sorg, vilken förlust det än handlar om, så släpper man taget om en bättre gårdag och förflutet. För sorg, det är inget annat än en känslomässig reaktion på en känslomässig förlust. Som nästan alltid handlar om en relation. Inte konstigt. Inte sjukt. Normalt. Fast det gör så ont att man vill gå dubbelvikt. Och sorg det känner man oavsett om det är någon som har dött eller om det är någon som lever.
Jag och älsklingen går på bio. Ser George Clooney i The Descendants och blir drabbad. Av just den filmen. Som om det vore sant, det jag ser utspela sig inför mina ögon. Känns så äkta. Verkligt. Livet. Jag ser och dras med. Gråter så det svider på kinderna. Och ändå. Jag går ur salongen med en bra känsla. I bröstkorgen. För vi kan ju inte sluta leva för att det gör ont ibland. Så satans ont. Ont rent fysiskt. När man sträcker ut handen och den inte hittar den man saknar. Eller om man sträcker ut handen när man behöver och inser att inte heller den här gången var det någon som tog tag i den. Men i den här filmen så gör de egentligen en sorgbearbetning hela vägen. Nej, jag ska inte avslöja något. De bara gör. Som man egentligen alltid gjort. Plus och minus i en relation. Summerar. Argumenterar. Blir arg. Blir lessen. Blir lite glad och rörd mitt i. För livet kan inte susa förbi utan att vi blir berörda. Eller drabbade. Ju längre vi lever ju troligare att vi råkar ut för förluster. Det kan vi inte hindra. Men hur vi sedan väljer att leva, det är val. Och man kan bli fri inombords även från de sorgligaste, man kan få lättnad. Och nej, man glömmer aldrig, handlar inte alls om det. Man blir lättare inuti. Får helt enkelt närmare till skrattet. Och till glädjen. Också.©

Tidigare har jag mest arbetat med grupper inom sorgbearbetning. Men jag tar även emot klienter individuellt för sorgbearbetning och om du ser The Descendants och blir drabbad, då kanske det finns något där under, i bröstet, som behöver bearbetas. Tveka inte att höra av dig till mig om du har frågor på annika@verklighet.nu eller gå in på min hemsida www.stillastund.se