torsdag 1 december 2011

Hungriga hundar

Ibland skulle jag vilja vräka ut saker här i bloggen. Ventilera. Men det går inte, jag kan inte lämna ut för privata detaljer. Även om det i stunden känns så. Fick ett svårt besked igår. Som handlar om en nära person men som idag är distanserad. Som inte mår bra. Inte bra alls. Som inte klarar av sitt ansvar för sig själv. Som slarvar och trasslar. Som jag en gång skrev på ett borgenspapper för och som igår i förlängningen gjorde att jag fick ett brev från kronofogden. Ibland är det som det nafsar en i hälarna. De där relationerna som bara tär. Äter upp en. Den där hungriga hunden som aldrig får nog med uppmärksamhet. Aldrig nog med bekräftelse eller pepp. Efter mina olika sorgbearbetningar har jag börjat fungera annorlunda. Mer direkt. Så här är det nu när ledsamma saker sker - först blir jag ledsen, våldsamt ledsen till och med nästan så jag känner mig obekväm. Sorgen är där direkt. Men samtidigt är det som jag gråter ut taggen direkt. På något märkligt vis. Jag vet att när jag pratat klart, gråtit och sovit en natt så är det över. På ett vis. Den momentana besvikelsen över vad som sker har lämnat mitt system. Och inser återigen att jag inte kan leva livet åt någon annan än mig själv. Hur svårt det än kan tyckas. Hur mycket man än vill hjälpa till så går det ibland inte alls. Gränser nås och alla måste någonstans hjälpa sig själva. Vilja hjälpa sig. Även om det är svårt och kräver saker. Med en lugn insikt om detta vaknar jag och känner att jag är tacksam över mina val. Som tagit mig hit. Inte för att slå sig för bröstet utan för att jag lever det liv som jag vill leva. Att jag vågar säga det högt till och med. Att jag inte blir straffad för det :) eller för något annat gott. Men för den som går irrvägar kan det tyckas som om hela tillvaron är emot en. Som om allt är en stor komplott mot en själv. Som om alla andra har det bättre. What goes around comes around. Jag tror på det. Och att alla har sina delar att ta sig igenom. Sina saker som samtidigt är alla chanser till att växa. Hur flåshurtigt det än kan låta. Så tror och tänker jag. Lever mitt liv. Och jag skickar mina böner om att vännen som gått vilse, hittar tillbaka till rätt sida om tillvaron. Får lugnet. Släpper sin aggressivitet och inser att ingen annan kan leva livet åt en. Och det svåra samtalet det ska jag ringa nu. Och sedan går jag vidare. Och önskar samma till alla som brottas med hundarna som gläfser och som biter i bakhasorna på oss. Vi har alla val att göra. Liv att leva. Det måste inte vara så hårt som vi tror.

9 kommentarer:

  1. Sant, starkt, som Ulrika skriver, och ärligt!
    Det egna livet, både i stort och smått.

    Och jag känner igen mej i detdär att gråta ut och sova på saken, förlåta och gå vidare - fortsätta vara hel.

    Kram till dej!

    SvaraRadera
  2. Skriver under på ovanstående kommentar.

    SvaraRadera
  3. Ärligt!
    Lev ditt liv och lev väl...känner igen de där gläfsande hundarna.
    Kram

    SvaraRadera
  4. starkt.
    och bra skrivet igen.
    jag vet vad du menar om att verka flåshurtig, känner ofta detsamma när jag förklarar hur jag tänker.
    men det känns så rätt helt enkelt...

    kramar till dig.

    SvaraRadera
  5. Å herregud.vad detta stämde bra in på det som jag skrivit om idag, det där som kommer åt en...brukar kuna undvika, men blev bedragen..men tänker som du att det man ger ut får man igen..himelsk ordning..och jag ska också släppa nu..hoppas du kan. ge gärna nåt bra tips om du har..


    många kramar Lycke

    SvaraRadera
  6. Hej Annika!
    Jag håller med. Du gör rätt val, även om det känns tufft. Så där har jag också många gånger känt och tillslut har jag bara bett en bön för den vännen, om lycka och välgång.

    Ljus*
    /V

    SvaraRadera
  7. Det kräver mognad att inse att var och en måste leva sitt liv, och att se skillnad på dem som man kan hjälpa och dem som man bara kan stå och se på när de gör sina val...De som bara suger ut en och utnyttjar. Tills man sätter stopp.
    Hoppas samtalet gick bra, sådant kräver styrka av en. Och mod. Tänk, vad vi måste vara med om i våra liv, stort som smått, ont som gott...
    Kram Carina

    SvaraRadera
  8. Känns fruktansvärt att läsa det du skriver om må jag säga....
    Den person du beskriver. "Som inte mår bra. Inte bra alls. Som inte klarar av sitt ansvar för sig själv. Som slarvar och trasslar"

    Den personen har vuxit upp med att höra att han alltid "ställer till det för sig" vilket han också gjort på många sätt & vis. Att han inte duger någonting till för att han inte valde den akademiska vägen, som vissa andra tyckte att han skulle göra. Som inte var en tillräckligt bra far. Som aldrig fick lov att vara sig själv. Att han alltid hade en känsla av att inte vara god nog.

    Men han kan heller inte ändra på det som hänt tidigare i livet. Hur mycket han än vill att vissa saker vore ogjorda. Den gläfsande hunden brottas fortfarande dagligen med känslor av att inte räcka till, att han inte duger som han är. En känsla av att inte passa in i den så kallade normaliteten. Utanförskapet han upplever är inte enkelt att tampas med, han är ju faktiskt inte mindre intelligent än någon annan. Men ändå har han känslan av att vara "dummare" än andra.
    Vad/vem/vilka har skapat dessa känslor inom honom?

    Så låt oss hålla oss till sanningen nu.
    Vi kan börja med brevet från kronofogden. Han har betalat vartenda öre till den instansen, vilket du också vetat om hela tiden. Men som du tydligen missade att skriva om i detta inlägg.

    Den nära person du berättar om som är distanserad, mår väldigt bra idag och har äntligen blivit sedd för alla sina goda och fina egenskaper. Han har valt bort människor som inte ser framåt och ältar gammalt groll. Människor som inte tycker att hans val av arbete inte är gott nog.

    Han mår bra idag pga att han har människor omkring sig som inte dömer ut honom och hans svårigheter. Människor som faktiskt försöker att förstå dilemmat; ADHD!!!
    Han har äntligen fått den hjälp som han så väl behövt, en stor portion förståelse vilket leder till en god självinsikt gällande problematiken. Att kalla honom; "Den där hungriga hunden som aldrig får nog med uppmärksamhet, Aldrig nog med bekräftelse eller pepp" överensstämmer inte med verkligheten! Han lever utifrån sina egna förutsättningar.

    Vem är DU till att döma, vilket som är det rätta eller felaktiga sättet att leva på?

    Lev du gärna i det förflutna om det gör dig lyckligare. Men inte på andras bekostnad, när det du skriver om inte har ett dugg med nutidens verklighet att göra!

    SvaraRadera