Balance your hormones balance your life

Det finns så många böcker att läsa inom ayurveda och kinenisk medicin idag. Och om österländska sätt att se på kroppen. Claudia Welch har skrivit en jättefin bok om hormoner och hur vi kan balansera oss själva. Det är inte så krångligt. Faktiskt. Framför allt behöver vi fundera över om vi ger oss själva några hormoner som kvinnor, t ex extra östrogen, minipiller eller p-piller eller på något annat sätt tillför kroppen något extra. För det rubbar hela balansen. I våra kroppar och delar av våra liv. Man kan använda den som uppslagsbok, vad händer vid mens osv. eller läsa den från pärm till pärm. Hur du än läser, så vill jag varmt rekommendera den.

"Dr Welch combines Eastern medical theory with Western science to provide uncommon insights into hormones, women’s health concerns, lifestyle and diet. It is designed to be readable and accessible for all women, and anyone who wants to understand women’s health, be they students or practitioners of Western medicine, Ayurveda, Traditional Chinese Medicine, or simply of life. It is not important to have any background in any medical system to appreciate and grok this book, but it also offers new perspectives to seasoned medical practitioners."

Kännas

Plusgrader ute, milda vindar. Längtar efter frost och kyla. På yoga-workshopen med Emma Balnaves i London, ställde hon frågan till oss om varför man yogar. Det var intressant att höra alla olika svar, speciellt som det var en del nybörjare med. Ofta är det så på de kurser jag går att det är blandat, det är människor som utövat yoga i många år och undervisat länge tillsammans med rookies, människor som bara börjat nosa på yogan i något år. En ung tjej sa lite tyst - to feel something. De orden lyfte Emma - känner du inget så är det inte yoga du utövar, slog hon fast. Det var skönt att höra. I min yoga har det ända från början varit jobbigt fysiskt medan det mesta faktiskt har skett inombords. Förändringar i tankar och känslor. Känslor som dykt upp och skeenden som jag inte tidigare noterat. Eller haft. Och de där känslorna, så mycket de kan röra upp och så mycket som kommer fram. För om man inte känner något, då är det inte yoga, då blir det någon slags gymnastik. Och jag tänker på alla år som jag tränade yoga i grupp och hur lite vi pratade om det. Om de osynliga kropparna som vi har. Vi var mest fast i annamaya kosha, den fysiska kroppen som vi kan ta på och se. Vi pratade inteom de andra kropparna, som vi inte ser. När jag hör Emma så inser jag hur mycket jag längtat efter just den typen av dialog. Om vad vi känner. Och varför. För det finns ju förklaringar till det. När jag tar upp det i mina yogagrupper så känns det bra för mig. Fint att kunna förmedla något på ett tidigt stadium som det tagit mig åratal att komma fram till och hitta rätt med. Det är också intressant att se och höra allas olika tolkningar och reaktioner på det. De flesta är lättade. För visst känner man något ganska omedelbart när man börjar? Det där som kan vara så svårt att sätta ord på. Som man knappt tror hänger ihop med yogan. Och jag tänker att som lärare är det viktigt att inte tappa det. Att inse att det är ganska omvälvande. Som Emma som tränat över 20 år och rest runt i världen i 14 år och undervisat och som ändå kan möta oss alla precis där vi är. Vilken lärare. Vilket gott exempel hon är. Och hon har inte glömt hur det är när det börjar hända saker inuti. Kännas.

Bilden är på Emma Balnaves, fotograferad av Dan Lindberg

Kurragömma

Kurragömma. SÅ känns det med min yoga och mig. Jag mår fint. Har ett flöde. Gör min yoga. MIN. Och nästa dag är jag helt slut. Orkar inget. Och sådär håller det på. Sakta men säkert kommer jag närmare mig själv helt enkelt. Att orka. Även om det är långt kvar kan jag nu känna glädjen i rörelsen, hur liten eller hur få den än är. För det finns där. I mig. Och jag är på väg. Ja jag är på väg. Även om den leker kurragömma...

Parallellt

Jag tror jag kör parallellt. Med två bloggar. Varför utesluta? Kände att jag inte kan ta bort min aning om yoga. Inte än :) Så jag fortsätter. Under den gråaste måndagen på länge så finns det värme. Det är yoga ikväll. Och dagen har börjat fint med tända ljus på frukostbordet och varm gröt i magen. God morgon!

Slut och början

Förändringens vind. I mig. Haft en tanke. Ett tag. Läste den i en annan blogg idag. Vet inte riktigt vad det står för. Men något för mig framåt. Vidare. Jag är inte rakt av modig och klipper här. Men. Jag funderar på att lägga ner min en aning om yoga. Kanske... är den klar? På något vis. Min lilla aning har växt lite. Känns som det som händer i mig nu, har jag skrivit om tidigare. Yogans utforskande handlar också mycket om det jag inte kan beskriva med ord. Men vägarna dit. De känner jag igen även om det är en resa som aldrig slutar. Skrivandet vill annat. Häromdagen startade jag en ny blogg, annikas andetag. Bara sådär. En känsla inifrån min mage, mitt centrum som ville något. Så jag gjorde. Utan att tänka. Jag är på sätt och vis besatt av andningen. Andetaget. Och allt allt allt som hänger ihop med det på olika vis. Går distanskursen effektiv andning för Maria och följer med i det som händer. Alltid kan man hitta något nytt. Ny kunskap. Nya sätt. Jag har varit så bra på att djupandas. Tidigare. Är väl det som alltid fungerat för mig i yogans värld. Egentligen. Det fysiska med utmanande asanas för mig har varit mer problematiskt. Där allt gjorde ont i början. ALLT! :) Men efter min galloperation för 3 år sedan så förändrades något i mitt andetag. Utandningen tog tvärt slut. Som att klippa av något efter halva tiden. Jag känner inte igen det. Och jag kan inte beskriva det bättre än så. Jag jobbar för att hitta tillbaka till mitt hela andetag. För det går ju. Jag är säker. Även om jag inte är där ännu. Vårdcentralen utredde mig. De hittade bara en nedsatt lungfunktion men kunde inte svara på frågan varför... Min TCM-läkare sa att jag behövde någon annan behandling än hans, han hittade inte helt rätt. Zhander har hela tiden uppmärksammat mig på det här och varit bekymrad, givit mig asanas som hjälpt en del men inte hela vägen. Därför reste jag till Indien på hans inrådan. Nu är jag på väg i en riktning som känns rätt, efter den ayurvediska behandlingen. Annorlunda. Något är förändrat i mig. Och då fokuserar jag där. Så tänker jag. Följer du med in på den stigen som andningen tar mig? Kanske skriver jag här också fortsättningsvis. Senare. Just nu känns det annorlunda. Det är allt jag vet.

Varje liten rörelse

Tänk att så lite kan göra så mycket. Den frasen hör jag lite då och då från människor som precis börjat med yoga. Och visst är det bra att bli påmind? Om att "det lilla" faktiskt är så mycket mer än det som syns i stunden. Att den där kraften som man frigör, den där energin som letar sig fram som en berg- och dalbana är så stor. Som får oss att orka. Känna. Uppleva. Ta nya beslut. Gå vidare. Stanna i stunden. Och jag gör så mjukt så mjukt. När jag yogar själv. Och jag vet hur mycket det ändå påverkar mig i slutänden. Är ännu mer lyhörd nu för vad som sker inombords. En del som jag lämnade i Indien stannade där. Och annat blev tydligt. Som att jag är superkänslig för vissa saker. Mat och dryck. Om jag inte sover. Men mest av allt känner jag hur min yoga påverkar mig. Det är otroligt och ganska annorlunda mot innan jag åkte på min ayurvediska behandling, min pancha karma. Samtidigt så påminner det mig om mina nybörjare, som också beskriver nya fenomen eller känslor och händelser inuti. Kanske viktigt att påminna sig om det? För oss alla. Hur lätt det kan bli att man hittar någon slags rutin i yogan. Rutinen som mr Iyengar skriver om att den inte får bli mekanisk. Att varje upprepning ska vara ny... Som också hans elev, min lärare Zhander pratar om. Outröttligt. Och nu har jag faktiskt fått en alldeles unik chans att följa mig själv när jag sakta men säkert tar mig vidare och kanske till det som varit tidigare i min yoga. Hur stelbent har jag inte varit de här veckorna? Och lite rädd. Tänk om jag inte kan yoga som tidigare? Jaha. Återigen. För vem yogar jag? Och varför? Jag vet det. Lite bryskt har jag blivit påmind. Men nu känner jag ändå glädjen i mig. Inte bara det som tynger. Glädjen i att varje liten rörelse påverkar. Visst är det fantastiskt?

Påminnelser och perspektiv

Påmind. Man blir påmind ibland om att inte grotta ner sig i sina små problem. Inte blåsa upp dem. Låta dem vara på rätt nivå. Mellan mina yogagrupper igår kväll pratade jag med en mycket god vän. Som ringde för att hennes mamma hade dött... Ja. Ja. Ja. Där kom insikten ramlandes igen. Perspektiven på det man har. Och vi pratade. Sedan gick jag in i min egen shala. Gjorde ett mjukt pass med mina elever. Men stärkande och kraftfullt. Jag ägnade min yoga till hennes mamma. Av hela mitt hjärta! Åkte hem. Stärkt i min kropp. Något ramlade bort. Något kom dit istället. Att yoga för någon annan, det är mäktigt. Och när man gör det innerligt, så blir det skillnad. Den där skillnaden som man inte kan förklara förrän man känner den. Man måste göra det själv. Och jag vet att jag skrivit om den boken tidigare, How Yoga works, men jag påminner om den igen. När man ägnar sin yoga åt andra. När man undervisar även när kroppen känns motsträvig. Det är ändå det jag vill. Jag tackar för påminnelser och perspektiv idag. Och jag ägnar min yoga åt min vän och hennes mamma ikväll också.

Tungt. Men jag andas.

Jag andas. Men det är tungt. Lite. Eller mycket tungt. Vill egentligen inte skriva det. Vill inte befästa något. Men det är så det är. Och då menar jag inte andetaget. Det är det som går långt ner och som jag får till. Nej. Jag menar kroppen. Jag längtar mig snurrig efter att vara stark. Att orka. Att inte behöva korta ner, avbryta eller inte ens orka yoga för att kroppen är så upptagen med annat. För det är den. Jag vet det. Men. Det är också då, eller rättare sagt nu. Som jag inser hur stor plats yogan tar i mitt liv. Hur mycket den tillför. Hur mycket som rör sig runt den, som navet i mitt liv. Och vad är det jag står och säger i mina grupper varje vecka? Att andetaget är det viktigaste. Och det är det. Så jag andas på. Andas djupt nere i mig när jag vaknar. Andas och tänder ljus vid frukostbordet. Andas lugnt vid min dator. Andas stilla och sakta under fikapausen. Andas mig igenom dagen. Promenaden till min yogastudio. Till min plats. Andas med grupperna som kommer. Andas långa långsamma andetag innan jag somnar. Livet som börjar och slutar med ett andetag. Prana - som är det sista vi andas ut och det första vi andas in. I livet. Och alla dessa andetag däremellan. Som gör gott. I mig. Och det andra, resten av min yoga. Den står på väntläge. Och jag är trött på det. Men så är det. Lite tungt. Men ändå. Jag skriver det och jag väntar. Och inser att väntan är också en väg. Att landa i vad det är man vill. På djupet. Det kan ta några månader till att inte må illa, inte vara så utmattat trött. Innan det vänder. Jag vet det. Men när den vetskapen sakta sipprar ner i mitt system så är jag ändå obekväm. Vill annat. Vill yoga mig svettig. Mild oktoberluft ute. Vill springa. Vill gå några mil. Vill vill vill. Men jag sitter still. Jag andas. That's it.

Bilden är från Stillastund tagen av Dan Lindberg

Björk

Björk. Jag gillar henne. Så mycket för det hon gör men också för det hon är. Nej inte allt. Men känslan av överskridande är konstant när jag lyssnar. Magisk helg mina vänner! Må gott. Vila i höstens frostiga kyla. I färgerna. Ikväll dricker jag vin med vännerna och det känns förträffligt bra!

Orons vägar

Bara ett litet inlägg om oro. Min oro. Trots att våra barn är vuxna. Så finns de i mig, i hjärtat, i tanken, i alla fall. Så nära. Alltid. Är det kanske så att vara förälder hela vägen? Det slutar aldrig. Förstås. Men det ser olika ut. Förstås. När barnen är vuxna har de vuxna bekymmer. Kring jobbet. Kring kärleken. Kring hälsan. Och jag försöker så gott jag kan. Jag lyssnar. Försöker inte alltid komma med råd. Men finnas där. Tacksam för att jag får finnas där. Som en annan vuxen. Dela. Och min oro, den tyglas lättare och lättare. Men. Ibland välter den locket och kommer fram. Är jag född orolig? Med en speciell begåvning för att tänka ut olika scenarios där otäckheter händer? Jag vet inte. Men jag tror inte det. Jag är bara så rädd om det som är det bästa. Varsamt och skört kan livet vara. Så jag tar emot allt jag får och älskar vardagen. När allt lunkar på. Men ändå, ibland tittar den in längre hos mig och jag vill verkligen inte det. Ha den hos mig. Oron. Men mannen min, han lagar kvällsmat, stryker min kind och säger, ta det lugnt. Allt ordnar sig. Och det gör väl det. Oavsett vad jag gör. Men ändå. Det där mammahjärtat. Navelsträngen som alltid finns fast den är avklippt. Och jag vet så väl. Att jag ska andas (Maria, jag gör det, så lugnt och fint) men ändå. Kanske är det mer vanligt än man tror? Med en närvarande oro? Som susar i mitt system. Finns inget annat ord för det jag känner. Förr kunde jag inbilla mig att det var föraningar. Men nej, det var det inte. Det kom inifrån tankar jag stannade i. Vill inte tygla, vill släppa. Vara fullt ut närvarande. Ta emot det som kommer. Kanske vågar jag se mer hur jag fungerar, ju tryggare jag känner mig? Paradoxen i livet. Ville bara dela lite med er här. Har du någon oro?

Döden döden

Döden döden. Som Astrid Lindgren och hennes syster sa till varandra när de träffades. Så var det avklarat. Så genialt egentligen. För det där med döden. Så extremt abstrakt. Så extremt närvarande. Hela tiden. I oss. Fast vi väljer att inte se det. Jag är säker på det. Läser om döden i olika bloggar jag följer. Tänker och funderar runt det hela. Och vill dela min syn med er. Jag tänker på döden ganska ofta. Och nej. Det är inte otäckt. Det är ett sätt att närma mig det som också ska hända mig. På något plan. Såg en intervju med Sissela Kyle, där hon sa att efter att hon hade fyllt 50 så hade det gått upp för henne att hon också ska dö. Att det gällde henne också. HENNE OCKSÅ. Vi vet ju. Men ändå. Så känner vi oss odödliga. Lever som om vi var det. Och måste vi inte det? Och en del i oss är odödlig. Tror jag. Helt säkert tror jag det :) Den andliga delen. Gnistan. Energin. Gud. Eller vad vi vill kalla det. Det oförstörbara. The energy that keeps this body alive som Z säger. Det som jag hittar i yogan. Som någon hittar i att klättra. Paddla i en fors. Dansa. Eller helt enkelt mitt i vardagen. I livet. Närsom. Hursom. Kontakten inåt som försäkrar oss om att vi finns på flera plan. Den där fysiska smärtan som finns i kroppen när någon älskad dör. När någon lämnar oss. För det känns ju så. Som om man ska gå av på mitten. Jag tror att man bara lämnar det synliga. Om ni förstår? Och att vi är så dåligt förberedda. På att det ska hända. I vår del av världen. Den sekulariserade. Vi är chockade när det händer. Jag är inget undantag. När mamma dog. När pappa dog. När min storebror dog. Vänner och arbetskamrater. Så overkligt. Döden döden. När jag blev intervjuad av Sveriges Radio för några veckor sedan frågade journalisten mig om vi kan förbereda oss på något vis på våra förluster. Och ja, jag tror det. Inte på hur ont och definitivt det kan kännas. Nej, det går inte. Men. På hur man kan göra. När man står bredvid. När man är i det. Att över 90 % vill prata om sin förlust. Medan samma siffra på undersökningar av omgivningens tankar om sorgen är tvärtom. Att man tror att man inte ska prata om det. INTE. Inte röra upp något. Inte rota. Inte göra det hela värre... Som om det gick? När man tycker att det värsta har hänt. Nej, men att vi deltar. Som medmänniskor. Lyssnar. Med ett stort hjärta. Utan att värdera. Utan att komma med tips. Bara närvara i det som gör ont. Bredvid. Tillsammans med. För någon. För oss själva. Döden döden. Hur allt vi gör kan handla om den. Hur min lärare Z säger att dödsångesten visar sig i en mängd positioner och asanas. Men inte i samma asanas naturligtvis. Vi är ju individer. Olika. Hur vi möter något större och hur vi förhåller oss. När det gör ont. Smärta verkar vara vår tids gissel. Hur rädda vi är för den. Hur mycket vi försöker döva den. Med tabletter. Med alkohol. Med en mängd energifrigörande beteenden. Men som bara dövar för stunden. Tystnaden som många använder när något känns svårt och ogreppbart. Hur mina inlägg om det alltid har färre kommentarer... Ju mer jag ser sorgbearbetningens effekter, ju mer inser jag hur mycket vi behöver det. Bearbeta vår sorg. Våra förluster. För att försonas med döden. Inte ge upp. Inte trycka ner. Försonas. Vi ska dö. Också. Men fram till den stunden vill vi leva. Fullt ut. Inte begränsas. Det kan ju vara ett enormt äventyr som väntar oss då! Det kanske är födelsen på något annat. Så lite vi vet. Och så ont det gör i oss att vi inte vet. Låt oss lyssna på varandra. Låt oss tala tala tala om det smärtsamma och overkliga. Livet har två sidor av allt. Det jag lärt mig av mina förluster är de viktigaste lärdomarna för mig. Precis allt har två sidor. Och ingen går runt och är lycklig hela tiden. Det är min bestämda uppfattning. Och varför skulle det vara så? Då blir ju livet ett rakt streck. jag citerar gärna Bengt Stern som sa - att må dåligt är en bra början :) På att hitta det andra. Som ligger och glittrar under det svarta. Men på ett annat sätt. Det som gör ont är inte farligt. Bara om man stannar i det och blir bitter. Jag tror på livet. Men i det ingår döden.

Så vacker

Den nya hemsidan för Shadowyoga och Nrtta Sadhana - ni måste titta! Så vackra bilder. Och yogan tagen till en ny nivå. Denna guru. Shandor Remete, Zhander Natanaga med sin Emma Balnaves. Och jag är så tacksam att jag var med när bilderna togs, av min egen D, fotograf Dan Lindberg. Och att jag tränar för dessa lärare som outtröttligt lär sig mer, tränger djupare in i det stora som vi kallar YOGA. Och att jag får ta del av det. Att jag får guidning och vägledning. Jag längtar till våren :)

Tusenprocentvärldsklassuccée

Glädje. Ren och oförställd glädje. Vilken energi det ger. Igår kväll var vi trötta, lite slitna. Ska vi verkligen in till stan igen? För lite teater? Ja, vi dressade om, jag tog min nya spetsblus och ett halsband. Lite läppstift och rouge piggade upp mitt trötta ansikte. När ridån gick upp för Elvis som spelas av Glada Hudikteatern då drogs vi med i det glada. Lite galna. Det oväntade. Men mest av allt det oförställda. Trots att det var teater. Jag kunde inte sluta le när vi stod upp, hela publiken, och klappade våra handflator röda. Inget är egentligen krångligt. Allt går. JU! Att vara olik kan också vara en tillgång. Vem gillar egentligen det strömlinjeformade? Vi är alla olika. På olika vis :) Jag tog med mig det. Drog i mig det som sniffande hund. Som ett djupt andetag när man klyver vattenytan efter att ha varit under en lång stund. Vitaminer. Nog behövs det glädje i alla yttringar vi kan få tag på? När killen som spelade Elvis samtidigt som han tog ett litet skutt drog till med -det här ska bli tusenprocentvärldsklassuccée så kände jag - ja är det och det blir är det! Glad helg på er, kära vänner!

Bilden har jag lånat här http://www.gladahudikteatern.se/default.asp

Allt är som det ska

Glad igen. Mailar min lärare. Han svarar inom några timmar. Blir lika förbluffad varje gång. Att han tar sig tiden, trots alla tusentals elever. Och ja, allt är som det ska. Jag sväljer min förtret, petar ner egot igen och inser att allt har verkligen sin tid. Och det blåser ute. Vindar som är friska och varma. Och de blåser bort min misströstan. Allt är verkligen som det ska.

Moment 22

Livet går i stilla mak ute på landet. Jag är så tacksam för det. Varje dag när jag kommer hem och kör in på vår lilla väg så stänger jag av bilradion. Tystnaden vill in i mig. Och jag i den. Det är grått ute. Som mjukt tyg. Som velour. Det snabba i mig ger vika för det andra. Människor passerar i mitt liv och jag är liksom en betraktare. Kan inte ljuga om det jag känner. Kan inte bara stryka medhårs och gömma det andra. Jag provocerar kanske fast det inte är min avsikt. Någonstans. Jag har mött det lite här och där de senaste åren, att när jag är ärlig, står för min åsikt - då glider någon ur mitt synfält. Jag vet att det är yogan. Yogans förtjänst att jag inte låtsas saker. Att jag kommit till en gräns där jag måste vara sann. Mot mig själv. Inte låtsas. Men ibland kan det kännas lite tyngre. Som idag. Håglös och våldsamt trött. Trött. Längtar så det kryper i mig att orka yoga min serie. Men än är jag inte där. Det är nästan som ett slags moment 22, jag vill yoga men orkar inte för att jag känner att det stör det som redan pågår i min kropp. Samtidigt känner jag av annat som ger sig tillkänna när jag inte yogar. Som rastlösa ben. En balans på slak lina. Som den uppe i träden förra veckan :) Det kanske var en illustration egentligen till allt som händer just nu. För mig. I mig. I samspelet med andra. Står man 5 meter upp så låtsas man ingenting, man bara är och gör. Det man ska. Det andra får vänta. Stannar på min avsats och väntar in min styrka.