Bubbel och blänk - Gott Nytt 2012!

Glitter och blänk. Hela sista dagen på år 2011 har varit underbart vacker. Och när skymningen kom och första aftonstjärnan tändes så var hela himlen turkos. Jag har inte lyckats fånga det med min kamera, skulle behövt ett stativ. Tänker att det här stormande året, om jag lyfter ögonen från min egen horisont har varit otroligt dramatiskt. Som Drakens år brukar vara. För individer och för länder. Det året är inte riktigt slut ännu, vi byter i februari. Men ändå, det mojnar ner nu hoppas jag, så vi kan se vår egen vardag i ett skarpare men mjukare ljus. Önskar er alla en skön kväll. Vad ni än gör. I glitter och pumps och vackra röda läppar eller i myskläder som jag själv. Vi firar själva i husets första nyårsafton. Lite risotto och vin. Bubbel vid tolvslaget ute på frosttäcket. En och annan raket. Eldkorgarna tända precis som marschallerna. Man kan inte få för mycket ljus i min värld! Dröm stort och dröm ljust. Gott Slut mina vänner! Och ett alldeles alldeles lysande mjukt och starkt Nytt År!

Stannar fullt ut

Mår lite halvdant. Ni vet, varken eller på något vis. Låter årets sista dagar blåsa igenom mitt system utan att fästa någon vikt vid det. Vet att det är så lätt att börja prata om vår och tulpaner så snart julaftonsnatten är över. Men i år har jag bestämt mig för att följa mig själv. Jag ÄLSKAR min julgran :) Den har inte barrat ett barr sedan vi tog in den för en vecka sedan. Och det blir vår, men inte än. Vill inte skynda mig, vill inte försöka gå över de där broarna innan jag är framme vid dem. Känner mig lite rastlös, det packas här hemma. En ska på långresa till Nya Zeeland och en packar för en treveckors resa till Indien. Och jag tittar på. Resväskor och ryggsäckar. Sköna sommarkläder. Badkläder. Och jag noterar. Att jag längtar. Jag längtar plötsligt till Indien igen. Efter resan i augusti var jag mätt. Indienmätt. Men nu river det plötsligt till inombords och jag vill dit. Men att stanna när andra reser blir också något att se fram emot. Faktiskt. Att bara ligga lågt. Att göra precis vad som faller mig in. Det är också en resa. Eller hur? Lite klyschigt och slitet uttryck. Men nog ligger det lite sanning i det ändå? Att göra min yoga och äta när jag vill! Tycker mycket om att vara ensam. Har ett behov av det som pockar på ibland. Gör sig påmint. Så när det närmar sig uppbrott och jag ändå ska stanna, vill jag stanna fullt ut. De har inte rest än och vi är här nu. I det gamla året sista suckar innan vi vänder näsan mot det som kommer. Jag stannar i det och låter den lilla infektion som rumsterar i min kropp ta med sig hela det gamla året ur min kropp och göra plats för nytt.

I mitt yogahjärta ♥

Ligger i sängen med raspig hals och en ömmande kropp. Funderar. Tänker på de tankar som Marica och jag haft under det här inlägget. Här kommer mitt något längre svar. Om min syn. På. Yogan. Så många vägar den tar. Så olika den ser ut. Vem kan säga vad som är rätt eller fel? För någon annan. För mig har de här elva åren med min yoga lärt mig en del saker. Som är sanna för mig. För mig. I mitt yogahjärta. Jag gör inte anspråk på att prata för någon annan än mig själv. Det allra viktigaste för mig är att jag har min lärare, Zhander. I min yoga. I mitt yogahjärta är jag aldrig ensam. Min kompass stundtals. Att ha en lärare är nödvändigt i yoga. Det krävs tror jag. Den traditionella lärare-elev-situationen. För att bli introducerad och för att kunna gå vidare. Hela tiden. Som vågar vara obekväm och säga saker du inte tänkt eller velat. Att ha någon som kan och utövat det själv. Länge. Som gått stigen där jag ska sätta mina fötter. Jag är övertygad om det. Men självklart betyder inte ett långt yogautövande att man passar till lärare. Där måste man ta sin egen utmaning. Passar jag? Och kommer jag att klara av att ge något? Tvivel tror jag är nyttiga. De för oss fram. Men inte för stor dos. Alla som tränat och vill undervisa i yoga gör det utifrån olika premisser. Där kan ens lärare guida. Jag skulle själv inte öppnat min egna yogashala om jag inte hade fått rådet från min lärare. Han är mitt ledljus. Min vägvisare. Han som själv varit elev hos sin guru, mr Iyengar, i 25 år. 25 år! Han har inte något behov av att göra människor nöjda - han är sann. Han visar och svarar. Hans egen väg har inte varit rak. Han delar frikostigt med sig av sina egna svårigheter. Delar ur sitt liv, inte bara kring yogan. Lektioner som känns legendariska. Som jag aldrig velat att de ska ta slut. Ord jag velat bevara konstant i mitt yogahjärta. Men där bara en bråkdel stannat. För att jag inte kunnat hantera mer. Där jag befinner mig. Man får all hjälp man kan önska. Han är skicklig på att visa att vi själva måste ta vårt ansvar för oss själva. MEN. Ingen idé att be om råd om man inte tänker följa dem. Även när hela mitt inre varit i uppror. Över asanas jag fått av honom och inte velat göra av tusen anledningar. Men när jag tagit mig igenom det så har jag sett lärdomarna jag fått via min yoga. Som han givit förutsättningarna för. Och det är lärdomar på flera plan. Ju mer jag ser av honom ju större ödmjukhet känner jag inför hans enorma kunskap. Hans sätt att se. Rakt igenom. Men med kärlek. Och humor. Hur han skämtat och fått mig vidare i det som gjort ont. Riktigt ont. På flera plan. Hur han visat upp spegeln framför mig och där jag i ilska vänt mig bort för jag inte tyckt om det jag sett men där jag sedan insett att det är mig själv jag ser. Hur han varsamt lett mig vidare. Varje mail jag skickat till honom under de här åren har han svarat på inom ett dygn! Jag blir häpen varje gång. Han reser över hela jorden, han har många människor som följer honom och som har studios i varje världsdel. Så när människor hackar upp yogan, tar en liten bit för att de är rädda för helheten så känner jag sorg. Men jag kanske är gammalmodig. Kanske måste det se ut så? För oss moderna människor? För visst känns det gammalmodigt med en lärare. EN lärare som man följer. Nästan lite sektartat? För mig är det precis tvärtom. Jag har en guide. En mentor. En mästare. En guru. Som jag kan kontakta året runt, dygnet runt. Som svarar. Men inte alltid det jag tänkt. Sällan det jag tänkt :) I våras sa han till mig att inte vara så hård mot mig själv. Jag tappade hakan. Att han säger det till mig, han som många betraktar som hård... Att när jag tänkte en sak så sa han exakt det till mig i samma stund. Jag funderar inte ens längre över HUR han gör det han gör. Jag tar tacksamt emot. Ser att det här yogaåret har inneburit så mycket rörelse och förändring för mig. Att jag fick ett råd av honom att resa till Indien för min hälsas skull. Och jag tog det. Vad som sedan hänt har varit svårt att hantera för mig stundtals. Trots att jag kom hem med en ny lätthet och klarhet inombords kändes kroppen svag. Hösten med sin trötthet. Utmattning. Men hur jag vilat i det han sagt och hur det förändrats. Jag är inte kvitt utmattningen, den kommer och går men är inte konstant. Jag yogar när jag orkar och då är det med en delvis förändrad kropp. I mitt yogahjärta önskar jag att alla skulle få träffa en sådan lärare. Jag önskar det uppriktigt. Tackar min första lärare som introducerade mig för honom. Den inre lärare vi alla har leder oss till den yttre läraren. I mitt yogahjärta är det helt sant.

Bilden är tagen av Dan Lindberg, på Zhander

Det som egentligen är viktigt

Dagen före julafton för 20 år sedan bröt jag ihop. Lite grann. Tårarna forsade. För jag var så trött. Totalt utmattad. Jag var 36 år. Barnen var 1, 4 och 13 år. Jag hade stått vinglande på en liten stege och klätt granen. Jag hade städat och bakat. Stöpt ljus och målat spånkorgar röda. Kokat knäck och egen vit glögg. Köpt ALLA julklappar till alla. Inte till mig själv. Men resten. Till och från olika människor som lämnade pengar till mig. Och som jag förvaltade intill kronan så att det skulle bli rättvist och lika. Strukit finklänningar och byxor. Fejat och gjort fint. Och allt kändes fel. Fel. Jobbigt. Stressigt. Jag grät av trötthet. Insåg att jag själv var mest ansvarig för hur det såg ut hos oss. Hur svårt jag hade att ta mig ur alla måsten som jag själv hade skapat. Längs vägen. Av den där eviga känslan av att i år ska det minsann bli en riktig Bullerby-jul. FannyochAlexander-granen. Som stod som en nigande vacker dam bredvid kakelugnen. Och insåg att det var ytan jag hade putsat på. Ytan. Och där jag slagit knut på mig själv för att få till det ungefär som i en vacker coffee table bok. Till vilkens nytta? För vem? Egentligen... Min D var nöjd med få saker. Sa att vi köper hem färdiglagat istället för att koka och baka själva. Men jag ville inte ha det så. Jag ville ha det på ett speciellt vis men orkade egentligen inte med det. Ungarna önskade sig leksaker och annat. Inget märkvärdigt. Jag hade inte behövt ta på mig allt det som jag själv la på mina axlar. Tyngande måsten. Från mig själv. Det är med vemod jag kommer ihåg mig själv. Men känner ändå hur viktigt det är att jag gör det. För allt är så annorlunda det kan bli. Nu. Nu är kraven inte där. Barnen visserligen vuxna men det finns ju en ny liten unge. Ett barnbarn som tindrar och pratar med hela kroppen oavsett hur jag ser ut eller vad jag har på mig :) Och där vi lagar god mat till en dag. En dag. Som när man har fest när som helst på året. Men där jag nu istället omgivit mig med ljus. överallt. Vackra amaryllisar och en och annan hyacint. Där vi skurit ned på julklapparna och låtit tiden med varandra vara viktigast. Där böcker spelar en stor roll. Vi köpte en gran dagen innan julafton och den är så fantastiskt vacker att jag blir glad varje gång jag ser den. Helt kravlöst har vi ställt den lilla granen i en vit hink. Och den doftar. Lyser. Men det var inte viktigt att den stod klädd och klar två veckor innan jul. Och hur jag njutit av hela långa julaftonen tillsammans med min familj. Inte känt en enda gång att jag är för trött. Inte en enda gång har jag undrar vad jag sysslar med. Varför jag gör det jag gör. Nej jag vet varför. Jag har skalat av så mycket. Många kilo har försvunnit från ryggen och skuldrorna där jag tidigare burit så tungt. Delvis för att vi har en öppen debatt om det idag. Det fanns inte då. Men mest av allt för att jag hittat mig själv under alla lager inuti. Och insett vad jag vill och hur det ska kunna göras. Jag hoppas att du som läser här är klokare än vad jag var. Som känner att du duger hur det än blir. Att gemenskap och ljus är viktigast i juletider. Resten är försumbart. Nej, det är verkligen inte fel att pynta och göra fint. Om det är det man vill - bara för att göra fint. Ni vet vad jag menar, eller hur?! Hela hjärtat och kroppen måste vara med på det man bestämmer. Och jag tackar en lycklig stjärna för att Facebook inte fanns då, för där har nivåerna över hur det ser ut och allt man ska göra FÖRE jul helt skjutit i höjden. Man kan lätt drabbas av hybris och funderingar. Gör inte det snälla du. Gör det som känns rätt i ditt hjärta. Det är allt som betyder något. Och jag önskar från hela mig till dig, en väldigt skön fortsättning på helgerna. Oavsett var du är, hur du ser ut eller om du har en vacker pyntad gran eller inte. Må gott ♥

Något helt annat

Jag har en nära person. Eller hur jag ska beskriva henne. Vi ses lite här och där. Med ojämna mellanrum. Vi är inte vänner i egentlig mening, vi arbetar tillsammans ibland, men vi har ett flyt i språket och tanken som vi delar. En närhet jag inte känner med så många. Vi delar någon slags energi i hur vi fungerar. Och vi liksom känner igen det hos den andra. Har gjort det sedan första gången vi sågs. Direkt när jag sätter mig bredvid henne på bussen så börjar vi berätta saker. Saker vi inte delar med så många. Det är skönt att slippa alla kringelkrokar med en del. Skönt att inte behöva väga orden. För hon förstår direkt. Och jag gör det med henne. För hon säger nästan med andan i halsen - vet du, jag har tänkt så länge att jag ska berätta för dig att jag ingått i ett forskningsprojekt för medicinsk yoga! Och jag blir inte förvånad. Det känns bara rätt. Lite spännande. Hon har via sin vårdcentral blivit tillfrågad om hon vill delta på grund av sin återkommande migrän genom åren. Jag tipsar om Ninas boktips Hon berättar och berättar. Om upplevelserna. Om reaktionerna. Tårarna. Hjälpen mot huvudvärken. En ung tjej sitter precis bakom oss och jag riktigt ser hur hennes öron rör sig mot oss. Hur hon spjärnar emot när bussen kränger för hon vill inte missa orden... Min vän säger också något centralt. Tänk att ingen berättade innan, vilka starka reaktioner man kan få. Och det är så viktigt. Något jag själv tagit fasta på och försöker berätta tidigt utan att skrämmas :) För det är ju inget farligt när kroppen gör sig av med gammal bråte. Obalanser som suttit som klister och hakar där det ska flyta fritt med energi. Det är klart att det tumlar om. Att det rensar rent. Och att vi känner det. Olika mycket. Allt beroende på liv och individ och konstitution. Men någon kanske inte alls har tänkt på det viset. Att det ska hända så mycket. Ganska direkt. Kanske är haken att en sjukgymnast på vårdcentralen har gått en kurs i medicinsk yoga, men som själv inte yogar? Kanske är haken att man tror att det är en slags sport, en fysisk aktivitet? Bara. BARA. Men om man ser på det som ett verktyg som fungerar på djupet, via kroppen, eller hur jag ska uttrycka det, då kanske man får stor respekt för det man lär ut? Jag säger inte att all medicinsk personal är på samma vis eller att de är oaktsamma, absolut inte, ändå har jag hört samma reaktioner från flera olika människor som aldrig själva yogat tidigare, som via sjukvården kommit i kontakt med yogan. Och där den som lär ut det hela inte heller har yogat tidigare... Använder verktyg man kanske inte helt förstår. Eller vidden av vad som sätts igång. Halvt på skämt, halvt på allvar avslutar hon med - tänk att jag blev lurad in i yogan, nu kan jag ju inte sluta. Jag kliver av bussen och känner hur allt faller på plats. Varför vi träffar på nära personer ibland. Varför vi ses just när vi gör det. Och att yogan tar sig så märkliga vägar. Att hitta rätt. Och hur stort det är. Vidden av yogan. Som inte är någon sport. Som inte är en aktivitet. Som är något helt annat. Helt annat. Som jag faktiskt inte riktigt kan sätta ord på. För det är gigantiskt och med små språng åt sidorna och upp och ner. Kanske lite av en labyrint, utan att vara skrämmande - tvärtom - mer och mer fascinerande. Hela tiden. Som fungerar. I allra högsta grad. Jag drar ner mössan över pannan och ser på alla som hastar runt. Jag är helt lugn inuti och känner att tiden, den är på min sida. Friden i mina tankar. Och jag är så glad för min vän, att hon påbörjat något som bara fortsätter. Och som i slutänden är något helt annat än vad man har föreställt sig.

Uppgradering

Mycket av yogan är rent meditativt. Fokuserat. Koncentration med en följsam kropp. Rörelser som man behöver lära sig för att hitta flytet, att ha flow helt enkelt. Jag vet att många tränar efter DVD eller en röst. Det passar inte mig. Rätt och slätt. Jag måte kunna det ordentligt som jag ska göra Jag måste ha det i mig. Inuti. Kroppen som vet vart den ska och hur jag ska ta mig i och ur positioner. Först då hittar jag flytet och känner energin röra sig i mig. Det är min yoga. Imorse var jag tröttare än trött så här på årets kortaste dag. Men när jag stod på golvet gjorde jag ändå den långa versionen av mitt program, och jag kan ärligt säga att det är mer än ett halvår sedan jag gjorde det sist. Och jag känner min styrka, på ett nytt sätt, efter Indien. Renare på något vis. Så mycket som jag skalade bort där. Lämnade. Mer fokus i själva delarna av kroppen tillsammans med mitt sinne. Det är nytt. Helt nytt. Som en ny nivå eller vad jag ska säga. Som en uppgradering av min yoga. Jag svettas på hela bröstkorgen, det är skönt. Pannan är pärlig av droppar. Vet inte när det hände senast. Och jag känner med hela mig att jag är tillbaka på banan. Jag orkar. Och jag har inte kraschat för att jag tagit i för hårt. Nej jag har gjort precis det jag ska. Idag. Jag har väntat så under de här månaderna när jag orkat så lite. Och så är jag över kanten. Att vilan tog mig dit! Och flytet, flowet finns där. I mig. På ett nytt sätt. Uppgradering när den är som bäst.

Värmeljuset i bröstkorgen

Det är verkligen nattsvart när jag tar mig upp. Kolmörkt. Tänder ljus och rökelse. Äntligen står jag där. På mitt golv. På ett annat sätt. Mjuk morgonyoga. Mjuk kropp. Det är som att tända ett litet värmeljus i min bröstkorg. Ett ljus som värmer och lyser. Hela dagen. Inuti. Jag har längtat till den här stunden. Längtat till min egen stund hela hösten. Jo jag har yogat. Ibland. Men varit utmattat trött. Och inte orkat. Helt enkelt. Det allra svåraste för mig har varit att låta bli det fysiska. Att vänta, att bara göra lite lite lite. Men mitt lilla värmeljus där inuti har väglett, har visat att bara jag väntar in mig själv, låter tröttheten ebba ut så kommer lågan att vara stadigare. Lysa klarare. Och imorse så var det precis som att nu är det dags. Nu är jag där. Jag har mitt värmeljus i min bröstkorg och det värmer. Hela långa dagen och kanske fyller jag på lite när kvällen kommer. Vi får se hur det är då. Jag tar inte ut något i förskott. DET har den här hösten lärt mig. Hu har du det med ditt värmeljus?

Varje korvöre

Jag kör på som en hel del andra bloggare just nu. Vi slår alla ett slag för att använda en del av julkassan till en än mer osjälvisk gåva. Till någon som behöver varje öre. Varje korvöre. Varje lite skärv. Action Aid är en organisation som ligger mig varmt om hjärtat och som är en religiöst och partipolitiskt oberoende hjälporganisation som arbetar mot fattigdom med störst fokus på flickor och kvinnor. Varför så stort fokus på flickor och kvinnor kan man undra. Ja det är det mest effektiva sättet att minska fattigdomen i ett område. Kvinnor och flickor tillhör de mest utsatta i världen. De saknar inte bara mat, rent vatten och hälsovård utan även utbildning och möjligheten att ta sig ur sin situation. De har länge pushat för geten till en familj, jag gör det också. Så här i jultider. Vi som har några kronor över vi hjälper till. Eller hur?! Varje korvöre gör skillnad.

Finns det liv är det aldrig för sent

Nästan lite kär i Jason :) (Timbuktu) Ser på Musikhjälpen så ofta jag kan och så rätt som det är sticker jag emellan med ett youtubeklipp. Bara för att han gör Flickan och kråkan så otroligt bra. Faktiskt bättre än Mikeal Wiehe. Och texten är Wiehes bästa. Utan överord. I mina ögon. Love it! Lyssna och njut. Ratta sen in på Musikhjälpen och önska, skänk pengar och delta! Det är så stort. Så bra. Så coolt. Och finns det liv är det aldrig för sent!

Mirakelkuren

Vi vet ju det. Men ändå. När man blir påmind lite oväntat så är det extra härligt. Om att yogan förändrar. Mest på insidan men även på utsidan :) Igår pratade jag länge med en av mina elever, som jag också tränat med tidigare. Vi har lärt känna varandra i yogasammanhang och tränade första gången för en 7-8 år sedan ihop. Igår kväll sa hon - tänk att du ser så mycket yngre och mjukare ut i din kropp nu mot när vi började. Som om tiden gått baklänges... Vilket uttalande! Vill dela det med er för att den säger så mycket. Hon sa att jag var lite böjd då, stel i kroppen, uppdragna axlar och lite orörlig i överdelen av kroppen. TÄNK! Att jag är mjuk idag. Hundra gånger mjukare, även om jag kan muttra för mig själv de dagar jag upplever min stelhet mer. Jag är rak i ryggen. Har rätat ut mig 3 cm! Och allt det andra som varit kopplat till skador och diskbråk. Så viktigt att påminna sig allt som faktiskt har skett. Överallt. I kroppen. I sinnet. På utsidan. Vilken mirakelkur! Egentligen. Och att jag träffade min förra frisör förra veckan. Vi har inte setts på kanske 10 år. Hon synade mig ordentligt och sa - du ser så mjuk ut i ansiktet. Yngre. Och jag berättar inte för att jag strävar efter att se yngre eller flashigare ut! Naturligtvis inte. Men jag vill ändå dela, för att det säger så mycket. Det har hänt en ocean av händelser sedan yogan och jag hittade varandra. Och när människor som jag ser ofta eller sällan faktiskt kan se det. SE det. Det blir ännu tydligare. Och jag är sprudlande glad idag. Kan inte sätta ord på min glädje och min luftighet inombords. Mirakelkuren gör sitt!

Glitter

Hos mig. I min shala. Min studio. Min yogaplats. Direkt jag kommer dit så rinner annat av mig. När jag bugar innan jag går in. Tänder mina ljus. Mjukar upp mig lite innan mina grupper kommer. Då är det där. Glittret innanför mina ögonlock. Som ett tomtebloss. Som en föraning om Lucia som är idag. Och jag hör sedan en ton. En ton ganska högt inom mig. Inte som något som liknar tinnitus. Nej. Nästan som en musikton. Har ni hört det? Någon gång? Jag vet att Z sa att det är a message from above. Kan det vara så? Jag väljer att tänka det! För kvällen, den var fantastisk. Och orden från mina elever som smycken till mitt sinne. Som glitter i tankarna. Också. Att jag klarat den här terminen med all trötthet och det som den burit med sig. Att jag står där inför fyra grupper varje vecka. Oavsett. Jag är lite stolt och vet att ett steg har tagits. Ikväll är det sista grupperna innan det blir jullov från yogaundervisningen. Lika viktigt med vila som med själva undervisningen. Balans. Och glitter inom mig både uppifrån och utifrån. Glad Lucia!

Nedräkningen har börjat

Nu börjar nedräkningen till Musikhjälpen, klockan 18:00 ikväll drar vi upp volymen och bidrar genom att önska en låt - Skicka ett SMS till 72 999 med belopp 50, 100 eller 200 + din låtönskning (låt, artist och ev motivering).

Musikhjälpen sänder live dygnet runt 12-18 december i P3 och SVT Play från en glasbur på Gustaf Adolfs torg i Göteborg. Bara att få höra Jason (Timbuktu) i livesändning gör det hela extra lyssnarvärt. I mina öron :) Och jag tycker det är ett så fantastiskt initiativ och det brukar vara kanonbra. Lyssna även om du inte gjort det tidigare. Och bidra med lite pengar. En god julklapp som andas yoga rakt igenom. Hos mig. Musikhjälpen.

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3946&grupp=13220


Information om Musikhjälpen 2011
Alla barn har rätt till avgiftsfri utbildning. Det står i Barnkonventionen som inrättades 1989. Att få gå i skolan är enligt FN en mänsklig rättighet. Ändå är det idag upp emot 100 miljoner barn som inte får ta del av den rättigheten. En majoritet av dessa är flickor.

Fattigdom, tidiga äktenskap med tonårsgraviditeter som följd, föräldrars utbildningsnivå, rädsla för våld eller övergrepp på vägen till skolan. Det är några av förklaringarna till varför många flickor inte går i skolan eller fullföljer sin skolgång.

Problemet med att flickor inte får gå i skolan är värst i länder där fattigdomen är stor och där det råder konflikter. Länderna kring Sahara (tex Nigeria, Somalia, Eritrea, Sudan, Etiopien) och södra Asien (tex Afghanistan, Pakistan, Yemen) räknas till de områden där flickor är värst drabbade. I exempelvis Mali är endast en fjärdedel av alla skolelever flickor. I dessa områden beräknar man att flickor istället lägger i snitt sju timmar per dag på hushållssysslor. Sju timmar som de hade kunnat spendera vid en skolbänk, precis som sina bröder.

En flickas skolgång betyder mycket socialt och ekonomiskt, både för henne själv och för hela samhället. Ju längre flickor får gå i skolan desto senare gifter de sig, desto färre barn skaffar de och desto bättre kan de ta hand om sina barn. Dessutom ser man att spridningen av HIV avtar samtidigt som barnadödligheten minskar i länder där flickor går i skolan. Det är dessutom bevisat att en flicka som har en mamma med utbildning har större chans att få gå i skolan.

Att investera i flickors skolgång är att skapa bättre livsvillkor – för alla.

Delad glädje är större glädje. Alltid.

Vi sitter i en av de äldsta träkyrkorna i vårt land. Koret är från 1200-talet. Kyrkan är svart på utsidan och ljus på insidan. Lite sned och vind, men märkvärdigt fin. Gamla målningar på apostlarna. Den är inte stor, vi är nära varandra. Nära i en välsignelseceremoni mellan vår äldsta dotter och hennes man. De gifte sig i all hast på rådhuset för fem år sedan. Med några vänner. Vi delade inte den stunden, alla måste få göra sina val, men då kändes det snopet. Som att bli snuvad på något man trodde sig ha rätt till. Men igår, då delade vi stunden, vi två familjer som sakta börja växa samman. Och det var stort. M i sin vackra vita klänning med paljetter och en vit pälsboa runt axlarna. Lillan drog igång konserten samtidigt som orgelns brus sköljde över oss. Och jag gick runt med henne, vyssjade och till slut blev hon tyst. Jag gick där och kände mig så enormt närvarande i stunden. I att få delta. Och hur inget riktigt blir som man tänkt från början kanske, men hur det hela tiden ändå blir bättre. På något vis. Att livet i sig är så stort och mäktigt att det vore löjligt att ens försöka överblicka. Ha kontroll. Vi har ju inte det. Inte ens i illusionen :) Men när man släpper tanken på att tro sig ha kontroll, då vidgas vyerna. Horisonten är oändlig och allt är faktiskt möjligt. Vi delade en stor glädje igår och blev alla lite större. Inombords. Tänk att vi har den möjligheten, att dela med varandra. Det vi själva väljer. När vi vill det. Det är stort. Men det är nästan större att få bli inbjuden och dela. Sitter här idag med stora tankar, pepparkakor och njuter. Elden sprakar i köksspisen. Tänker att genom barnen blir jag klokare. Lär mig. När jag släppt det jag trodde jag var tvungen att upprätthålla, då har allt strömmat emot mig. Ibland stannar vi till vid en hållplats och ser all skönhet och verklig kärlek. Känner mig mjuk inuti. Helt mjuk. Det är grått ute. Men det har inget med min sinnesstämning att göra. Jag vilar från min yoga idag och längtar lite till imorgon när jag står där igen. På mitt golv. Tills dess önskar jag dig samma mjukhet och att du också får landa i det sköna i att följa med och släppa tanken på kontroll. Glad tredje advent!

Mörkt och härligt

Rummet och jag. Inredning och jag. Jag har aldrig haft svårt för att blanda mixa och göra lite som jag vill där jag har bott. Från min allra första lägenhet som jag fullkomligt älskade, har jag inrett precis som jag har haft lust. Inte hakat på så mycket trender. Tror jag. Men man vet ju aldrig... När vi byggde vårt hus och målade det från rött till vitt så kändes det onekligen lite trendigt:) Vi gjorde även inredningen väldigt ljus, vita golv och ljusa väggar tänkte jag att jag skulle avhålla mig från min kitschådra som brukar öppna sig. I lägenheten hade vi ett vitt vardgsrum, men efter ett tag hade en hel del turkosa inslag letat sig in. Det är som jag får lust att bryta mot mina egna "regler" om ni förstår hur jag menar? Som i yogan. Man kan ha en tanke om hur det ska bli, göra det och komma ut med något annat. Allt går att relatera till yoga i min värld! Och nu blev jag så fullkomligt förälskad i ett fat. Ett fat jag köpte för ungefär ett år sedan. Färgerna, sammansättningen av mönster - det blev helt enkelt starten för en helt annan stil än vi egentligen tänkt oss i det hörnet av huset. Sen blev det en mörklila gammal äkta matta, infärgad för IKEA och köpt av oss. Jag kunde inte släppa mattkanten när vi hittade den. Det fanns ju bara en! Och sådär har det hållit på. Vår lilla hörna har blivit en blandning av... tja, oss och det som händer när vi följer med. Allt är inte ljust och fräscht utan mörkt och härligt också. Pricken över i är stolarna vi hittade i helgen. Jag älskar dem! Varsågoda, en lite annan sida av mig.

Starka ben

Så glad i min yoga. Att jag hittade den. Från första början. Och min egen yoga med min egna serie, som jag gjort så länge nu, i flera år faktiskt. Som den har hjälpt mig. Hur stark jag har blivit. Framför allt i benen, benen som vi står på, vår förbindelse neråt jorden. Så viktigt att orka stå på sina ben. Mycket viktigare än att kunna stå på huvudet, om du frågar mig :) Ser att mycket av yoga idag handlar om att sitta. Och från början var ju det så, man satt väldigt mycket. Asana betyder ju egentligen sittande position. Men idag när vi inte använder våra ben så mycket så behöver man hitta tillbaka till den självklara styrkan i våra ben. För mig som alltid känt mig svag i benen är det en fantastisk känsla att faktiskt orka stå på benen och göra mina rörelser fullt ut. Och att det jag lär ut i mina grupper handlar väldigt mycket om att stå. På. Sina. Fötter. Stärka benen. Ha raka ben, så många som gärna böjer lite grann där benen ska vara raka. Många som tränat andra stilar och som har svårt att hitta styrkan i benen. Kan nästan kännas som att gå bakåt tror jag, om man är van att slacka lite där det ska vara sträckt... Jag kan känna när jag går att jag sträcker ut hela mina ben, hela vägen. Och det är en så otroligt befriande känsla. Ja, visst sitter jag också och ligger i yogan. Naturligtvis. Men det är inte samma utmaning för mig, det är det stående som gör att jag stärker mig. Just nu så glad i att använda benen.

På klippet kan du se den första lilla snutten av den första serien Balakrama, en av Shadowyogans tre introducerande serier. Emma Balnaves yogar.

Ljusa ljud

Sover djupt. Sover länge. Vilken gåva det är att få sova. Och vaknar glad. Orosmolnen över andra människor har lättat. Och jag går vidare. Sällskap med sonen till jobbet. Är först på plats i mörkret. Tänder min stjärna. Startar datorn och vattnar min stora blomma. Tittar in hos fina Nina och låter mantrat hon har länkat till få gengljuda i hela mitt kontor. (om du bara vill höra just det, hoppa fram till 8 minuter in) Människor passerar min dörr och rör sig i takt. Två kommer in och dansar :) Det är härligt! Jag blir gladare av det ljudet. Av mantrat och jag tror på det. Varje gång jag spelar något mantra så blir jag glad. Ljus och lätt inuti. Och jag önskar så att jag kunde några mantran att sjunga. Ljud är helande. Som ljushet. Ljusa ljud. Visst vill vi ha det i oss? Läka oss. På ett alldeles annorlunda sätt. God morgon. God helg. Allt gott mina vänner!

Hungriga hundar

Ibland skulle jag vilja vräka ut saker här i bloggen. Ventilera. Men det går inte, jag kan inte lämna ut för privata detaljer. Även om det i stunden känns så. Fick ett svårt besked igår. Som handlar om en nära person men som idag är distanserad. Som inte mår bra. Inte bra alls. Som inte klarar av sitt ansvar för sig själv. Som slarvar och trasslar. Som jag en gång skrev på ett borgenspapper för och som igår i förlängningen gjorde att jag fick ett brev från kronofogden. Ibland är det som det nafsar en i hälarna. De där relationerna som bara tär. Äter upp en. Den där hungriga hunden som aldrig får nog med uppmärksamhet. Aldrig nog med bekräftelse eller pepp. Efter mina olika sorgbearbetningar har jag börjat fungera annorlunda. Mer direkt. Så här är det nu när ledsamma saker sker - först blir jag ledsen, våldsamt ledsen till och med nästan så jag känner mig obekväm. Sorgen är där direkt. Men samtidigt är det som jag gråter ut taggen direkt. På något märkligt vis. Jag vet att när jag pratat klart, gråtit och sovit en natt så är det över. På ett vis. Den momentana besvikelsen över vad som sker har lämnat mitt system. Och inser återigen att jag inte kan leva livet åt någon annan än mig själv. Hur svårt det än kan tyckas. Hur mycket man än vill hjälpa till så går det ibland inte alls. Gränser nås och alla måste någonstans hjälpa sig själva. Vilja hjälpa sig. Även om det är svårt och kräver saker. Med en lugn insikt om detta vaknar jag och känner att jag är tacksam över mina val. Som tagit mig hit. Inte för att slå sig för bröstet utan för att jag lever det liv som jag vill leva. Att jag vågar säga det högt till och med. Att jag inte blir straffad för det :) eller för något annat gott. Men för den som går irrvägar kan det tyckas som om hela tillvaron är emot en. Som om allt är en stor komplott mot en själv. Som om alla andra har det bättre. What goes around comes around. Jag tror på det. Och att alla har sina delar att ta sig igenom. Sina saker som samtidigt är alla chanser till att växa. Hur flåshurtigt det än kan låta. Så tror och tänker jag. Lever mitt liv. Och jag skickar mina böner om att vännen som gått vilse, hittar tillbaka till rätt sida om tillvaron. Får lugnet. Släpper sin aggressivitet och inser att ingen annan kan leva livet åt en. Och det svåra samtalet det ska jag ringa nu. Och sedan går jag vidare. Och önskar samma till alla som brottas med hundarna som gläfser och som biter i bakhasorna på oss. Vi har alla val att göra. Liv att leva. Det måste inte vara så hårt som vi tror.